Nyhet · Heder · Nyhetsanalys utifrån pojkars och mäns perspektiv · 8 min

Barnombudsmannens årsrapport 2026: pojkarna i hederskontexten som ingen ser

Barnombudsmannens årsrapport 2026 om hedersrelaterat våld är välkommen och nödvändig. Läst med pojkars och mäns perspektiv blottar den en blind fläck: pojken i hederskontexten är samtidigt offer och tränad förövare.

Vad denna text inte påstår

Att lyfta pojkarna i hederskontexten är inte att tävla med flickornas utsatthet, och inte heller att förminska den. Den här texten påstår inte att flickor i hederskontexten är överrepresenterade i statistiken på fel premisser, att hedersrelaterat våld främst drabbar pojkar, eller att Barnombudsmannens fokus på flickor genom åren varit ett misstag. Det har det inte varit. Vad texten påstår är att 2026 års rapport öppnar en blindfläck som varit svår att se: att pojkar i samma familjer bär en parallell utsatthet (kontroll, våld, rekrytering, ansvar för systrar) som det svenska skydds- och utbildningssystemet inte är dimensionerat för. Det är ett kompletteringsargument, inte ett undanträngningsargument.

Barnombudsmannen publicerade den 24 juni 2026 sin årsrapport om hedersrelaterat våld och förtryck mot barn och unga. Titeln är ett citat från en av de intervjuade: "Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas." Rapporten bygger på djupintervjuer, referensgrupper och enkät, och den är en av de mest detaljerade kartläggningarna av barns egna erfarenheter av hederskontextens vardag som svensk förvaltning producerat. Den ska läsas av alla som arbetar med barn.

Den ska också läsas med ett särskilt öga, det som rapporten själv inte fullt ut bär: pojkarnas och de unga männens situation. Barnombudsmannen är medveten om dem och citerar dem på flera ställen. Men siffrorna, lagstiftningen och den allmänna debatten kring heder är så starkt riktad mot flickornas utsatthet att pojkarna i samma hus ofta passerar som bakgrund. Det är ett perspektivproblem, och det är ett av de starkaste argumenten för att samhället behöver bredda sin lins.

Vad rapporten faktiskt säger om pojkarna

I anmäld statistik från Brå för brottet hedersförtryck är pojkarnas andel försvinnande liten. 2022: noll anmälda pojkar. 2023: två. 2024: fyra. 2025 preliminärt: en. Av flera hundra anmälda fall under hela perioden rör en handfull pojkar. I Barnombudsmannens egen enkät uppger 22 procent av de våldsutsatta killarna att de utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck, mot 67 procent av tjejerna. Andelen är lägre, men inte trivial. Skillnaden mellan enkäten och anmälningsstatistiken är vad rapporten kallar "mörkertal", och för pojkar är det mörkertalet i praktiken nästan totalt.

De killar Barnombudsmannen intervjuat beskriver tre saker som är specifika för hederskontextens pojkar. För det första: de utsätts själva för fysiskt och psykiskt våld när de bryter mot normerna. En kille berättar att hans pappa tog honom till hemlandet för att en äldre släkting skulle "ta bort förbannelsen" eftersom familjen såg honom som ett straff från Gud. En annan kille blev under sommarsemester lämnad kvar i ursprungslandet av föräldrar som lurat honom dit. För det andra: de tvingas hålla familjens hemligheter och bevittna våld mot systrar. För det tredje: de tilldelas själva förövarrollen, ofta i tonåren, ofta utan möjlighet att tacka nej. En av rapportens mest tunga passager handlar om en kille vars syster försvann, och vars far några månader senare kallade in honom till vardagsrummet där en pistol låg på bordet och farbröder och kusiner väntade. "Du vet vad du måste göra. Du är man nu." Det är rekrytering till våld förklädd till mansrit.

Soldaten i den egna familjen

Hoshi Kafashi, utbildaren bakom [Shanazi hjältar](https://shanazi.se), har länge formulerat logiken med en torrhet som tål att upprepas: "Du går från pojke till man genom att ha makt över andra. En riktig man har makt över sina syskon, lär man ut. Du ska kunna vara våldsam. Våldet i sig ger positiv bekräftelse." Adam, den unge man SVT porträtterade i [reportaget om pojkar som tränas till hedersvåld](https://www.svt.se/nyheter/inrikes/adam-var-soldat-for-hedern-angrar-sig), säger det rakt ut: "Vi tränas för att bli soldater inom hederskontexten." Han minns när han tog stryptag på sin syster i köket. Han säger samtidigt att ingen utanför familjen reagerade förrän han själv vågade prata. Det är två rader som rymmer hela problemet: pojken är förövaren, pojken är offret, och det offentliga Sverige har bara verktyg för det första. Den dubbelheten är något vi på Fattning har försökt beskriva som [hederskulturens våldskapital](/artiklar/hederskulturens-valdskapital): våldet är inte en avvikelse utan en valuta som överförs från far till son.

Barnombudsmannens rapport bekräftar den dubbla rollen. När pojken växer in i förväntan att försvara familjens heder är han samtidigt utsatt för den. Han är både den som tränas och den som tränar. Det är därför det är farligt att läsa hederskontextens våld som ett kvinnoproblem och slut på diskussionen. Pojken som tar stryptaget i köket har själv blivit slagen för att lära sig hur det ska göras. Just det är också skälet till att [våldsbegreppet](/valdsbegreppet) måste behållas skarpt: när ordet våld används slentrianmässigt om all friktion försvinner förmågan att se det planerade, beordrade, instrumentella våld som Adam beskriver.

LVU-domarna: pojkarna lämnas kvar

SVT granskade tidigare i år samtliga LVU-domar under första kvartalet 2025, totalt 103 barn i familjer där socialtjänsten misstänkte hedersförtryck (granskningen redovisas tillsammans med [Adam-reportaget](https://www.svt.se/nyheter/inrikes/adam-var-soldat-for-hedern-angrar-sig)). Av flickorna omhändertogs 66 procent. Av pojkarna omhändertogs 28 procent. Polisutredningar pågick i nästan hälften av fallen. Med andra ord: två av tre pojkar i hem som socialtjänsten själv misstänkte för hedersbrott lämnades kvar i dessa hem. Mikael Thörn vid Jämställdhetsmyndigheten konstaterade då att "pojkar fortfarande inte får det stöd och skydd de har rätt till och behov av. Förebyggande arbete finns det väldigt lite, det är ett svek mot utsatta pojkar."

Barnombudsmannens årsrapport bekräftar varför. Pojken läses i förvaltningsapparaten som potentiell förövare snarare än som ett barn som tränas till våld av sina vuxna. Han uppfyller sällan flickans typiska skyddsindikatorer (kontroll över klädsel, oskuldsnormen, hot om tvångsäktenskap), eftersom hans väg in i normsystemet ser annorlunda ut. Han uppvisar i stället utåtagerande, skolsvårigheter, kontakter med kriminella miljöer. Och just dessa beteenden tolkas i den svenska socialtjänsten ofta som ungdomsproblematik, inte som tecken på den hedersutsatthet som ligger under. Det är samma mönster vi tidigare beskrivit i [Bråklek och våldsbegreppet](/artiklar/braklek-och-valdsbegreppet): när kategorin "våld" bara har en mall, faller den som inte passar mallen utanför skyddet.

När frigörelsen blir en ny fängelsedörr

Rapporten beskriver att även killar i hederskontext kan söka sig till kriminella sammanhang som en frigörelse från familjens krav och kontroll, men att det "oftast leder till olika former av utnyttjande och fortsatt utsatthet för våld". Det är en passage som borde stå i fet stil i varje socialsekreterares utbildningsmaterial. För pojken är vägen ut ur ett kontrollerande hem ofta en väg in i ett nytt kontrollerande sammanhang. Han byter en hederslogik mot en gänglogik. Förväntan på att kunna utöva våld följer med, och bekräftelsen som hederssystemet gav genom blod ges nu av kriminella ledare genom uppdrag.

Om samhället bara hade ett verktyg för en flicka i samma situation, ett HVB-hem, ett skyddat boende, en kontaktperson, så hade det varit ett otillräckligt men ändå riktat verktyg. Pojken får i praktiken ett samtal från en fältare och i värsta fall ett första gripande. Det är samma fenomen, samma våldskultur, och två helt olika svar.

Vad rapporten inte säger högt, men ändå säger

Barnombudsmannen föreslår en lång rad konkreta åtgärder: skärpt lagstiftning, bättre samverkan, tidigare upptäckt, kompetenshöjning i skola och socialtjänst. Det är rätt förslag. Men den som läser rapporten med pojkarnas perspektiv för ögonen ser också ett tomrum: nästan ingen av de föreslagna insatserna är riktade specifikt mot pojkarna i hederskontexten som målgrupp. De ska, antas det, fångas upp av samma insatser som flickorna. Det är just det som inte fungerar i dag, och som SVT:s LVU-granskning kvantifierade.

Det finns två sätt att läsa det här. Det första, snälla, är att flickornas akuta utsatthet är så stor att den måste komma först, och att pojkarnas insatser kommer i nästa steg. Det andra, mer obekväma, är att hela det politiska och förvaltningsmässiga ramverket kring våld i Sverige har en könsstruktur som gör pojken osynlig som offer och övertydlig som potentiell förövare. Det är samma essentialism som gör att flickor som rekryteras till kriminella nätverk passerar under radarn just därför att de är flickor. Det är samma blinda fläck, fast spegelvänd. Båda dessa läsningar kan vara sanna samtidigt. För pojken i Eskilstuna spelar det dock ingen roll vilken som är dominerande. Hans väg ut är lika smal oavsett.

Vad den rådige fadern, läraren och socialsekreteraren kan göra i morgon

För en pappa, en farbror, en lärare eller en socialsekreterare som läser Barnombudsmannens rapport i dag finns några konkreta saker att ta med sig.

För det första: när en pojke i hederskontext utåtagerar, ställ frågan vem som har tränat honom till det. Inte som ursäkt, utan som diagnos. Våldet han utövar har en ursprungsadress.

För det andra: när en pojke i samma sammanhang söker upp en vuxen man utanför familjen, en tränare, en lärare, en granne, är det inte en slump. Det är en av få öppningar han har. Den vuxne mannens uppgift är att stanna kvar, lyssna, och inte avbryta för att han själv blir obekväm.

För det tredje: orosanmäl och var beredd på att förhandsbedömningen kanske inte leder vidare. Anmäl ändå. Mönstret syns först när flera vuxna ser samma sak från olika håll. Och kom ihåg att en orosanmälan inte är en utredning, den är en signal som socialtjänsten själv värderar mot samtycke och övrig information. Den distinktionen, som ofta missförstås både av anmälare och anmälda, har vi skrivit utförligt om i [Orosanmäld, frågor och svar](/artiklar/orosanmald-fragor-och-svar) och i den praktiska guiden [Orosanmälan till socialtjänsten](/for-dig/orosanmalan-socialtjansten).

För det fjärde: läs rapporten. Inte sammanfattningen i nyheterna, hela rapporten. Barnens egna ord väger tyngre än varje politisk slutsats man kan dra av dem.

En sista anmärkning, av respekt för flickorna

Det är frestande att skriva en text som denna och låta den landa i något som låter som "men pojkarna då". Det är inte poängen. Flickornas utsatthet i hederskontexten är dokumenterad, akut och absolut. Barnombudsmannens rapport är till stora delar deras berättelse, och så ska det vara. Poängen är att samma våldskultur producerar två slags offer, och att samhället hittills bara byggt ett skyddsnät för det ena. När pojken inte ses, lämnas också systern utan en bror som hade kunnat säga nej när pistolen lades på vardagsrumsbordet. Att se pojken är att skydda flickan en generation framåt. Det är inte två frågor. Det är en.

Källor