Lägesbild · Mansroll · Spaningar · Essä · 22 min

Är vår verklighetsbeskrivning främmande, eller finns det fler som ser samma sak

En av de vanligaste reaktionerna när män börjar tala med varandra om parterapi, om socialtjänsten, om mötet med fattamiljöerna och om den politiska debatten är en lättnad blandad med misstro. Lättnaden över att någon annan ser samma sak. Misstron mot att det skulle vara så få som gör det. Den här essän går igenom var spaningen faktiskt finns redan, vilka som har formulerat den i tryck, och vad det innebär att den ändå sällan får luft i den svenska debatten. Det är ett försök att svara på frågan om vi som driver fattning.nu är ensamma om vår iakttagelse, eller om vi bara råkar vara ovanligt tydliga i en kör som redan finns.

Frågan har ställts till oss i flera olika tonarter den senaste tiden. Den brukar börja med en konkret berättelse. En vän har gått i parterapi och upplevt att terapeuten redan vid andra sessionen tagit hustruns position som självklar utgångspunkt. En annan har varit på ett första möte med socialtjänsten efter en orosanmälan och insett att hela samtalsmallen är uppbyggd kring att han skall förklara sig, inte beskriva sig. En tredje har läst ett samtalsunderlag från en mansorganisation och hittat sig själv på sidan tre som potentiell förövare innan han ens hunnit säga vad han kom dit för. Berättelserna är olika, men slutsatsen är densamma. Det finns en grundton i de svenska rummen där män möter institutioner och normsamtal som utgår från mannens skuld snarare än från hans situation. Frågan som följer är alltid: är det bara vi som ser det här, eller finns det andra som har skrivit om det utan att jag har hittat fram.

Den korta versionen är att ni inte är ensamma

Det finns en växande svensk och internationell litteratur som beskriver exakt samma fenomen. Den syns inte i kvällstidningarna och den får sällan plats i Sveriges Radios morgonsändningar, men den finns i debattartiklar, i akademisk litteratur, i fackrapporter och i kliniska sammanställningar. Det är inte ett rop ur ett mörker. Det är ett antal röster som har talat länge, men som måste säga det utan att ta ut svängarna eftersom det annars förväxlas med manosfärens röst, och då tystnar de igen. Den här essän försöker samla dem på en plats, så att läsaren kan se att raden är längre än den verkar.

Akillesförbundet och den svenska linjen

Den tydligaste svenska rösten i det här fältet är Akillesförbundet, en ideell organisation som arbetat sedan slutet av tiotalet med relationsvåld mot män. Deras debattartiklar i Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Samhälle och Bulletin har under flera år argumenterat för att en könsneutral, traumabaserad förståelse av partnervåld biter bättre än den könsmaktsanalys som dominerar svensk myndighetspraxis. Det är inte ett angrepp på det arbete som görs för våldsutsatta kvinnor. Det är ett påpekande att den modell som används för att förstå våld i nära relationer bygger in en asymmetri som gör att den man som söker hjälp ofta möts med en blick som först letar efter vad han kan ha gjort. För många män är det den blicken, inte våldet i sig, som gör att de aldrig återkommer.

När Johan Rylander och Johan Mparmpagiannis i Bulletin 2022 skriver att partnervåld handlar om trauma och inte om makt, säger de i en mening det som denna sajt försöker beskriva i ett hundratal. När de i UNT 2022 berättar att män gråter av lättnad när någon för första gången ser dem som något annat än potentiella förövare, beskriver de samma rum som många av våra läsare beskriver för oss. Det är inte små observationer. Det är en linje, dragen i tryck, av en svensk organisation. Den finns redan. Den är bara inte hörd.

Spaningen om parterapin är gammal

Den specifika observationen att parterapeuten ofta tar den ena partens sida har en längre historia än man kan tro. Den norska samlivsterapeuten Anna Sigridsdatter Heen har på sin egen sajt skrivit utförligt om det, med utgångspunkt i en publik utväxling i A-magasinet där en man berättat att han och hans hustru gått hos två terapeuter och att båda gångerna hade rådgivaren glidit över på hustruns sida. Heen är inte en kritiker av terapifältet utan en utövare i det, och hennes slutsats är att det inte handlar om enskild oprofessionalitet utan om en strukturell tendens där den part som är mest verbal, mest emotionellt artikulerad och bäst på att rama in sin upplevelse i terapins eget språk också blir den som terapeuten omedvetet börjar bekräfta. Den andra parten, ofta mannen, blir den som skall förändras.

Det är värt att lägga till att samma observation görs i en längre engelskspråkig tradition. John Williams skriver om det i sin Cheaper Than Divorce. Figs O Sullivan beskriver det i sina texter för Empathi. Mind Voyage gjorde 2023 en uppmärksammad genomgång av varför så många män upplever sig motarbetade i marriage counseling. Det finns till och med en hel klinisk underdisciplin som arbetar med vad den engelskspråkiga litteraturen kallar therapist neutrality bias, och som handlar om att terapeuter som tror sig vara neutrala i regel faller åt det håll där deras egen socialisation gör dem mest hemma. För kvinnliga terapeuter, som i Sverige utgör en stor majoritet, är den utgångspunkten ofta kvinnans språk. Det är inte en konspiration. Det är en branschstatistik som får konsekvenser.

Den internationella linjen, Reeves och empatiglappet

Den största enskilda rösten internationellt är Richard Reeves, brittisk samhällsvetare verksam vid Brookings och numera bakom American Institute for Boys and Men. Hans bok Of Boys and Men från 2022 är den mest läsbara sammanställningen i nutid av varför pojkar och män har glidit efter i utbildning, hälsa, psykisk hälsa och social funktion utan att det noteras i den politiska huvudfåran. Reeves uppfattar samma sak som många av våra läsare gör. Det är inte att män har det svårare än kvinnor i alla avseenden. Det är att de avseenden där de har det svårare har försvunnit ur den offentliga blicken därför att hela syret går åt till att tala om det motsatta.

Det finns ett begrepp som har vuxit fram i den anglosaxiska diskussionen för att fånga detta. Det kallas the empathy gap. Det syftar inte på att män skulle ha mindre empati än kvinnor. Det syftar på att samhället i sin helhet har mindre empati för män än för kvinnor när de far illa, och att det därför finns en strukturell underrapportering av deras smärta. När Phil Adlem på Men s Therapy Hub talar om detta är det inte som en politisk poäng, utan som en arbetsmiljöfråga för terapeuter som faktiskt vill möta sina manliga klienter där de är. När Reeves i sin essä i National Affairs skriver att vi måste börja designa offentliga insatser för pojkar och män på samma sätt som vi designar dem för flickor och kvinnor, är det inte ett uppgivet pseudoresonemang utan en programförklaring för en hel forskningsagenda. Den agendan finns. Den finns bara inte i Sverige.

Den svenska kultursidan har sagt det, lågmält

Det är värt att säga att även den svenska kultursidan har gjort spaningen, även om det skett mer sporadiskt. När Erik Hörstadius i Fokus 2023 skriver om hur den svenske mannen blivit debattens slagpåse, är det inte ett klagande inlägg utan en lugn observation om att den offentliga blicken på mannen som kollektiv har glidit dit där det blivit svårt att säga något gott utan att låta naiv. När DN Debatt 2024 publicerar artikeln om att vi inte tror på männen som utsätts för våld av kvinnor, är det inte en kontrarevolutionär text utan ett påpekande att en hel kategori brottsoffer faller utanför både språk och resurser. När Charlotta Janson Josephsson i Kvinnotryck 2023 beskriver hur pendeln återigen rör sig mot individuella förklaringar inom ett strukturellt ramverk, är det en intern diskussion i den feministiska rörelsen som visar att också där finns en upplevelse av att begreppen inte längre håller måttet.

Ingen av dessa röster är manosfär. Alla är publicerade i mittfårans medier. Alla har formulerat något som ligger nära det som många av våra läsare har sagt till oss att de upplever, fast var och en har formulerat det utan att hänvisa till de andra. Det är där den svenska bilden är så märklig. Det finns en kör som inte vet om att den är en kör.

Vad forskningen på pappor faktiskt visar

Det är värt att lägga till en empirisk dimension. Karolinska Institutet har under de senaste åren publicerat flera studier som direkt understödjer det som många av läsarna här beskriver som sin egen vardag. En studie från januari 2023 visar att dåligt fungerande föräldrasamarbete är en betydligt starkare prediktor för depression hos pappor under småbarnsåren än vad som tidigare antagits. En uppföljande studie från mars 2026 visar att svenska pappor får färre psykiatriska diagnoser under partnerns graviditet och de första månaderna efter födseln, men att diagnoserna sedan ökar markant ett år efteråt. SVT rapporterade redan 2020 om att vården systematiskt missar nyblivna pappors depressioner därför att rutinerna för enskilda samtal varierar mellan regioner. Läkartidningen påpekade 2022 att postpartumdepression hos pappor är ett underdiagnostiserat tillstånd som inte ryms i det språk vården har för perioden efter en födsel.

Detta är inte åsikter. Det är registerdata och kliniska iakttagelser. Den man som upplever att han mår sämre ett år efter att han blivit pappa, och som samtidigt upplever att han inte har någonstans att ta vägen med det, hör inte hemma i kategorin gnälligt drabbade individer. Han hör hemma i en statistisk grupp som är väldokumenterad och som svensk vård inte har en organiserad linje för. Det är, om man drar ut konsekvensen, samma sak som många säger om socialtjänstens bemötande, parterapins asymmetrier och det offentliga samtalets blickfång. Det finns en grupp som faller utanför, och som inte har språket för att beskriva sitt fall.

Varför det ändå känns som att man är ensam

Den tunga frågan är varför så många män, trots att raden är så lång, ändå sitter i sina kök på kvällarna och tänker att det är bara jag. Svaret är förmodligen att de röster vi har räknat upp talar var för sig och att ingen av dem dominerar något medialt ekosystem. De finns var och en på sin egen avsändaradress. Akillesförbundet skriver för Bulletin och Dagens Samhälle. Karolinska Institutet publicerar på sin egen forskningssida. Reeves översätts inte alltid till svenska. DN Debatt går vidare till nästa fråga dagen efter. Det finns ingen plats i Sverige idag där den här typen av röster samlas, sammanställs och får ligga kvar tillräckligt länge för att en man som söker skall hitta dem på samma kväll han söker.

Det är, för att vara konkret, en del av varför den här sajten finns. Inte för att vi gör spaningen ensamma, vilket vi alltså inte gör, utan för att det inte fanns någon plats där den var samlad. Vår uppgift är inte att vara originella. Den är att vara den första sidan en sökmotor visar för en utmattad pappa klockan kvart över elva på en söndagskväll, och att den sidan då innehåller länkar vidare till alla de andra som också har sett det.

Vad ni som läser detta kan ta med er

Det första är att er upplevelse är dokumenterad. Den finns i debattartiklar, i forskningsöversikter, i kliniska sammanställningar och i internationell facklitteratur. Det är inte er fantasi. Det är inte heller en marginalfråga som bara berör arga separerade män. Det är en strukturell observation som görs i mittfåran av flera fält samtidigt, men som ännu inte har samlats till ett gemensamt språk i den svenska offentligheten.

Det andra är att det finns en viktig skillnad mellan att se det här och att börja förklara hela sitt liv med det. Att Reeves har rätt om utbildningsglappet betyder inte att en enskild man inte behöver göra sitt arbete med sina egna barn. Att Akillesförbundet har rätt om bemötandet betyder inte att den enskilde mannen är fri från att skriva sina meddelanden lugnt. Den nya rörelsen, om man får kalla den så, är vuxen just därför att den vägrar bli en identitet. Den är en lägesbild, inte en flagga.

Det tredje är att ni inte behöver vänta på att den svenska politiken skall ta upp den här tråden. Den kommer att göra det, eftersom den blir tvungen, men i tio år framöver kommer var och en av oss att behöva förvalta sin egen del av spaningen i sitt eget kök. Vi gör det genom att bli pappor som faktiskt finns på plats, partners som faktiskt klarar veckan, vänner som faktiskt orkar lyfta luren. Det är inte glamoröst. Det är arbetet. Och det är, vid närmare eftertanke, det enda som någonsin har förändrat något i det här landet.

Ett sista ord till den som tvivlar

Den man som läser detta och fortfarande tänker att han är ensam, bör veta att den lättnad han känner när han läst raden ovan är samma lättnad som de män som Johan Rylander tar emot på Akillesjouren beskriver i intervjun i UNT 2022. Den är inte ny. Den är inte ovärdig. Den är inte ett tecken på svaghet. Den är det första friska andetaget efter ett antal år av att inte ha haft språk för en faktisk upplevelse. Ta det andetaget. Sätt dig sedan ner med ditt eget liv och fråga dig vad nästa konkreta steg är. Det är ofta mindre dramatiskt än man trott. Ett samtal med en vän. En ny terapeut. Ett kort lugnt meddelande till barnens mamma. En kväll utan skärm med sonen. En lista över vad ekonomin faktiskt ser ut. Det är där fattningen återvänder. Inte i debatten. Vid köksbordet.

Institutionell asymmetri och terapispråket som verktyg

Det finns en bredare kulturkritisk linje som ligger nära den vi beskriver, men som närmar sig fenomenet från ett annat håll. I tidskrifter som Kvartal och Axess har flera essäister under de senaste åren beskrivit hur nära relationer i Sverige har börjat förvaltas som pseudo-juridiska förhandlingar, där det terapeutiska ordförrådet används mindre som självkännedom och mer som positionering. När en parterapeut arbetar utifrån en modell som på förhand placerar mannen som strukturellt kontrollerande och kvinnan som strukturellt utsatt, blir samtalets riktning bestämd innan första frågan ställts. Mannens försök att resonera kring vad som faktiskt hänt i hemmet kodas då lätt om till bristande inlevelse, medan motpartens upprördhet betraktas som obestridligt vittnesmål. Det är inte en konspiration. Det är en arbetsmall som har starka effekter när den möter en man som hade hoppats att samtalet skulle handla om något annat än hans karaktär.

Psykiatern och författaren David Eberhard har i flera år beskrivit hur den svenska vård- och trygghetskulturen tenderar att se vanliga manliga reaktionssätt som tecken på problem. Den man som söker ordning, saklighet och tydlig logik i en akut situation framstår i den mallen som distanserad eller okänslig, medan den part som uttrycker sig högt och affektivt framstår som autentisk. Det är inte en bra spelplan för den som har lagt år på att lära sig hålla huvudet kallt i kris. Det är, för många, exakt anledningen till att de slutar att tala alls.

Den ekonomiska logiken i intimiteten

En av de mest intressanta utländska rösterna i sammanhanget är sociologen Eva Illouz vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Hennes bok Cold Intimacies från 2007 myntade begreppet emotionell kapitalism och beskrev hur terapisamhället har fört in en byråkratisk logik i kärleken. Relationer betraktas som kontrakt där parterna förhandlar om mental belastning, ansvarsfördelning och egna behov, med begrepp hämtade från arbetsrätt och HR. Den part som behärskar det terapeutiska språket bäst får i praktiken tolkningsföreträde, eftersom hennes krav kan formuleras som behov medan motpartens invändningar lätt framstår som motstånd. Det är samma observation som flera av våra läsare gör utan att veta att den finns formulerad i akademisk litteratur sedan nästan tjugo år.

Liv Strömqvist har i Den rödaste rosen slår ut från 2019 populariserat samma analys i svensk kontext. Hon visar hur den moderna idén om ständig självgranskning gör att människor förlorar förmågan att helt enkelt vara närvarande i en relation. När varje vardaglig irritation skall analyseras, journalföras och ramas in i ett terapeutiskt språkbruk, förvandlas hemmet till en utvärderingsmiljö. Det är inte ett särskilt manligt eller särskilt kvinnligt problem. Men det drabbar manligheten särskilt hårt när den dessutom möter en kulturell mall som redan på förhand har bestämt vem som har poäng att hämta i utvärderingen.

Genusriddarna och fostran i förhandsmisstanke

Den svenska kartläggningen av hur ideologiskt färgad genusvetenskap har vandrat ut från universiteten och in i skola, socialtjänst och vårdrutiner gjordes systematiskt av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn i boken Genusriddarna från 2019. Det är en granskning, inte en pamflett. Den visar hur ett antal teoretiska antaganden om kollektiv manlig skuld har kunnat institutionaliseras i offentliga rutiner utan att någonsin ha passerat en kritisk diskussion i mittfåran. Konsekvensen är att den pojke som börjar skolan idag fostras i ett ramverk där han på förhand antas vara en framtida riskfaktor, snarare än en framtida vuxen med samma rätt till stöd som sin syster.

Det är i den miljön den enskilde mannen senare i livet hamnar i en separation och upptäcker att han möter samma logik igen, fast nu med juridiska konsekvenser. Om han då blir desperat eller arg över att hans verklighetsbeskrivning inte tas på allvar, riskerar hans reaktion att användas som bekräftelse på den mall som först provocerade fram den. Det är en svår fälla att ta sig ur ensam. Den stoiska traditionen, från Marcus Aurelius till Seneca, har de senaste åren fått en stor publik bland vuxna män av exakt det skälet. Den ger ett praktiskt verktyg för att inte gå sönder i en miljö där ens egna reaktioner riskerar att vändas mot en. Den är inte en livsstil. Den är en nödutgång.

Terapisvenskan i vardagsbråken

På internationell nivå har essän The Rise of Therapy Speak av Katy Waldman i The New Yorker 2021 blivit en återkommande referenspunkt. Waldman beskriver hur kliniska ord som annars hör hemma i en utredningssituation har glidit in i vardagsuppbrott och relationsbråk, och hur de i den miljön ofta används för att slippa ta ansvar. Ord som ursprungligen byggdes för att beskriva specifika strukturer mellan en behandlare och en patient används idag för att vinna ett gräl vid köksbordet. Det är inte en lek med ord. Det är ett maktskifte i vardagsspråket som har konkreta följder för den part som inte har lärt sig vokabulären.

Flera svenska essäister i Kvartal och Axess har under 2024 till 2026 beskrivit samma rörelse som en HR-ifiering av privatlivet. Den anständige mannen som försöker tala konkret om vad som faktiskt har hänt, hur ekonomin ser ut och vad barnen behöver, finner sig plötsligt stå i ett rum där samtalet handlar om hans psykologi. Det är då, oftare än vid själva konflikten, som fattningen släpper. Inte därför att han är svag, utan därför att spelplanen har bytts ut mitt under matchen.

Det handlar inte om att förneka, utan om att nyansera

Det är värt att avsluta med en gränsdragning som är central för den här sajten och för de röster vi har räknat upp. Ingen av oss förnekar att det finns grovt våld i nära relationer, att det finns destruktiva mönster, att det finns kvinnor som lever i fara och att samhället har en skyldighet att skydda dem. Det vi vänder oss emot är totaliseringen. Att ett verkligt och allvarligt samhällsproblem tillåts bli den enda lins genom vilken varje skilsmässa, varje diskussion om skärmtid och varje bodelningskalkyl skall tolkas. När det sker försvinner den enskilde mannens situation in i ett kollektiv han aldrig själv valt att tillhöra.

Att vilja vara en älskvärd partner, en trygg famn för en dotter och en stabil kompass för en son är inte ett politiskt ställningstagande. Det är den vuxna formen av manlig agens. Att den ambitionen ifrågasätts av en kulturell mall är ett kvitto på att mallen är för smal, inte på att mannen är fel. När du ser hur den här observationen återfinns hos Reeves, hos Illouz, hos Strömqvist, hos Eberhard, hos Arpi och Wyndhamn, hos Akillesförbundet och hos Karolinska Institutet, blir det lättare att skilja ditt eget personliga värde från det narrativ som har serverats dig vid det senaste parterapibesöket. Det är där fattningen återvänder. I vetskapen om att raden är längre än köket, och att samtalet redan pågår.

Källor