Relationer · Dejting · Analys · 12 min

De låga förväntningarnas rasism

RFSU påminner unga män om att duscha och föreslår en nödlögn för att ta sig från en dålig dejt. Det är omtanke på ytan och lågt ställda förväntningar under den. Vi förutsätter att du redan är ren, och den här serien börjar där manualen slutar.

RFSU:s dejtingmanual för unga män, framtagen med projektstöd från Folkhälsomyndigheten, är ett välmenande dokument. Den tar ett verkligt problem på allvar: många unga män är ensamma, saknar naturliga sociala sammanhang och har lärt sig mer om kvinnor från skärmar än från samtal. Att någon försöker möta det förtjänar respekt, och vi ska inte låtsas att problemet är påhittat.

Ändå säger manualen något obekvämt om sin läsare, alltså om hur den föreställer sig honom. Han behöver påminnas om hygien, om att inte ta spegelselfies i ett stökigt rum och om att fördela talutrymmet jämnt vid bordet. Han erbjuds en färdig ursäkt att ta till om dejten känns fel. Bilden är en man som ska göras ofarlig och tillräckligt presentabel, inte en man som ska växa.

Vi gör ett annat antagande. Vi utgår från att du sköter din hygien, att du kan bädda din säng utan en psykologprofessor som instruerar dig, och att du inte behöver en mall för att avsluta ett samtal. Våra förväntningar på dig är högre, och den här serien om social kompetens, som är lika användbar i arbetslivet som vid ett restaurangbord, vilar på forskning snarare än på regler.

De låga förväntningarnas rasism

Uttrycket kommer från amerikansk skolpolitik kring millennieskiftet, där talskrivaren Michael Gerson formulerade det som "the soft bigotry of low expectations". Poängen var att den som av omtanke sänker kraven på en grupp också säger något nedsättande om den gruppen. Vi lånar formuleringen som bild, inte som jämförelse med rasismens historia, eftersom mekanismen är densamma: när en myndighetsfinansierad manual utgår från att unga män måste läras att tvätta sig och få en färdig ursäkt för att lämna en middag, har man redan bestämt vem han är.

Det drabbar inte de män som klarar sig ändå. Det drabbar den unge man som redan tvivlar på sig själv och som får sitt tvivel bekräftat av den organisation som sägs vilja hjälpa honom.

Ensamheten är dessutom inte en manlig specialitet. Folkhälsomyndighetens återkommande mätningar visar att unga kvinnor rapporterar ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa i minst lika hög grad som unga män. Ett samtal som bara ser ensamheten som ett mansproblem, och mannen som det problem som ska åtgärdas, missar halva bilden. Två ensamma grupper blir inte mindre ensamma av att den ena får en manual i hur den ska göra sig ofarlig för den andra.

Många unga män som drar sig undan till datorspel gör det inte heller av oförmåga. De väljer det, ofta ganska medvetet, eftersom spelet har tydliga regler, rättvis återkoppling och inget drama. Det är inte ett ideal, men det är ett begripligt val när alternativet upplevs som ett socialt landskap där varje initiativ kan tolkas som ett övertramp. I [Män söker inte softgirls eller tradwives](/artiklar/man-soker-inte-softgirls) beskrev vi samma längtan från andra hållet: efter en jämbördig, kompetent partner snarare än en roll.

Ett narrativ som få känner igen sig i

RFSU:s manual vilar på en berättelse där unga män i första hand är en risk. Många, både män och kvinnor, känner inte igen sig i den. De flesta kvinnor är helt enkelt fantastiska människor som vill möta en vuxen man, inte en avväpnad. Det finns också feministiska röster som länge sett samma sak. [Liv Strömqvist](/artiklar/kusin-separationen-stromqvist-roslund) har problematiserat det resentiment som växt fram mellan könen, och [Sara Wimmercranz](/artiklar/sara-wimmercranz-familjen-ab-och-den-radiga-modern) talar om familjen som ett gemensamt bolag, Familjen AB, där två vuxna äger och ansvarar tillsammans. Ingen av dem behöver göra mannen mindre för att kvinnan ska bli större.

Den kognitiva dissonansen blir tydlig när de egna idealen prövas. Aftonbladet har i höst [granskat organisationen MÄN](https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/b80qQ5/videon-visar-raseriet-inifran-mansrorelsen-sa-javla-vidrigt), som utbildar arbetsplatser om sexuella trakasserier men enligt granskningen lät en man i ledande ställning arbeta kvar medan kvinnorna som larmat fick arbeta hemifrån. I en [debattartikel i Dagens ETC](https://www.etc.se/debatt/smygknullarna-ett-problem-foer-feministiska-organisationer) drar Mikael Lundström slutsatsen att en feministisk fasad inte garanterar hur kvinnor behandlas, och att det är handlingarna och inte värdeorden som räknas. Anklagelserna är inte prövade, men hanteringen är dokumenterad. Vi skrev om samma mönster i [När godheten blir en sköld](/artiklar/nar-godheten-blir-en-skold): den som misstänkliggör alla män i allmänhet ser ofta sämre den enskilde man som faktiskt beter sig illa.

Tre råd vi bryter med

Det finns en återkommande hållning i svenska organisationers råd till unga män, från RFSU:s manual till normkritiska program av den typ som [MÄN](/artiklar/nar-godheten-blir-en-skold) driver. Kritiken här gäller idéerna och inte människorna som arbetar med dem. Tre av råden förtjänar att granskas närmare, eftersom de gör mer skada än nytta när de lämnas oemotsagda.

Det första rådet: gör dig mindre. Den underliggande tanken är att mannens initiativ i första hand är en risk som ska hanteras. Samtycke är en självklarhet och ingenting vi förhandlar om. Men den som lär sig att varje steg framåt är misstänkt, slutar ta steg. Det vi i [Kalkylatorn i sängkammaren](/artiklar/kalkylatorn-i-sangkammaren) beskrev som kapitulation börjar ofta här, och kvinnors egna klagomål i kommentarsfälten handlar påfallande ofta om män som är för passiva, inte för påflugna.

Det andra rådet: räkna rättvist. Att klocka talutrymmet och dela notan på kronan låter jämställt, men det gör samtalet till en bokföringsövning. Forskningen om självutlämnande pekar åt ett annat håll. Collins och Miller fann i en metaanalys 1994 att människor som delar med sig av sig själva blir mer omtyckta, och att vi tycker om dem vi har öppnat oss för. Närhet växer ur ömsesidighet över tid, inte ur exakt balans i varje minut.

Det tredje rådet: ha en nödutgång. En färdig ursäkt för att lämna en dejt verkar ofarlig. Men den lär ut undvikande som metod och ärlighet som något man inte klarar. En vuxen man kan säga att han inte tror att det här är rätt för honom, tacka för kvällen och gå. Det kräver mer av honom, och det respekterar henne mer än en påhittad sms-nödsituation.

Var intresserad, inte intressant

Dale Carnegies *Hur man vinner vänner och påverkar människor* från 1936 har sålts i tiotals miljoner exemplar, och dess grundprincip håller fortfarande: den som är genuint intresserad av andra kommer längre än den som försöker verka intressant. Carl Rogers och Richard Farson beskrev 1957 aktivt lyssnande som en hållning snarare än en teknik, alltså att man lyssnar för att förstå och inte för att få sin replik klar.

Modern forskning ger stöd åt att vi underskattar hur mycket andra uppskattar ett riktigt samtal. Kardas, Kumar och Epley visade 2022 att människor systematiskt tror att djupa frågor till främlingar ska bli mer obekväma än de blir, och att samtalen i själva verket upplevs som både trevligare och mer förbindande än småprat. Det enklaste rådet i hela serien är därför att våga fråga något på riktigt.

Värme och kompetens

Socialpsykologerna Susan Fiske, Amy Cuddy och Peter Glick sammanfattade 2007 ett omfattande forskningsfält: när vi bedömer andra människor gör vi det främst längs två axlar, värme och kompetens. Värmen svarar på frågan om personen vill oss väl, kompetensen på frågan om han kan genomföra det han vill. Båda bedöms snabbt och nästan alltid samtidigt.

Två sätt att missa

* Värme utan kompetens: den följsamme mannen som håller med om allt och aldrig föreslår något. Han uppfattas som snäll men inte som någon att luta sig mot. * Kompetens utan värme: mannen som demonstrerar status, vinner varje diskussion och tar plats på andras bekostnad. Han uppfattas som kapabel men inte som trygg.

Den rådige mannen ligger i skärningspunkten. Det är där pondus och ömsinthet möts.

Det är här de normkritiska råden ofta slår fel. De är upptagna av att dämpa den andra fällan, och bortser från att den första är lika vanlig och lika lite attraktiv. Vi har skrivit om samma mekanism i [No More Mr. Nice Guy](/artiklar/no-more-mr-nice-guy): den som ständigt anpassar sig för att undvika konflikt blir till slut svår att lita på, eftersom ingen vet vad han egentligen vill.

Det första intrycket går inte att repetera

Willis och Todorov visade 2006 att människor fäller omdömen om ett ansikte, bland annat om pålitlighet, efter en tiondels sekund, och att längre exponering mest gör oss säkrare på samma omdöme. Redan 1993 hade Ambady och Rosenthal visat att studenter som såg tre korta stumma filmklipp av lärare gav omdömen som stämde väl med andra studenters kursutvärderingar efter en hel termin.

Slutsatsen är inte att man ska öva in en perfekt första sekund. Det tunna snittet läser av hållning, och en inövad replik syns ofta som just inövad. Att Amy Cuddys omtalade studie om kraftpositioner inte kunde upprepas när Ranehill och kollegor testade den 2015 är en bra påminnelse: tricken har svagare stöd än hållningen. Det som syns i första ögonblicket är om du är tillfreds med att vara där du är.

Från kalkylator till kurage

Den mest underskattade sociala förmågan är att tåla ett nej. Vanessa Bohns har i flera studier visat att vi överskattar hur gärna andra säger nej till oss, och därmed hur riskabelt det är att fråga. Den som har lärt sig att initiativ i sig är suspekt drar sig undan, och den som aldrig frågar får heller aldrig något ja.

Att fråga någon ut, att föreslå en plats och en tid, att bjuda utan att räkna, är inte en återgång till en gammal könsordning. Det är att ta ansvar för att något ska hända. Ett nej tas emot med samma lugn som ett ja, utan sura kommentarer och utan att man förhandlar. Det är samma självbehärskning som vi beskriver i [Två vapenslag](/artiklar/tva-vapenslag), tillämpad på ett lägre tonläge.

Läs romaner

Vi uppmuntrar i grunden till skönlitteratur snarare än manualer. En roman tvingar läsaren att följa en annan människas inre under hundratals sidor, att se hur ett missförstånd uppstår och vad det kostar. Forskningen om sambandet mellan skönlitterär läsning och förmågan att förstå andra är inte entydig, men den bild av människor som en manual ger är garanterat tunnare än den man får av Tolstoj eller Moberg.

För den som ändå vill ha konkreta verktyg kommer den här serien att ta upp dem ett i taget: samtalet, lyssnandet, retandet som visar tillit, det svåra samtalet och förhandlingen. De är lika användbara på jobbet som på en dejt, och vi utgår genomgående från att läsaren klarar mer än att komma ihåg deodoranten. Fortsätt gärna med [Dejting för vuxna män](/artiklar/dejting-for-vuxna-man) och [Dejtingråd med en nypa salt](/artiklar/dejtingrad-med-en-nypa-salt).

Källor