# Att fostras till verktyg: pojken i hederskontext > En pojke som vid tolv års ålder förväntas bevaka sin syster och vid sjutton kan tvingas slå henne, är inte en blivande förövare. Han är ett utsatt barn som ingen i vårt system har en kod för. Om Shanazis arbete, Schlytters och Rexvids forskning, och varför hederskontextens pojkar är jämställdhetsarbetets största blinda fläck. - URL: https://fattning.nu/artiklar/att-fostras-till-verktyg - Kategori: Heder · Pojkars utsatthet - Perspektiv: Essä och kulturanalys - Författare: Johan Almer - Publicerad: 2026-06-25 - Lästid: 12 min - Språk: sv-SE - Utgivare: Fattning.nu ## Vad denna text inte påstår Att skriva om pojkar som fostras till verktyg i en hederskontext är att röra sig på mark där varje formulering kan dras åt fel håll. Texten påstår inte att hederskultur är liktydig med en viss religion eller etnicitet: forskningen (Schlytter, Rexvid, Wikan) visar att hederslogik följer kollektivistisk släktstruktur snarare än trosbekännelse, och förekommer i kristna, muslimska, hinduiska och sekulära släkter. Texten påstår inte heller att flickornas utsatthet är mindre, eller att pojkarna i sammanhanget bara är offer; många av dem är, just genom att vara verktyg, också utövare av våld mot sina systrar. Vad texten påstår är att den dubbelheten (offer som dresseras till förövare) är det specifika fenomen som svenskt skyddssystem inte kan hålla i en och samma bedömning, och att det är där pojkarna trillar igenom. En tisdagsmorgon i mars, kvart i åtta, går en trettonåring tre steg bakom sin storasyster på vägen mot tunnelbanan. Han har ryggsäcken på en axel och blicken på hennes nacke. När en klasskamrat ropar hennes namn antecknar han pojkens ansikte. På rasten, mellan matte och engelska, går han ifrån sina egna kompisar för att kontrollera vilken bänk hon sitter vid. På eftermiddagen rapporterar han till en kusin. På kvällen gör han sina läxor halvt, för uppdraget tar all uppmärksamhet han har. Hans lärare tror att han är ointresserad. Hans mamma tror att han är trött. Ingen vuxen i hans liv har ord för att han har ett heltidsjobb sedan han fyllde elva. Fyra år senare är samma pojke sjutton. En kväll i samma kök står han med sin fars blick på sig och en handflata som darrar. Systern har gjort något som hotar familjens heder. Någon ska markera. Pojken vet att om han inte gör det förlorar familjen ansiktet, och med det förlorar han sin enda värld. Han gör det. Och i samma sekund upphör han att vara den han trodde att han var. Den här texten handlar om pojken mellan de två scenerna. Inte om hederskultur som politisk fråga. Om den fjortonåring vars liv vi har en chans att ändra, om vi kan se honom. ## En tolvåring med ett uppdrag han inte bett om Devin Rexvid och Astrid Schlytter har under femton år dokumenterat något som inte ryms i de vanliga kategorierna. I familjer där heder är den organiserande principen får pojken tidigt två uppdrag. Det första är att bevaka sina systrar och kvinnliga kusiner. Det andra är att vara beredd att straffa dem om bevakningen misslyckas. Det låter abstrakt. Konkret ser det ut så här. En pojke i mellanstadiet får i uppdrag att följa sin syster till skolan och tillbaka. Han ska veta vem hon pratar med. Han ska rapportera till en farbror eller en kusin. Han får inte själv välja kompisar fritt, eftersom hans rykte är bundet till hennes. Hans skolarbete blir lidande, inte därför att han är ointresserad, utan därför att han har ett heltidsjobb som vakt. I gymnasieåldern eskalerar förväntningarna. Om systern bryter mot reglerna kan pojken förväntas markera. Markera kan betyda hot. Markera kan betyda slag. Markera kan i extrema fall betyda mord. Det är dokumenterat i de svenska hedersmordsfallen, från Pela 1999 och Fadime 2002 och framåt. Det är ofta en bror, en kusin eller en farbror som utför det själva släkten beslutat om. Frågan som ingen ställer pojken på vägen dit är: vill du det här. Han har inte fått frågan därför att frågan inte finns i hans språk. ## Två offer, en kategori som saknas Svensk socialrätt har en kategori för flickan som utsätts i hederskontext. Den heter "barn i hederskontext, riskbedömning enligt FREDA, eventuellt LVU". Det finns rutiner, det finns skyddade boenden, det finns nätverk av yrkesverksamma som vet vad de gör. Svensk socialrätt har också en kategori för den vuxne mannen som utövar hedersvåld. Den heter "förövare av grov fridskränkning, hedersbrott enligt 4 kap. 4 e § BrB". Det finns åtal, det finns påföljd, det finns en rättslig logik. Men för pojken som är fjorton och just har blivit tilldelad rollen som familjens vakt finns ingen kategori. Han är inte ett barn som utsätts, eftersom man inte slår honom. Han är inte en förövare, eftersom han ännu inte slagit någon. Han är "i riskzon". Det betyder i praktiken att han är ingenstans. Shanazis hjältar, organisationen som Arkan Asaad och kollegor byggt, säger det rakt ut. Den enskilt största gruppen som hör av sig till deras stödlinje är inte flickor som vill fly. Det är pojkar och unga män som vill ut ur rollen som verkställare. De ringer för att de inser att om de inte gör något så kommer de att skada någon de älskar. Och de hittar ingen annan att ringa. ## Den moraliska klyvningen Det mest underskattade i pojkens situation är inte hotet utifrån. Det är klyvningen inuti. En fjortonåring som tvingas bevaka sin syster vet på något plan att det är fel. Han älskar henne. Han vet att hon inte har gjort något. Samtidigt vet han att om han släpper greppet så förlorar familjen heder och då förlorar han sin plats i den enda värld han känner. Han väljer inte mellan rätt och fel. Han väljer mellan att svika systern och att svika släkten. Det finns ingen vuxen i hans närhet som säger att det går att vägra båda valen. Fromm skrev om hur auktoritära system fungerar genom att flytta moralisk auktoritet från individen till kollektivet. Söderholm har beskrivit liknande mekanismer i den svenska tystnadskulturens vardagsexempel. Det som händer i hederskontextens pojkrum är detta i koncentrerad form. Du är inte längre en moralisk agent. Du är en funktion i en mekanism som heter familjen. Det är ett trauma som inte syns på röntgen. Det är ett trauma som ingen pratar om eftersom det inte ser ut som trauma. Pojken är inte slagen. Pojken är dressyrad. Det är värre. ## Varför vanliga insatser misslyckas Den svenska standardmodellen för pojkar i riskzon ser ut så här. Skolan upptäcker att han presterar dåligt eller är frånvarande. Socialtjänsten kallas in. Insatsen blir kontakt med en familjebehandlare, eventuellt fritidsverksamhet, eventuellt samtal med en kurator. Allt detta förutsätter att han kan prata öppet om sin situation utan att riskera repressalier. För en pojke i hederskontext är den förutsättningen falsk. Att prata med en kurator om att familjen lagt på honom uppdraget att bevaka sin syster är inte ett samtal. Det är en orosanmälan som ska komma tillbaka till familjen, och då är han den som angett dem. Konsekvenserna är förutsägbara. Det är därför Shanazi och GAPF arbetar som de gör. De erbjuder något som ser ut som en mentor och inte som en myndighet. De är ofta själva personer som vuxit upp i samma kontext och kommit ut. De har språket. De har koderna. De har förståelsen för att första samtalet inte kan handla om anmälningsplikt. Det måste handla om att pojken får träffa en vuxen man som inte är familj och som ändå inte är ute efter att straffa honom. Det är inte en kritik av socialtjänsten. Det är en observation om att myndighetsmodellen är byggd för en annan sorts familj än den som hederskontexten beskriver. Och att lösningen är att låta de organisationer som har metoden gå först, och låta myndigheten stå bakom. ## Konsekvensen för jämställdhetsarbetet Om man menar allvar med att stoppa hedersvåldet i Sverige så är det enskilt mest effektiva greppet att fånga pojkarna innan de blir verktyg. Det betyder att jämställdhetspolitiken behöver göra något den hittills inte velat. Den behöver erkänna att pojken i hederskontext är en utsatt grupp i sig, inte bara en framtida förövare som ska normkorrigeras. Det är en gränsdragning som är obekväm. Den krockar med en modell där förövaren är man och offret är kvinna. Men hederskontexten passar inte i den modellen. Här är pojken både offer och potentiell förövare, och vilket av de två han blir avgörs i mycket hög grad av om vi vuxna i samhället ser honom eller inte. Shanazi har sagt det i många olika rum. Det enda som långsiktigt stoppar hedersvåldet är att pojkarna i nästa generation vägrar utföra det. Och att vägra utför man inte i ensamhet. Man vägrar därför att någon vuxen man, någonstans, har visat att det går. ## Den rådige fadern som inte finns Det finns en gestalt som saknas i hederskontextens pojkrum. Det är den vuxne mannen som kan säga: det här är fel, du behöver inte göra det, och jag står bredvid dig medan du säger nej till släkten. Den gestalten finns inte alltid i den biologiska familjen, av begripliga skäl. Den behöver finnas någon annanstans. I en idrottsförening, hos en lärare som vågat, hos en kollega på första jobbet, hos en mentor från Shanazi. Det är där den faktiska våldspreventionen sker. Inte i en föreläsning om mansnormer. I ett samtal mellan en sjuttonårig kille och en fyrtiofemårig man som båda vet vad de pratar om. Det är det Fattning.nu försöker vara en del av. Inte ersätta de organisationer som redan gör arbetet. Stå bredvid. Säga att den vuxne mannen som vägrar bli verktyg är hjälten i den här berättelsen. Och att det är möjligt. ## Källor - Etablerad: Schlytter, A. & Rexvid, D. (2016). *Mäns heder, att vara både offer och förövare.* Studentlitteratur. - Välciterad: Rexvid, D. (2016). *Pojkar i hederskontext.* Stockholms universitet, socialt arbete. - Praxis: Shanazi hjältar. [shanazi.se](https://shanazi.se). Stödorganisation som arbetar med både flickor och pojkar i hederskontext. - Praxis: GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime). Stödorganisation och kunskapsbank. - Praxis: Heva (Hedersrelaterat våld). Resurscentrum. - Etablerad: Fromm, E. (1941). *Flykten från friheten.* Om auktoritära system och förlust av moralisk agens. - Praxis: Barnombudsmannen (2026). *Hedersrelaterat våld och förtryck mot barn.* Årsrapport. - Lagstiftning: Brottsbalken 4 kap. 4 e § (hedersbrott).