# Det finns ingen comeback. Det finns en arbetsbeskrivning. > Det här är ingen triumfberättelse, för någon sådan finns inte, utan en arbetsbeskrivning: vad gör en man som har gått igenom mansfällans åtta rum när han ska bygga ett liv på andra sidan? Frågan är inte hur han slutar tappa fattningen, eftersom det kommer att hända igen, utan hur han blir snabbare på att ta tillbaka den och med mindre dramatik, ända till den punkt där det har blivit en daglig vana i stället för en heroisk handling. - URL: https://fattning.nu/artiklar/att-ta-fattning-igen - Kategori: Mansfällans åtta rum, utgång - Perspektiv: Ledarskapsdoktrin · daglig disciplin - Författare: Erik Hallin - Lästid: 10 min - Språk: sv-SE - Utgivare: Fattning.nu Den här serien har inget slut som tål att kallas läkning. Vi använder ordet ändå, i brist på bättre, men taget bokstavligt leder det fel, eftersom det inte handlar om ett tillstånd som uppnås utan om ett arbete som utförs, utan slutdatum, utan triumfögonblick och utan den morgon då man vaknar och allt är bra igen. Därför lämnar den sista texten i serien både den kliniska och den juridiska blicken. Båda är nödvändiga på sina håll, men ingen av dem svarar på vad en man faktiskt gör efter att ha gått igenom det de sju föregående rummen beskrev. Den frågan är operationell, och det är den som ska besvaras här. ## Utvecklingskurvan, beskriven enkelt Utvecklingen går att beskriva i sex steg, som inte utgör någon självhjälpsmodell utan en sammanställning av vad män som kommit ut på andra sidan faktiskt har gjort, oavsett om de själva formulerat det i den ordningen. **Ett:** att sluta vara orienterad mot motparten. **Två:** att se sin egen del klart utan att kollapsa in i självanklagelse. **Tre:** att göra om ilskan från skam till information. **Fyra:** att bygga om kroppen. **Fem:** att hålla regelbunden kontakt med andra män. **Sex:** att göra om föräldraskapet utifrån den nya geografin. Någon obligatorisk ordning finns inte, och de flesta arbetar med flera steg samtidigt, men samtliga sex tycks nödvändiga. Inget av dem räcker ensamt, medan de tillsammans faktiskt gör det. ## Steg ett: sluta vara orienterad mot motparten Den första rörelsen är att sluta vara mentalt upptagen av sin tidigare partner. Det låter självklart. Det är det inte. I månaderna och första åren efter en separation från en konfliktfylld relation går mängder av energi åt till att förbereda nästa förhandling, förutse nästa anklagelse, formulera tänkta repliker, analysera varje sms. Det är förståeligt. Det är också destruktivt. Du lever fortfarande i relationen, fast den juridiskt är slut. Och så länge du gör det, kan du inte börja bygga något nytt. Det sker inte genom ett beslut. Det sker genom gradvis omflyttning av uppmärksamhet. När motparten gör något du tidigare hade reagerat på, säger något konstigt om veckoschemat, försöker ändra en överenskommelse, låter du det landa, hanterar det praktiskt, och slutar där. Du slutar analysera det. Du slutar berätta om det för andra. Du slutar använda mental energi på att förstå motparten. Det är vad som menas med att gå från att fixa motparten till att skydda sig själv och barnen. Praktiskt: du fattar beslut utifrån vad som är bäst för er, inte utifrån vad som minimerar motpartens reaktion. Det betyder ibland konflikt. Det betyder att säga nej till saker du tidigare sagt ja till för fred. Det är inte hård linje. Det är vuxen linje. ## Steg två: se sin egen del utan att kollapsa Den andra rörelsen är subtilare. Det finns två fel att undvika: att inte se sin egen del (offerposition), och att se den så hårt att man tar på sig hela ansvaret (martyrposition). Mittpositionen, *exakt detta var min del, jag bär den, resten är inte min*, är en daglig kalibrering, inte ett uppnått tillstånd. Jocko Willink kallar det Extreme Ownership. Det missförstås ofta som *ta ansvar för allt*. Det är inte vad det betyder. Det betyder *ta fullt ansvar för allt som faktiskt var ditt, utan att ducka och utan att överta annans*. För att klara det behövs en lista. Inte en mental lista, en faktisk lista, skriven, som man återvänder till. Mina dröjsmål. Min intellektualisering som vapen. Min reaktiva ilska. Min senfärdighet att ringa andra män. Min tendens att överplanera. Listan är inte för att straffa. Listan är för att inte upprepa. Men, och detta är centralt, listan inkluderar inte motpartens del. Den har sin egen lista. Du kan se den klart. Du bär den inte. ## Steg tre: ilskan, omvandlad För många män är ilskan kopplad till skam, antingen för att vi har lärt oss att det är fel att känna den, eller för att vi har lärt oss att det är fel att inte ha kontroll över den. Resultatet är samma: ilskan göms, ackumuleras, bryter ut i fel form. Integrerad ilska är något annat. Den används som diagnostiskt instrument: vad försökte mitt nervsystem berätta för mig precis nu? Vilken gräns blev överskriden? Vad behöver jag göra annorlunda? Den uttrycks i ord, sansat, så tidigt att det inte hinner bli ett utbrott. Den agerar som dörrvakt, inte som husbrand. Det tar år. Den gamla strategin, svälja, svälja, svälja, sen ett oproportionerligt utbrott, sitter djupt. Skillnaden hos den som arbetat med detta är inte att han slutar känna ilska. Det är att han känner igen mönstret medan det pågår. Han kan stoppa det halvvägs. Han kan ringa en vän innan utbrottet, inte efter. Han kan be om förlåtelse inom timmar, inte veckor. Det är inte perfektion. Det är märkbar progress. ## Steg fyra: den nya kroppen Hur mycket av en integration som i praktiken är fysisk underskattas systematiskt, och det är ingen modetanke utan klinisk erfarenhet: en djup förändring kräver att kroppen får göra något annat än vad den gjort i åratal. Löpning, styrketräning, bastu med viss regelbundenhet, klättring. Ingenting av det är glamoröst, och ordningen är prosaisk: vatten, mat, värme, sömn och först därefter träning. Marcus Aurelius skrev i Självbetraktelser att människan är skapad för handling och påminde sig varje morgon om att han under dagen skulle möta den otacksamme, den arrogante och den oärlige, men handlingen vilar, för en romersk kejsare likaväl som för en fyrtioårig man i Stockholm, på en kropp som faktiskt fungerar. Klättring förtjänar ett särskilt omnämnande, eftersom den kräver kroppslig närvaro på ett sätt som inte går att förhandla bort: ingen står mentalt frånvarande på en liten kant tjugo meter upp. Det hör till de få aktiviteter som pålitligt stänger av de tankeloopar som annars tar över, inte som terapi utan som en kropp tvingad tillbaka till nuet av tyngdkraften. ## Steg fem: andra män Här är jag som mest envis, av det enkla skälet att observationen är så konsekvent: den enskilda insats som starkast samvarierar med långsiktig återhämtning hos män efter separation, kollaps eller djup kris är regelbunden och helt oromantiserad kontakt med andra män. Det är inte ideologi utan iakttagelse. Det behöver varken vara en grupp, något organiserat eller särskilt förtroligt. Det behöver bara vara tre eller fyra män som hörs av med viss regelbundenhet, oavsett om det finns något att säga och oavsett om samtalet besvaras just den dagen. Ingen mansrörelse alltså, ingen ring i skogen med trummor, utan telefon, lunch, en öl eller en löprunda: vanlig kontakt, tillräckligt ofta för att den ska finnas när den behövs, i stället för att man ska ringa för första gången på ett halvår när krisen redan är ett faktum. En av de män som kommit längre i det här arbetet brukar säga att det aldrig blir bra, att det blir uthärdligt, och att uthärdligt är ett gott liv för den som varit där vi har varit. Det är inte heroiskt sagt, men det är sant. ## Steg sex: föräldraskapet, omgjort Det sista och svåraste steget är att bygga om relationen till barnen från grunden, utifrån den geografi som nu gäller. I praktiken innebär det att bli en lättare förälder än förut, inte den intensiva och planerande pappan med åsikter om varje detalj, utan någon som är intresserad utan att förhöra, som spelar utan att leda och som svarar på en fråga utan att hålla föreläsning. Det är arbete, för det gamla läget är en inövad vana som måste avläras. Därtill hör en slags rituell långsamhet i mötena: inga överplanerade helger, utan långa frukostar, promenader utan mål och tid att vara tråkiga tillsammans. Det är vad barn har mest nytta av hos en förälder de inte ser varje dag, alltså närvaro utan agenda snarare än upplevelser. Edward Tronicks *still-face*-experiment visade redan på 1970-talet att små barn tar mest skada, inte av frånvaro, utan av en närvarande förälder utan emotionell kontakt. Slutsatsen för en man i den här positionen är obekväm men användbar: mängden närvaro går inte längre att påverka, medan kvaliteten på den fortfarande är helt och hållet hans. ## Vad fattning faktiskt är Aurelius får avsluta, eftersom det är där en text som denna hör att sluta: makten sitter över det egna sinnet och inte över de yttre händelserna, och styrkan finns i att inse det. Formuleringen är tvåtusen år gammal och fortfarande den enda stoiska formel som håller ända in i vardagen. Fattning betyder inte att aldrig tappa den, för det kommer att hända igen. Den består i förmågan att ta tillbaka den, gång på gång, allt snabbare och med allt mindre dramatik, ända till den punkt där återtagandet har blivit en daglig vana snarare än en heroisk handling. Den som gått igenom mansfällans åtta rum och kommit ut på andra sidan är inte färdig, för det blir ingen. Han bär fortfarande sin reaktiva ilska, om än bättre reglerad, han har fortfarande svårt att be om hjälp i tid, han glider då och då tillbaka in i ovanan att vilja förstå allting innan han gör något, och han har fortfarande söndagskvällar då han måste ringa någon för att komma igenom kvällen. Skillnaden är att han inte längre sitter i fällan. Han vet hur den ser ut, vilka beteenden som drar en djupare in i den och vilka som drar en ut, och därför kan han också se den hos andra, benämna den och peka på en väg ut. Det är, när allt kommer omkring, hela avsikten med Fattning.nu. Inte att bygga en plats där vi tycker synd om män, utan en plats där en man som börjar känna igen sig kan läsa något som hjälper honom att se klart, agera tidigare, lämna i tid, ta ansvar för sin del och bygga ett liv på andra sidan. Det är skäl nog för att skriva. ## Källor - Etablerad: Aurelius, M. Självbetraktelser, ca 170 e.Kr. - Praxis: Willink, J. & Babin, L. (2015). Extreme Ownership. St. Martin's Press. - Praxis: Holiday, R. (2014). The Obstacle Is the Way. Portfolio. - Etablerad: Bowen, M. (1978). Family Therapy in Clinical Practice. Jason Aronson., differentiering. - Nya rön: Real, T. (2022). Us: Getting Past You and Me. Goop Press., anger as information. - Välciterad: van der Kolk, B. (2014). The Body Keeps the Score. Viking. - Etablerad: Porges, S. W. (2011). The Polyvagal Theory. W.W. Norton. - Etablerad: Tronick, E. (1978). The infant's response to entrapment between contradictory messages. JAACAP, 17(1), 1,13. - Nya rön: Hadley, R. (2021). How is a Man Supposed to Be a Man?