Relationer · Krönika · 11 min

Asymmetrin, Moa Wallin, manslägret och varför ideologi sällan styr vem vi vill ligga med

Journalisten Moa Wallin besöker ett mansläger där männen gör allt det progressiva samtalet beställt: sitter i ring, gråter, kramas, blottar sina mest smärtsamma rum. Efteråt konstaterar hon, brutalt ärligt, att hon aldrig, aldrig skulle kunna ligga med någon av dem. Liv Strömqvist plockar upp det i Stormens utveckling. Iakttagelsen är liten, och samtidigt det ultimata beviset på den ohederliga beställningen som har lurat in en hel generation män i en återvändsgränd.

Det är en av de där små stunderna i en podd där det viktigaste sägs i förbifarten. Februaripodden, avsnitt 13, "Manslägret", juni 2023. Journalisten Moa Wallin har, i egenskap av observatör, besökt ett mansläger arrangerat av bland annat Under Kevlaret. Där har hon sett män göra precis allt som det terapeutiska samhället och den progressiva debatten har efterfrågat i femton år: de satt i ring, de grät, de pratade om sårbarhet, de kramades, de blottade sina mest smärtsamma inre rum. Det var, intellektuellt sett, vackert.

Och sen säger hon det. Helt utan aggression, snarare med en sorts uppriktig förvåning över sin egen reaktion: jag kände bara att jag aldrig, aldrig skulle kunna ligga med någon av de här männen.

Ingen anklagelse. Ingen poäng om patriarkatet. Bara en observation om vad som faktiskt hände i hennes egen kropp. Och precis där, i pausen efter meningen, ligger en av de mest underskattade sanningarna om vår tids kärleksliv: det vi säger oss vilja ha och det vi faktiskt attraheras av är inte samma sak. Inte ens nära.

Stormens utveckling, avsnitt 169: "Vem vill ligga med en kille i en mansgrupp?"

Det dröjer inte länge förrän Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli plockar upp tråden. I Stormens utveckling, avsnitt 169, med den talande titeln "Vem vill ligga med en kille i en mansgrupp?", teoretiseras Wallins reaktion på det enda sätt som Strömqvist kan: med Eva Illouz i bakfickan och utan att be om ursäkt för slutsatsen.

Strömqvists analys, fritt sammanfattad, går i tre led. För det första: attraktion bygger på en viss form av integritet, mysterium och maskulin agens. När mannen psykologiseras för mycket, när han blir en öppen bok av sårbarhet, redovisad i realtid, så raderas den erotiska spänningen. Han blir genomlyst. Den där kärnan av självständighet som attraktionen vilar på finns inte längre att längta till. För det andra: detta är inte ett moraliskt omdöme om männen. De gör allt rätt enligt manualen. Manualen är fel. För det tredje, och här blir det obekvämt även för Strömqvists egen publik: kvinnor (inklusive feminister) beställer en mjuk, sårbar, emotionellt öppen man, och när de väl får honom vill de inte ha honom. De vill ha den där andre, han med fattning, han som inte darrar på manschetten, även om de inte vågar erkänna det i terapirummet.

Det är en sällsynt heder att en av Sveriges mest lyssnade feministiska poddröster säger detta rakt ut. Det är inte en arg man som påstår det. Det är en kvinna som beskriver sin egen ofrivilliga reaktion inför den moderna mjuka mannen, och en annan kvinna som hjälper henne förstå varför.

Detta är inte en triumf för manosfären

Här är det viktigt att vara mycket tydlig: iakttagelsen är inte en seger för Andrew Tate, för red pill-ekonomin eller för den uppstoppade alfa-figur som manosfären försöker sälja som lösning. Den har inget att göra med att kvinnor "egentligen" vill bli dominerade, slagna eller behandlade som besättning. Det är samma platta tankefel, att tro att om den ena ytterligheten misslyckas så har motsatsen rätt.

Det som sker är något annat och mer hederligt: attraktion är inte ett politiskt program. Den lyssnar inte på remissinstanserna. Den följer en biologi och en estetik som är äldre än vår nuvarande terminologi och som kommer att överleva den. Det betyder inte att attraktion är opåverkbar, kultur formar den hela tiden, men det betyder att man inte kan dekretera fram den från en debattsida.

Det Wallin registrerar är att en man som primärt definierar sig själv genom sin sårbarhet, sin kommunikation och sin emotionella tillgänglighet sällan triggar det hon själv kallar attraktion. Inte för att de egenskaperna är dåliga. Utan för att de inte räcker. Det fattas något, pondus, riktning, en rygg som bär, som inte går att förhandla fram i en samtalsövning.

Den ohederliga beställningen

Detta är vad vi på Fattning kallar den ohederliga beställningen. Samhället, kvinnotidningarna, parterapeuterna, kulturskribenterna och stora delar av den feministiska offentligheten har i femton år sagt till män ungefär följande: bli mjukare, gråt mer, lär dig namnge dina känslor, gå i mansgrupp, gör ditt skuggarbete, läs bell hooks, posta Glennon Doyle-citat, ta din andel av "mental load", be om ursäkt oftare. Då blir du önskad.

Männen som lyssnade, och det var många, det var de samvetsgranna, de som ville göra rätt, gjorde det. Och blev sedan dumpade av samma kvinnor, som gick hem och matchade på Tinder med en man som inte hade läst en sida Judith Butler men som kunde fixa en trasig bil och stå för sin åsikt utan att darra på manschetten.

Det är inte hyckleri i ordets moraliska bemärkelse. Det är något allvarligare: en kollektiv självbild som inte stämmer överens med den faktiska kroppen. Och så länge ingen säger det rakt ut fortsätter män att betala priset i form av relationer som dör i tystnad och dejtingmarknader där den "rätta" mannen sitter ensam.

Högermän och vänstertjejer-paradoxen

Detta är inte ett nytt fenomen, det är bara nyligen ärligt benämnt. Det debatteras sedan länge under rubriken "högermän och vänstertjejer-paradoxen". Krönikörer i Nöjesguiden, Aftonbladet och Expressen har återkommande beskrivit hur vänstertjejer dras till just den typ av män de officiellt ogillar, och hur högermän dras till just den typ av kvinnor som politiskt borde förakta dem.

Vänstertjejernas eget vittnesmål, från krönikor och från Flashback-trådar lika gärna: vi tröttnade på de mjuka killarna som ständigt bad om ursäkt, som var så rädda för att göra fel att de blev passiva, som lät oss bestämma allt och sedan kallade det jämställdhet. Vi söker inte en man att slåss med, vi söker en man som inte är en vuxen bebis. Friktionen, det att han har en åsikt som inte är min, blir paradoxalt nog tändvätska. Att dejta någon som tänker exakt likadant blir att se sig själv i spegeln. Det finns inget skav, ingen riktning, ingenting att luta sig mot.

Högermännens motbild: vi vill inte dö av tristess hemma. Vänstertjejerna är passionerade, kulturellt levande, läser böcker, går på utställningar, har starka åsikter. Vi står för ramen, hon för innehållet. Vi skapar ordningen så att hon kan vara vild. Det är inte politik, det är komplementaritet.

Ett citat ur en forumtråd som sammanfattar det väl: "Jag röstar höger för att jag gillar ordning och reda, men jag dejtar vänstertjejer för att jag inte vill dö av tristess. Problemet är bara att efter två år i terapi med henne så har jag blivit den där tråkiga killen jag flydde ifrån."

Det är precis den cykeln vi vill bryta. Inte genom att be män bli politiska extremister. Genom att be män sluta låta sig kastreras av det terapeutiska språkbruket, och stå kvar som män med fattning, oavsett vilken färg de råkar rösta.

Vad detta betyder i praktiken

Av detta följer inte en ny ideologi. Det följer en hygien.

För en man i dejtingmarknaden 2026 betyder det att lyssna mer på vad en kvinna gör än vad hon säger sig vilja ha. Hur talar hon om sina exes? Är de allesammans "narcissister" och "emotionellt otillgängliga", eller kan hon säga att hon själv bidrog till att det gick som det gick? Hur reagerar hon när hon själv har fel i en småsak, kan hon säga förlåt på en mening, eller måste varje ursäkt paketeras i en analys av hennes barndom? Vad gör hon när hon är trött och stressad, höjer hon konfliktnivån eller sänker hon den?

För en kvinna som har levt länge i den teoretiska kärleksbeskrivningen och börjat ana att den inte håller, betyder det samma sak åt andra hållet: att lyssna på sin egen kropp i stället för på sin egen läsecirkel. Att tillåta sig att märka att den man som faktiskt bär vikten av sin egen tillvaro, som har riktning, ansvar, en moralisk ryggrad som inte ständigt behöver godkännande, också är den hon vill röra vid. Det betyder inte att hon ska gå tillbaka till någon outgrundlig macho-figur. Det betyder att hon ska sluta tro att terapeutisk transparens i sig är ett aphrodisiakum. Det är det inte. Det har det aldrig varit.

Den tredje vägen, igen

Det här är vår positionering i ett nötskal. Den första vägen, den uppstoppade alfa-mannen från manosfären, fungerar inte, eftersom den bygger på förakt för halva mänskligheten och eftersom den producerar pojkar och inte män. Den andra vägen, den fullständigt terapeutiserade, ständigt sårbara, alltid kommunicerande mannen, fungerar inte heller, eftersom den, som Wallin och Strömqvist visar, inte ens producerar attraktion hos dem den var designad för.

Den tredje vägen är den vuxna mannen. Den som är saklig och varm. Som kan gråta om det är vad ögonblicket kräver men som inte söker tårarna som identitet. Som kan säga förlåt utan att kräva en plats i en process. Som har en riktning som står stadig oavsett om hon godkänner den i veckan eller inte. Som är förmögen till ömhet och förmögen till nej, ofta i samma kväll.

Och på samma sätt, den vuxna kvinnan. Den som vågar erkänna att hennes attraktion inte alltid följer hennes politik. Den som inte gör sitt eget psyke till en byråkrati som du måste ansöka om visum till. Den som kan säga: jag hade fel, det här klarar jag, jag står på egna ben, jag vill bygga något med dig, utan att paketera den meningen i en utredning.

Coda: öppna alla spjäll

Så låt oss då, i den här tidens namn, öppna samtliga spjäll. Det är dags att högern börjar ligga med vänstern på riktigt, inte i smyg, inte med dåligt samvete, inte i förklädnad. Inte heller som en politisk operation. Som en folkrörelse av vuxna människor som har tröttnat på att skämmas över att deras kropp inte läser samma tidning som deras hjärna.

Den vänstertjej som i åratal har låtsats att hon vill ha den mjuka mannen, men som i ärlighetens namn dras till han som har riktning och en åsikt som inte är hennes, släpp lögnen. Den högertjej som i åratal har låtsats att hennes ideologi gör henne immun mot kreativitet, passion och konst, släpp lögnen. Den högerman som i åratal har skämts över att han egentligen blir kär i den där poeten med starka åsikter om kapitalismen, släpp lögnen. Den vänsterman som i åratal har försökt prata bort sin egen agens i hopp om att bli omfamnad, och konstaterat att han bara blivit utbytt mot någon han föraktar, släpp lögnen, ta tillbaka din rygg, och fortsätt rösta exakt som du vill.

Det är inte ett politiskt program. Det är en allmän amnesti för attraktionen. Vad som händer på Tinder kan, och bör, lite oftare frikopplas från vad som händer i valbåset. Inte för att det ena är viktigare än det andra, utan för att man inte kan välja sin partner som man röstar, och försöket att göra det har gjort en hel generation människor olyckliga.

Wallins iakttagelse i manscirkeln var en gåva. Strömqvists teoretisering var en till. Vi tar emot dem båda och svarar med samma rakhet åt andra hållet: vi är klara med den ohederliga beställningen. Vi är klara med att be om ursäkt för att vi har en rygg. Vi vill möta er, vuxna kvinnor av alla politiska kulörer, i den ärlighet ni själva har börjat bekänna. Resten löser sig. Det brukar det göra när människor slutar ljuga.

Källor