Forskning · Akademiskt perspektiv · 9 min

När vardagsfriktion blir patologi

Begreppet "materiellt våld" var tänkt att fånga medveten kontroll, att någon demonstrativt smutsar ned, gömmer nycklar, saboterar städrutiner. I praktiken används det allt oftare för ogenomtänkt slarv och dålig hushållsstruktur. Den glidningen är inte bara olycklig, den är farlig.

Ord glider. Det är inte en ny iakttagelse, Raymond Williams skrev hela Keywords (1976) om saken, och Reinhart Koselleck byggde en hel begreppshistorisk skola på fenomenet. Det nya är hastigheten. Begrepp som för tjugo år sedan var reserverade för krigsförbrytelser och gisslandramer används idag, med oförändrad rättslig tyngd, om vardaglig hushållsfriktion i ett villakök i Bromma.

Den här artikeln handlar om en specifik glidning: hur kategorin "materiellt våld", ursprungligen tänkt för avsiktlig sabotage av den gemensamma livsmiljön, i terapirum och hos socialtjänst i ökande grad används för det som rimligen borde kallas slarv, stress eller ogenomtänkt struktur i hushållet.* Det är, en glidning av betydande oro.

* Fotnot till den socialsekreterare som just nu rynkar pannan: ja, vi vet hur "ogenomtänkt slarv" och "vardagsfriktion" låter i era öron. Vi vet att ni har sett fall där precis de orden var mannens egen bortförklaring av något betydligt allvarligare. Vi tar det på största allvar, hela artikeln handlar om att hålla isär de två. Men tilltalet i den här texten är medvetet rakt och syrligt, för den är skriven till män som annars inte läser ett ord om det här. En man som känner igen sig i "slarv" och börjar reflektera är en man som inte har slutat lyssna. Det är förutsättningen för att han över huvud taget ska komma fram till resten av meningen, den om mönster, ansvar och självbehärskning. Föredrar ni en mer klinisk version, läs Socialstyrelsens FREDA-manual; vi länkar den i källistan.

Vad materiellt våld faktiskt betyder

I våldsforskningens kärnlitteratur är materiellt våld (ibland kallat ekonomiskt eller egendomsrelaterat våld) en del av ett mönster av tvångskontroll (coercive control, Stark 2007). Konkreta exempel: att medvetet förstöra partnerns ägodelar för att straffa eller skrämma; att demonstrativt smutsa ned ytor som partnern just städat för att markera makt; att blockera eller försvåra hushållsarbete så att partnern inte kan upprätthålla sin standard; att kontrollera ekonomi, nycklar, dokument eller bilen så att partnern isoleras. Tre kriterier är centrala: handlingen är (1) avsiktlig, (2) återkommande och (3) ingår i ett mönster där ena parten systematiskt försöker ta makt över den andra. Inget av detta är detsamma som att slarva med disken, glömma tvätten på fel ställe eller misslyckas med en städrutin.

Glidningen, och varför den är farlig

Problemet uppstår när det tredje kriteriet, det systematiska maktmönstret, tappas bort. Då återstår bara handlingen: "han diskar inte". Den handlingen tolkas sedan retroaktivt som avsiktlig och kodas som "materiellt våld". Men de flesta hushållskonflikter handlar om asymmetrisk mental belastning, olika städstandard och kronisk trötthet, inte om en strategisk plan att dominera. Att blanda samman dessa två fenomen är inte småfel. Det betyder att en stressad pappa som inte hinner med sin del av hushållet hamnar i samma kategori som en man som metodiskt bryter ned sin partner. Och eftersom systemet inte kan skilja dem åt drabbas båda av samma åtgärd: separationsspår, orosanmälan, riskbedömning.

Concept creep

Mekanismen bakom utvecklingen beskrivs i den psykologiska litteraturen som concept creep (Haslam, 2016). Begrepp som tidigare var reserverade för allvarliga, avsiktliga kränkningar har dilaterats på två sätt: horisontellt (täcker fler fenomen) och vertikalt (tröskeln för allvar har sänkts, så att lindriga händelser fångas under samma diagnostiska paraply som systematisk misshandel). När begreppet "våld" appliceras på vardaglig hushållsfriktion urvattnas dess analytiska skärpa, och det blir omöjligt för terapeuter, socialsekreterare och domstolar att se vad som faktiskt händer.

Hur eskalation faktiskt ser ut, och varför pyramiden missar målet

Den så kallade våldspyramiden eller våldskontinuumet, som lärs ut i bland annat NCK:s utbildningsmaterial, postulerar en linjär progression: blickar och suckar nedtill, fysiskt våld i toppen, och en underförstådd hypotes om att det lägre förebådar det högre. Den modellen saknar empiriskt stöd. Den ledande sociologen Michael Johnson (1995, 2008) har visat att våld i nära relationer inte är en homogen kategori utan minst fyra distinkta typer: situational couple violence (ömsesidig konflikteskalation utan kontrollmönster, vanligast i normalbefolkningen), intimate terrorism (systematisk tvångskontroll, vanligast i kvinnojoursmaterial), violent resistance (försvar mot tvångskontroll) och mutual violent control (ovanligt). Det är bara intimate terrorism som följer en eskalerande logik från lägre till högre intensitet. Situational couple violence, den absolut vanligaste formen, eskalerar inte linjärt utan toppas av yttre stressfaktorer (ekonomi, sömnbrist, nyfödda barn, separationskris). Att blanda dessa typer är, enligt Johnson själv, det enskilt största metodologiska felet i fältet. Den brittiske sociologen Evan Stark (2007) gör en parallell distinktion: hans coercive control-begrepp är just inte definierat av handlingsfrekvens utan av maktmönstret. En enstaka demonstrativ nedsmutsning för att straffa är coercive control. Hundra glömda hushållsdetaljer är det inte.

Vad gängse svensk praxis säger

Socialstyrelsens bedömningsmanual FREDA, som är förstavalet i svenskt socialt arbete för att bedöma våld i nära relation, är konstruerad just för att fånga mönster av kontroll och allvar, inte enskilda handlingar lyfta ur sitt sammanhang. När instrumentet används rätt frågar det efter återkommande beteenden, rädsla, isolering, ekonomisk kontroll. Problemet uppstår när teorin om en linjär eskalationspyramid läggs ovanpå instrumentet i utbildningssammanhang: då tolkar utövaren varje rapporterad friktion som "tidigt steg" på en pyramid och rekommenderar separation som primär skyddsåtgärd, även där underlaget pekar på situational couple violence där paret skulle vinna mest på att avlasta pressen. Resultatet är ett system som är dåligt på att skydda dem som faktiskt lever under intimate terrorism (de syns inte i statistiken förrän det är för sent) och samtidigt överreagerar mot familjer i normal kris.

Anmälningstsunamin

När yrkesutövare under strikt anmälningsplikt anammar de utvidgade definitionerna uppstår byråkratiska konsekvenser. Forskning från Skandinavien visar att en extremt låg tröskel för orosanmälningar paradoxalt nog kan försämra det faktiska barnskyddet (Ohnstad m.fl., 2021). Tilliten till samhällsinstitutionerna urholkas, och familjer dras in i tunga utredningar som saknar reell grund.

Iatrogen skada

Ett myndighetsingripande är inte neutralt för ett barn. Forskningen är tydlig: själva utredningsprocessen i högkonfliktärenden kan utgöra den största psykologiska risken (Kelly & Emery, 2003). Den här typen av skada kallas iatrogen, behandlingen i sig skapar skadan. Nyare forskning förstärker bilden: när rättsliga eller sociala instanser involveras i omotiverade familjekonflikter polariseras föräldrarnas relation ytterligare och barn riskerar onödig traumatisering enbart på grund av förfarandet (Bottomley, 2025).

Vår väg: självbehärskning och tryckminskning, inte snabb separation

Vi förminskar inte intimate terrorism. Den finns och kräver hårda skyddsåtgärder. Men för det breda fält av familjer där konflikten är situational, där två trötta vuxna brottas med ojämn mental belastning, sömnbrist och en kultur som ställer motstridiga krav, är receptet inte en separationspyramid. Det är två saker parallellt: (1) Mannen tränar självbehärskning. Inga sucks som vapen, inga smällda dörrar, inget materiellt slarv som retroaktivt går att tolka som sabotage. Det är hans ansvar oavsett vad systemet gör. (2) Systemet och omgivningen erkänner att ilskan inte uppstår i ett vakuum. Den uppstår under press, från arbetsliv, från Mansfällans dubbla manus, från ett terapirum där han kallas in enligt det moderna manuset och bedöms enligt det traditionella, från en socialarbetare som tränats i en ovetenskaplig pyramid. Minskar man pressen och ökar förståelsen kommer eskalationen sällan. Det är vår arbetshypotes och den är förenlig med Johnsons forskning: situational couple violence svarar på avlastning, inte på tvångsåtskillnad.

Slutsats

Att jämställa mänskliga tillkortakommanden med systematisk manipulation vittnar om en bristande professionell proportionalitet. När extrema etiketter introduceras i en separationsprocess etableras en fiktiv hotbild. Om barnen i centrum de facto är välmående är den primära faran inte föräldrarnas gräl över disken, utan systemets klumpiga hantering. Och vägen ut går via två krav samtidigt: skarpare definitioner uppåt, hårdare ansvar inåt.

Källor