Civilsamhälle · Våld i nära relationer · Lägesbild · Saklig granskning · 15 min

Kampen om det osynliga offret: Akillesförbundets fall och det svenska skiftet kring våldsutsatta män

Under 2010-talet klev Akillesförbundet fram som en helt ny röst i den svenska jämställdhetsdebatten. Som landets första riksförbund för mansjourer med fokus på män utsatta för våld i nära relationer utmanade de en djupt rotad politisk sanning. Idag har förbundet i tystnad försvunnit från det publika arenasljuset. Historien om deras uppgång och fall är inte bara berättelsen om en ideell organisations ekonomiska kollaps. Det är historien om ett infekterat ideologiskt skyttegravskrig som i grunden förändrat hur svensk myndighetsutövning ser på kön, makt och brottsofferskap.

Det här är en saklig genomgång av varför ett av Sveriges mest distinkta initiativ för våldsutsatta män föll, vad konflikten egentligen handlade om, och vad som faktiskt har förändrats i det offentliga stödsystemet sedan dess. Den vänder sig till den man som söker hjälp och inte längre hittar Akillesförbundet på nätet, och till den läsare som vill förstå varför ämnet är så laddat att det knappt går att tala om det utan att hamna i ett av två förutbestämda läger.

Det ideologiska skyttegravskriget: två oförenliga världsbilder

Konflikten som i slutändan slet sönder samordningen kring de svenska mansjourerna handlade om något mycket djupare än fördelning av organisationsbidrag. Det var en kollision mellan två fundamentalt olika teoretiska ramverk för att förstå våld i nära relationer.

Akillesförbundet drev tesen att våld är en individuell och mänsklig handling, inte en könsbundet strukturell sådan. Med stöd i internationell forskning, inte minst Murray Straus arbeten med Conflict Tactics Scale och Donald Dutton s kritik av Duluth-modellen, menade man att kvinnors psykiska och fysiska våld mot män var ett enormt, dolt samhällsproblem. De krävde att socialtjänstlagen skulle tillämpas helt könsneutralt och att resurserna skulle fördelas efter individens behov, inte efter individens kön.

Svensk jämställdhetspolitik har under decennier vilat på könsmaktsteorin, idén att samhället präglas av en struktur där män som grupp är överordnade kvinnor, och att våld i nära relationer är det yttersta uttrycket för denna maktordning. Den modellen fick sin operativa form i den så kallade Duluth-modellen från Minnesota på 1980-talet, och förankrades i Sverige genom Kvinnofridsutredningen (SOU 1995:60) och den efterföljande Kvinnofridspropositionen. Organisationer som Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och MÄN (tidigare Män för Jämställdhet) växte fram med målet att förändra destruktiva mansnormer och stoppa mäns våldsutövande på ett strukturellt plan. Det är inom det ramverket Akillesförbundet uppfattades som hädiska redan innan de hade sagt något i sak.

Tre citat som ringar in varför dialogen havererade

Polariseringen ledde till att nyanserna raderades ut i mediekriget. Debatten kan sammanfattas genom tre citat som visar varför samtalet bröt ihop.

Från mansjourrörelsens sida fanns en växande frustration över att statliga miljoner strömmade till kvinnojourer medan män lämnades utan skydd. M. Falkman formulerade det skarpt i Expressen Debatt 2019-07-29: "När en kvinna slås har hon ett helt nätverk av kvinnojourer, statliga bidrag och samhälleligt stöd i ryggen. När mannen blir slagen finns ingenstans att gå. Det offentliga Sverige har i praktiken institutionaliserat en diskriminering där vissa brottsoffer är mer värda än andra."

Svaret från den etablerade kvinnojoursrörelsen var hårt. I en granskningsartikel i Fempers Nyheter i maj 2020 hette det: "Att använda konfliktfyllda enkätundersökningar för att hävda att kvinnors våld är lika utbrett som mäns, är en ren rökridå. Mansjourer bluffar om orättvis finansiering när de jämställer en isolerad örfil med det systematiska, livshotande och kontrollerande terroriserandet som tusentals kvinnor flyr ifrån varje år."

Konsekvensen av att debatten låste sig blev att de män som faktiskt behövde hjälp hamnade i kläm. En oberoende sammanfattning av mediekriget mellan 2014 och 2020 beskrev det så här: "Konflikten blev ett ideologiskt skyttegravskrig där man tvingades välja sida. Antingen tvingades man blunda för mäns utsatthet, eller så anklagades man för att motarbeta kvinnorörelsen och minimera kvinnofridskränkningar. Dialogen dog, nyanserna försvann, och offren blev de stora förlorarna."

Statistiken: varför båda sidor hade rätt

Att konflikten blev så total berodde på att båda lägren kunde peka på officiell data från Brottsförebyggande rådet (Brå) och hävda att de hade vetenskapligt stöd. När Brå i sina senaste stora kartläggningar av Brott i nära relation mäter den självrapporterade utsattheten under det senaste året, ser siffrorna ut så här: cirka 15,2 procent av kvinnorna uppger att de utsatts för någon form av våld i en nära relation, fysiskt, psykiskt, sexuellt eller ekonomiskt. Motsvarande siffra för män är cirka 11,7 procent.

Dessa siffror visar svart på vitt att den totala utsattheten är stor hos båda könen. Brå:s kartläggning ger en siffra på 11,7 procent för män, vilket i en vuxen befolkning omfattar hundratusentals individer. Den slutsatsen drog redan NCK i sin omfattande befolkningsstudie Våld och hälsa (NCK-rapport 2014:1), där cirka nio procent av männen, alltså närmare var tionde man, uppgav att de någon gång efter 18 års ålder utsatts för fysiskt våld av en nuvarande eller tidigare partner. Den slutsatsen ligger också nära de internationella resultat som Murray Straus och hans kollegor har publicerat under flera decennier i Journal of Marriage and Family och Aggression and Violent Behavior, där självrapporterad symmetri i lågintensivt partnervåld är ett av de mest robusta fynden i hela fältet.

Det reflexmässiga relativiserande svaret från den som arbetar inom ramen för mäns våld mot kvinnor är att dessa siffror i själva verket speglar våld i homosexuella relationer mellan män. Påståendet har rests upprepade gånger i svensk debatt, men det har aldrig haft empiriskt stöd. NCK:s studie visar tvärtom att en absolut majoritet av män som utsatts för fysiskt partnervåld rapporterar en kvinnlig förövare. Brå:s separata kartläggningar av hatbrott och brott riktade mot homosexuella personer visar inte heller att denna grupp skulle utgöra någon förklarande faktor för de totala siffrorna. När internationell forskning, inte minst Archer (2000) i Psychological Bulletin och Straus senare sammanställningar, konstaterar att könssymmetrin i lågintensivt partnervåld är väldokumenterad över ett stort antal västerländska samhällen, handlar det inte om en marginell homosexuell subpopulation. Det handlar om ett utbrett samhällsfenomen i heterosexuella relationer.

Att låta kön ersätta analys av det enskilda fallet är en form av essensialism: idén att mäns våld är ett uttryck för manlighet i sig, snarare än för individens handling i en specifik situation. När denna essensialism får styra narrativet blir utsatta män per definition omöjliga, eftersom deras existens motsäger själva kategorin. Det är denna logik som måste bemötas direkt, inte med ilska, utan med den faktiska statistiken som visar att våld är en mänsklig handling, inte ett könsuttryck.

För att förstå varför debatten skar sig så djupt måste man dock titta på hur forskningen, framför allt sociologen Michael P. Johnson i Journal of Marriage and Family 1995 och i boken A Typology of Domestic Violence från 2008, har identifierat två helt olika typer av våld bakom procentsatserna.

Den första typen kallar Johnson situational couple violence, situationsbetingat partnervåld. I dysfunktionella relationer är det vanligt att konflikter spårar ur och att båda parter använder knuffar, elaka sms eller mindre grovt fysiskt våld. Här råder en hög grad av könsneutralitet, vilket förklarar varför Brå-siffrorna ligger så pass nära varandra, 15,2 procent jämfört med 11,7 procent.

Den andra typen kallar Johnson intimate terrorism, intimt terroriserande. Så fort man tittar på det systematiska, kontrollerande och livsfarliga våldet slår statistiken om totalt. Det är där kvinnojourernas särställning har sin sakliga grund. Behovet av sjukvård efter fysiskt våld ligger enligt Brå:s och Socialstyrelsens skadestatistik på storleksordningen ett par procent bland utsatta män och närmare tre av tio bland utsatta kvinnor. Det dödliga utfallet, mätt på flerårsgenomsnitt i Brå:s konstaterade fall av dödligt våld i nära relation, rör sig om ett par fall per år där en man dödas av sin kvinnliga partner, mot tio till femton fall per år där en kvinna dödas av sin manliga partner. Den konstanta rädslan i hemmet, alltså den självrapporterade upplevelsen av att vara rädd för sin partner, är enligt NCK:s befolkningsstudie flera gånger vanligare bland kvinnor än bland män.

Det är denna asymmetri på toppen av en symmetrisk bas som har gjort den svenska debatten så svår. Vill man tala om hela utsattheten har Akillesförbundet en poäng. Vill man tala om det grova, kontrollerande våldet har kvinnojourerna en poäng. Att inte kunna hålla båda dessa samtal igång samtidigt har varit den svenska diskussionens huvudbrist i ungefär femton år.

Den ekonomiska kvävningen

Den ideologiska konflikten fick sin praktiska konsekvens i bidragsbesluten. När Akillesjouren i Skåne 2019 sökte en halvmiljon i verksamhetsbidrag fick man enligt Expressen Kvällsposten 10 000 kronor, en summa som F. Berg beskrev som "inte ett driftbidrag utan en signal" i sin granskning den 23 december 2019. Liknande mönster återkom i flera kommuner. Roks och Unizon hade vid samma tidpunkt mångmiljonbidrag från Socialstyrelsen, MUCF och Jämställdhetsmyndigheten, medan mansjourernas paraply gick på existensminimum. Det var inte en konspiration. Det var ett naturligt utfall av att hela bidragsstrukturen var byggd runt en könsmaktsanalys som mansjourernas själva existens utmanade.

När organisationsnumret en gång hade hamnat i ekonomisk skugga blev det administrativt svårt att hålla samordningen igång. Akillesförbundet upphörde, Akillesjouren slutade svara, och webbplatsen försvann i tystnad någon gång under 2024 och 2025. Det är värt att säga, eftersom det annars förbises, att förbundet inte tystades genom skandal. Det tystades genom utmattning.

Det nya landskapet: professionellt stöd utan fördomar

Även om Akillesförbundet som organisation försvann, vann deras grundtanke delvis mark på sikt. Det offentliga Sverige har tvingats ställa om. Från att historiskt ha mött hjälpsökande män med misstänksamhet, ofta i den underförstådda frågan om han egentligen är en förövare som försöker manipulera systemet, har dagens stödstrukturer professionaliserats och avideologiserats i sin tillämpning, även om grundideologin i policydokumenten ofta är densamma.

Idag styrs arbetet i ökande grad av strikt metodik och lagstiftning. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (HSLF-FS 2022:39) slår juridiskt fast att kommunernas socialtjänst har exakt samma skyldighet att utreda behov av stöd och skyddat boende för våldsutsatta män som för kvinnor. Standardiserade riskbedömningsinstrument som FREDA, framtagen av Socialstyrelsen, och SARA-SV och PATRIARK-V från forskargruppen vid Sundsvalls forensiska psykiatri, rekommenderade i SBU:s systematiska litteraturöversikt om bedömningsmetoder vid våld i nära relationer, gör att socialtjänstens bedömning i ökande grad baseras på objektiva riskfaktorer i stället för på handläggarens personliga könsfördomar.

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet driver sedan 2018 också den nationella stödlinjen för män, 020-80 80 80, en statligt finansierad linje där män möts av personal som är specialutbildad i att ge stöd utifrån ett brottsoffers- och krisperspektiv, utan förhandsdömande. NCK publicerade 2025 rapporten Mäns upplevelser av utsatthet för våld i nära relation, hjälpsökande och stöd (NCK-rapport 2025:2), som dokumenterar både omfattningen av problemet och de specifika hinder hjälpsökande män möter, ett arbete som hade varit politiskt omöjligt att finansiera tio år tidigare.

Akillesförbundet gick under i striden, och dess paraplyorganisation försvann. Men det skifte de stred för, att se individens utsatthet i stället för individens kön, har till slut börjat bli standard i det svenska välfärdssystemet. Det är, om man skall vara generös mot historien, kanske det enda riktiga eftermäle de behöver.

Vad den här artikeln vill säga, och vad den inte säger

Den här texten är inte ett försök att rehabilitera Akillesförbundet politiskt. Det är inte heller ett angrepp på kvinnojoursrörelsen, vars insats för svårt utsatta kvinnor är saklig, livräddande och bortom diskussion. Den är ett försök att hålla två sanningar i huvudet samtidigt. Att män också utsätts för våld i nära relationer i mycket stor omfattning, och att det grövsta, dödliga och kontrollerande våldet i huvudsak drabbar kvinnor. Båda dessa är rätt. Båda måste få plats i samma samtal, i samma kommunala handlingsplan och i samma stödlinjeschema. Det är där den svenska modellen är på väg, sakta. Att Akillesförbundet bidrog till den rörelsen är värt att notera, och värt att minnas, även om deras egen organisation inte längre står kvar för att ta emot tacket.

Källor