# Adolescence och syndabocksproblemet
> Netflix-serien Adolescence är tekniskt lysande och känslomässigt förkrossande. Den är också, om man lyssnar på de mest initierade kritikerna, en välregisserad förenkling. Genom att lägga nästan hela skulden på algoritmerna och den så kallade manosfären undviker den att titta på de mönster som verkliga fall av extremt ungdomsvåld nästan alltid visar upp: långvarig mobbning, obehandlad psykisk ohälsa, våld som går i arv. Den här texten går igenom tre substantiella invändningar mot serien, utan att förringa varken hantverket eller den samtidsoro den försöker fånga.
- URL: https://fattning.nu/artiklar/adolescence-och-syndabocksproblemet
- Kategori: Kultur · Kritik
- Perspektiv: Essä
- Författare: Johan Almer
- Publicerad: 2026-07-05
- Lästid: 11 min
- Språk: sv-SE
- Utgivare: Fattning.nu
Låt oss börja med det som är obestridligt. Adolescence, den fyra timmar långa Netflix-serien av Jack Thorne och Stephen Graham, är ett tekniskt mästerverk. Varje avsnitt är filmat i en enda tagning, en så kallad one shot, och kameran rör sig genom trapphus, polisstationer och skolkorridorer utan ett enda klipp. Stephen Graham som fadern och den då trettonårige Owen Cooper som sonen Jamie levererar två av årets mest omtalade skådespelarprestationer. Ingen seriös kritiker har ifrågasatt det. Ingen bör göra det.

Kritiken mot serien, den som är värd att lyssna på, handlar om något annat. Den handlar om manuset, psykologin och den sociologiska träffsäkerheten. Den kommer inte från personer som vill försvara Andrew Tate eller förminska tonårsvåld. Den kommer från kliniker, kriminologer och kulturjournalister som har följt riktiga fall och som ser att verklighetens 13-åringar som dödar inte ser ut som Jamie. Tre invändningar återkommer.

## Ett. Syndabocksproblemet

Den amerikanska tankesmedjan Institute for Family Studies publicerade tidigt en av de mest utvecklade analyserna av seriens svaghet. Argumentet är detta: genom att lägga nästan hela den kausala tyngden på algoritmerna, incel-kulturen och Tate-retoriken gör serien det för enkelt för sig. Den erbjuder en modern, tidsenlig och medievänlig förklaring, men den missar de djupare rötterna.

Verkliga fall där barn eller unga tonåringar dödar andra barn följer ett annat mönster. I forensisk litteratur, från Kathleen Heide och framåt, är återkommande faktorer bland ungdomsförövare av grovt våld nästan alltid tre: långvarig och oupptäckt psykisk ohälsa, allvarlig mobbning som pågått under flera år, samt intergenerationellt trauma. Ofta våld eller allvarlig försummelse i den egna barndomen. Nätkulturens tonalitet finns med som förstärkare i vissa nyare fall, men den ligger sällan i botten. Botten är oftast tystare och äldre än så.

Adolescence rör vid mobbningen, mycket kort, i det hyllade tredje avsnittet med psykologen. Men serien återvänder inte till det. Den låter i stället internet vara både orsak och förklaring. Resultatet blir, som en av Institute for Family Studies skribenter formulerar det, att serien fungerar som en varningstext om nätet snarare än som en genuin studie av vad som krävs för att ett barn ska ta ett annat barns liv.

## Två. Realtiden som blir teater

One shot-tekniken är seriens signum. Den är också, enligt flera brittiska tv-kritiker, dess dramaturgiska tvångströja. För att en tagning i realtid ska bära ett helt avsnitt måste handlingen hela tiden pressas framåt. Ingen scen får dö ut. Ingen tystnad får bli riktig tystnad. Varje samtal måste leverera.

Priset betalas i realism. En brittisk polisutredning där en 13-åring är misstänkt för mord tar över ett år. Den består till största delen av byråkrati, av väntan, av tekniska analyser, av rättspsykiatriska bedömningar som drar ut på tiden, av försvarsadvokater som begär omprövningar. Den består av oerhört mycket tystnad. Att komprimera den processen till fyra intensiva realtidsavsnitt ger fantastisk dramatik. Det ger inte en trovärdig spegling av hur systemet faktiskt arbetar.

Tydligast blir det i det tredje avsnittet, psykologsamtalet mellan Jamie och Erin Doherty. Det är förmodligen den mest hyllade timmen tv någon gjort under året. Det är också, kliniskt, en scen som inte skulle kunna äga rum i verkligheten i den formen. En rättspsykiatrisk utredning av en trettonårig mordmisstänkt sker över veckor, med korta sessioner, tester, observationer, samtal med föräldrar och skola. Den sker inte som ett enda intensivt möte där karaktärens hela inre uppdagas. Det är teater. Fenomenalt bra teater. Men teater.

## Tre. Föräldraskräcken som konstruktion

Gaby Hinsliff skrev i The Guardian tidigt om vad hon uppfattar som seriens starkaste och samtidigt mest tveksamma grepp. Adolescence spelar direkt på den moderna förälderns värsta mardröm. Att ens uppenbart normala, uppenbart älskade barn plötsligt, från ingenstans, ur en hemlig digital värld, kan förvandlas till någon som dödar en klasskamrat.

Journalister som granskat riktiga tonårsmord invänder att det nästan aldrig går till så. Ta det brittiska fallet med Daniel Bartlam, som fjortonårig 2011 dödade sin mor med en hammare. I efterhand var det tydligt att pojken hade uppvisat en flerårig, dokumenterad besatthet av våldsscener, allvarliga beteendestörningar och tecken som skolan och vården hade sett men inte greppat. Ta liknande svenska fall, från Sturebymorden och framåt. I nästan samtliga finns det, när man går tillbaka och läser förundersökningarna, år av flaggor. Uttryckta våldsfantasier. Djup social isolering. Tidigare tillbud. Misslyckade insatser från skola och BUP. Föräldrar som slagit larm utan att bli hörda.

Adolescence väljer motsatsen. Jamies föräldrar är varma, uppmärksamma, kärleksfulla. Det finns inga uppenbara varningstecken i familjen. Poängen från skaparna är avsiktlig. Thorne och Graham har i intervjuer förklarat att de medvetet valde bort tv-tropen om den alkoholiserade fadern eller det slitna hemmet just för att tvinga publiken att titta åt annat håll. Åt algoritmerna. Åt telefonen. Åt det som de menar är den nya faran.

Det är ett legitimt konstnärligt val. Det är också ett val med ett pris. Genom att skildra Jamies förvandling som något som sker plötsligt och osynligt, mitt i en kärleksfull familj, skapar serien det Hinsliff kallar rekreationell misär. En moralisk panik som riktas mot föräldrar och som statistiskt sett inte stämmer överens med hur grova unga våldsverkare faktiskt utvecklas.

## Vad kritiken egentligen säger

De tre invändningarna hänger ihop. Serien har offrat den psykologiska realismen för att kunna leverera ett tydligt, samtidsaktuellt budskap. Det är därför den fungerar så bra som samtalsstartare. Det är också därför den bör läsas mer som konst än som forskningsrapport. Varje förälder som ser Adolescence och tar med sig känslan att faran ligger i barnets telefon och att en normal uppfostran därför inte längre räcker har fått fel bild av vad forskningen faktiskt visar.

Vad forskningen visar är obekvämare och mer krävande. Barn som blir kapabla till dödligt våld har nästan alltid varit synliga för någon vuxen i flera år. De har mobbats grovt utan att skolan agerat. De har haft obehandlade tillstånd som inte fångats upp. De har vuxit upp i en miljö där våld eller allvarlig försummelse funnits, ibland öppet, ibland som en underström. De sitter också, ofta, på nätet. Nätet är förstärkaren. Det är sällan grundvalen.

Att peka på detta är inte att försvara manosfären. Manosfären är en verklig och skadlig kraft för en generation pojkar som söker vägledning där ingen vuxen erbjuder den. Att peka på detta är att säga att om vi vill förhindra att fler pojkar blir Jamie, då räcker det inte att ta bort telefonen. Vi måste också se den femårige som redan då signalerar att något inte stämmer, och som vi ännu inte har byggt en fångstgräns för. Det är där det förebyggande arbetet börjar. Långt innan Andrew Tate blir en röst i lurarna.

## Fyra. Essentialismens blinda fläck: när gängen rekryterar flickor

Det finns en fjärde invändning som sällan förs fram i debatten om Adolescence, men som blir allt svårare att blunda för. Genom att låsa hela diagnosen vid pojken, algoritmen och den manliga aggressiviteten reproducerar serien exakt den essentialistiska bild av kön som gör samhället lättare att lura. Kriminella nätverk har redan förstått detta och agerar på det. Brottsförebyggande rådet konstaterade i sin studie *Flickor och kvinnor i kriminella nätverk* (Brå 2025:14) att andelen unga flickor som misstänks för grova våldsbrott ökat påtagligt, och att gängen aktivt söker upp dem för uppdrag där just förväntningen att en tjej inte är farlig blir en operativ fördel. En femtonårig flicka väcker mindre misstankar hos vittnen, förbipasserande poliser och kameraoperatörer än en jämnårig pojke. Det är inte en spekulation. Det är rekryteringslogiken själv.

Det tydligaste svenska fallet i skrivande stund är den femtonåriga flicka som i mars 2026 misstänks ha utfört två uppdragsmord på tre dagar, med sextio mil emellan, i Vårby gård söder om Stockholm och på Rosengård i Malmö, på uppdrag av det kriminella nätverket Foxtrot. I kölvattnet häktades ytterligare tre flickor i femtonårsåldern misstänkta för inblandning i Vårby-mordet. Anna Danielsson, brottsförebyggande koordinator på socialtjänsten i Göteborg, formulerade det direkt i SVT: samhället måste sluta prata om tjejer enbart som medlöpare eller offer och börja se dem som egna kriminella aktörer. Så länge vi utgår från att den farliga tonåringen definitionsmässigt är en pojke med telefon kommer vi att missa de flickor som redan står med vapen i handen.

Det här är inte ett sidospår i kritiken av Adolescence. Det är samma logik som gör att serien känns så bekräftande. Vi vill att våldet ska ha ett kön, en algoritm och ett ansikte, gärna en incel-inspirerad tonårspojke med en Tate-podd i lurarna, eftersom det ger en känsla av att problemet är avgränsbart. Verkligheten är otäckare. Den kapacitet till dödligt våld som forskningen beskriver, med mobbning, obehandlad psykisk ohälsa, våld i hemmet och en vuxenvärld som inte fångar upp, är inte könsbunden. När den ekonomiska logiken i ett gängmord dessutom belönar den som väcker minst uppmärksamhet, blir essentialismen i sig en riskfaktor. Att blint tro att flickor inte gör så här är precis det som gör att flickor kan användas till att göra just så här.

## Vad serien lyckas med ändå

Det ska sägas till slut, eftersom det är sant. Adolescence lyckas med en sak som inget annat samtida drama har lyckats med lika bra. Den tvingar en generation föräldrar att sätta sig ner och prata om vad deras söner egentligen gör på nätet, vem de lyssnar på, vad som formar deras bild av kvinnor och styrka och värde. De samtalen behövs. Att kritisera seriens förenklingar är inte att önska att den inte funnits. Det är att önska att den nästa serie, som utan tvekan kommer, går djupare. Bortom telefonen. Ner i det som faktiskt föder våld. Och bortom pojken, ner i det som gör att också flickor kan bli verktyg i samma maskineri.

## Källor

- Välciterad: Institute for Family Studies. Analyser av *Adolescence* och seriens fokus på nätkultur snarare än familjära och kliniska riskfaktorer. ifstudies.org, 2025.
- Etablerad: Heide, K. M. (2013). *Understanding Parricide: When Sons and Daughters Kill Parents*. Oxford University Press. Om återkommande faktorer bakom ungdomars dödliga våld: trauma, obehandlad psykisk ohälsa, misshandel.
- Välciterad: Hinsliff, G. (2025). *The Guardian*: kolumner om *Adolescence*, föräldraskräck och seriens dramaturgiska val.
- Välciterad: Thorne, J., & Graham, S. Intervjuer i samband med seriens premiär (BBC, The Guardian, Netflix Tudum, 2025). Om det medvetna valet att skildra en kärleksfull familj för att lyfta det digitala.
- Etablerad: Farrington, D. P., & Loeber, R. (2000). *Serious and Violent Juvenile Offenders: Risk Factors and Successful Interventions*. Sage. Klassisk översikt över riskfaktorer bakom grovt ungdomsvåld.
- Nya rön: Odgers, C. L., & Jensen, M. R. (2020). Annual Research Review: Adolescent mental health in the digital age. *Journal of Child Psychology and Psychiatry*, 61(3), 336–348. Om nätets roll som förstärkare snarare än enskild orsak.
- Praxis: Fattning.nu: [Pojken som ingen ser](/artiklar/pojken-som-ingen-ser).
- Praxis: Fattning.nu: [Från förskolans bråklek till kampsporten](/artiklar/fran-forskolans-braklek-till-kampsporten).
- Etablerad: Brottsförebyggande rådet (2025). *Flickor och kvinnor i kriminella nätverk: en studie av vägar in, delaktighet, brott och vägar ut* (Brå-rapport 2025:14). bra.se, publicerad 22 oktober 2025.
- Välciterad: SVT Nyheter (2026). *Flicka misstänks ha dödat på uppdrag av Foxtrot* (26–27 mars 2026) samt *Uppgifter: Ytterligare tre flickor häktade misstänkta för Vårby-mord* (14 april 2026). Om den femtonåriga flicka som misstänks för uppdragsmord i Vårby gård och Malmö.
- Välciterad: SVT Nyheter (2026). *Därför rekryterar gängen tjejer: "Måste vända på tanken"* (4 april 2026) och *"Pratar i dag mer om tjejer som egna kriminella aktörer"*, intervju med Anna Danielsson, socialtjänsten Göteborg (28 mars 2026).
- Välciterad: Dagens Nyheter (2026). *Högstadieflickor indragna i gängmord — ny trend oroar polisen*. dn.se.