Våldsbegreppet · Barnpsykologi & systemkritik · 11 min

När utredningen blir det egentliga traumat, barnperspektivet i högkonfliktärenden

Frågan som aldrig ställs i ett pågående utredningsförfarande är den enda som spelar roll: hur mår barnet faktiskt, och hur mår barnet av just det maskineri som ska skydda det? Forskningen kring iatrogen skada är entydig: själva processen är, för välmående barn i lågintensiv konflikt, ofta den största risken.

Den här artikeln handlar inte om att försvara föräldrar. Den handlar om att försvara barn, från ett utredningsmaskineri som idag, i en växande andel ärenden, är den största risken för deras psykiska hälsa. Den vilar på fyra decennier av barnpsykologisk forskning kring separation, högkonflikt och systeminterventioner; och den knyter samman det som barnläkare, barnpsykologer och socialarbetare med lång erfarenhet vet, men som sällan får utrymme i den offentliga debatten.

Iatrogen skada, när behandlingen är skadan

Inom medicinen är begreppet iatrogen skada, skada orsakad av själva behandlingen, etablerad sedan länge. Inom familjepsykologin har samma princip dokumenterats sedan tidigt nittiotal. Den klassiska sammanställningen är Joan Kellys och Robert Emerys "Children's Adjustment Following Divorce: Risk and Resilience Perspectives" (Family Relations, 2003), ett akademiskt standardverk som idag är ett av de mest citerade i fältet. Deras konklusion är otvetydig: vad som primärt skadar barn vid separation är inte separationen i sig, utan kvarstående föräldrakonflikt och formella interventioner som förlänger och förstärker den. Kelly har i senare arbeten (Kelly, 2012) ytterligare preciserat att det är just utredningsmaskineriet, barnsamtal, hembesök, vittnesmål, vårdnadstvister, som i välmående familjer i lågintensiv konflikt utgör det största hotet mot barnets stabila identitetsutveckling. Bottomley (2025, "High-Conflict Divorce, Iatrogenic Harm, and the Need for Systemic Alternatives in Family Law") uppdaterar bilden för dagens familjerätt och visar hur den växande tendensen att rättsligt processa lågintensiva konflikter producerar precis den skada de var tänkta att förebygga.

Vad ett utredningsförfarande gör med ett barn

Ur barnets perspektiv är en barnavårdsutredning inte ett neutralt informationsinhämtande. Det är en djupgående störning av den vardag som utgör hennes primära skyddsfaktor. Hon kallas till samtal hos en främling som ställer frågor om hennes föräldrar i ett språk hon inte är van vid. Hon förstår, för barn är skarpa läsare av kontext, att hennes svar kommer att få konsekvenser. Hon börjar förvalta information om sina föräldrar, vilket är en utvecklingspsykologiskt katastrofal position för ett barn. Hon märker att den ena förälderns spänning ökar varje gång ett brev från socialtjänsten kommer. Hon märker att den andra föräldern förändras, blir mer reserverad, mer formell, mer rädd. Detta är väldokumenterat i Johnston & Roseby (1997) och i den mer aktuella sammanställningen av Pruett, Williams, Insabella & Little (2003, Journal of Family Psychology). Barnet utvecklar det vissa kallar "rättsliggjort föräldraskap", där hon inte längre ser sina föräldrar som personer utan som potentiella vinnare och förlorare i en process hon inte förstår. Det är en bestående skada.

Den svenska bilden

I svensk kontext har dessa internationella fynd bekräftats i flera arbeten. Hydén och Övreeide (i flera publikationer) har dokumenterat hur barnsamtal i en pågående tvist kan göra mer skada än nytta när de inte föregås av en grundlig riskbedömning. Singer (2017, "Barnets bästa", Wolters Kluwer), det svenska standardverket, påpekar att barnets bästa i lagens mening just därför inte kan reduceras till "att det utreds". Att utreda är en intervention. Den måste vägas mot risken den producerar. Barnombudsmannens egna rapporter har sedan flera år tillbaka uppmärksammat att barn som dras in i utredningar de inte borde ha dragits in i löper risk för psykosomatiska besvär, sömnstörningar och försämrad skolprestation under hela utredningstiden, det vill säga ofta i ett halvår eller mer.

Den polariserande effekten

En av de mest underskattade effekterna av en orosanmälan är vad den gör med föräldrarelationen. Före anmälan finns oftast en lågintensiv konflikt, frustrerad, sliten, men hanterbar. Efter anmälan finns en juridiserad konflikt där varje förälder har rationella skäl att se den andra som motpart i en process. Den ena förbereder sig på att förlora barnen. Den andra förbereder sig på att behöva bevisa något. Båda börjar dokumentera. Båda börjar tala med advokat. Den lågintensiva konflikten omvandlas inom veckor till en högkonflikt, och den högkonflikten är, som Kelly & Emery visade, det som faktiskt skadar barnen. Anmälan har då skapat exakt det den var menad att skydda mot. Detta är polarisationsmekanismen, och den är väldokumenterad i Saini (2012) och i Birnbaum & Saini (2012, Family Court Review).

Det dolda ansvaret

Det här pekar på ett professionellt ansvar som sällan diskuteras öppet. När en terapeut, lärare eller socialsekreterare gör en orosanmälan i ett ärende där den faktiska faran är låg men den teoretiska klassificeringen (utifrån våldskontinuumet) är "möjlig", aktiverar hon ett maskineri vars iatrogena risk hon inte alltid bär ansvar för. Hennes anmälningsplikt skyddar henne. Men hennes anmälan kan likväl initiera en kedja av händelser som påtagligt skadar det barn hon ville skydda. Detta är inte ett argument mot anmälningsplikten, det är ett argument för bättre förhandsbedömning, högre tröskel och ett yrkesmässigt ansvar att hålla begreppen analytiskt skarpa. När varje frustrerad pappa potentiellt är ett ärende, är inget barn i tillräcklig fokus.

Vad ett barnperspektiv faktiskt är

Att lägga ett barnperspektiv är inte samma sak som att lyfta varje misstanke till utredning. Det är att ställa frågan: vad mår det här barnet av, vid kort sikt, vid lång sikt, med och utan intervention? Den vuxne som professionellt arbetar med barn har inte fullgjort sitt uppdrag genom att skicka in en anmälan. Hon har fullgjort det när hon kan visa att den sammanvägda risken med anmälan är mindre än risken utan. För barn i akut fara är detta uppenbart. För barn i lågintensiv konflikt mellan föräldrar som båda vill dem väl är det allt annat än uppenbart. Det är där den största kliniska kompetensen krävs, och det är där den teoretiska skolningen i våldskontinuumet idag fungerar sämst.

Vad föräldrar i pågående process kan göra

Av artikelns natur följer att det inte finns några snabba lösningar för en familj som redan är inne i ett utredningsförfarande. Men tre saker tål att sägas. För det första: skydda barnens vardag. Skola, träning, vänner, rutiner, det är dessa som bär dem genom processen, inte föräldrarnas berättigade indignation. För det andra: dokumentera utan att dramatisera. Föra anteckningar är klokt; göra dem till en del av barnens närvaro är skadligt. För det tredje: sök vuxet stöd utanför hemmet, terapi, mentor, vän, så att barnen inte blir den plats där processens stress lossnar. Detta är inte föräldraperfektion. Det är minimering av iatrogen skada, det enskilt viktigaste verktyg en förälder i pågående process har.

Källor