Bortom våldsetiketten, om varför ordet "våld" ofta är fel verktyg

Vi psykologer älskar att säga "det beror på". Det är vår motsvarighet till "pris på begäran". Men ibland beror det inte på. Ibland är det helt enkelt så att ett ord är för litet eller för stort för det fenomen det ska beskriva, och då hjälper det inte hur många nyanser vi lägger till, vi behöver byta ord.

Det här är en text om ett sådant ord. "Våld", när det används om allt från att slå sin partner till att sucka för högt under en middag, har slutat fungera som klinisk term. Det inte bara missar målet, det aktivt motverkar det vi som behandlare faktiskt vill åstadkomma: att få stopp på beteendet och reparera relationen.

Vad nervsystemet faktiskt registrerar

Stephen Porges polyvagala teori, oavsett vad man tycker om vissa av dess svagare formuleringar, är väl etablerad på en grundläggande punkt: nervsystemet är inte intresserat av dina argument. Det är intresserat av om någon precis slog i en dörr, om en blick varade en sekund för länge, om partnern på andra sidan bordet plötsligt stängde ner och blev sten. När John Gottman efter fyrtio års observationer av äktenskap definierade stonewalling, det fysiologiska nedstängandet under konflikt, som en av de "fyra apokalyptiska ryttarna" som förutsäger skilsmässa, var det inte för att han ville eskalera språket. Det var för att han mätte vad som faktiskt hände i kropparna runt frukostbordet och såg att det utgjorde lika mycket fysiologisk stress hos den utsatte som öppen aggression skulle ha gjort.

Med andra ord: ja, systematisk tystnad och passiv-aggressivt beteende kan göra ungefär samma skada på en partners nervsystem som låggradigt fysiskt övertramp. Det är inte en kontroversiell observation, det är trettio år av Gottmans labb. Bilden: en kvinna i 40-årsåldern. Hon har precis frågat sin man hur dagen varit. Han svarar inte, går ut i hallen, stänger garderoben lite för bestämt. Pulsen i hennes kropp går upp till 105. Han har inte rört henne. Hon kommer ändå ligga vaken i två timmar.

Varför "våld" ändå är fel ord, om syftet är förändring

Här är problemet med att kalla det jag just beskrev för "psykiskt våld", även om det rent fysiologiskt orsakar liknande skada. Mannen i hallen, låt oss kalla honom Tomas, 43, ingenjör, två barn, snäll, stressad, kommer aldrig att känna igen sig i ordet "våldsverkare". Han har sett våldsverkare. Han hade en farbror som slog moster. Han betraktar våld som något helt annat än vad han just gjorde med garderobsdörren. När hans partner, eller en parterapeut, eller en kollega som mött henne på en familjehelg, säger till honom "du utövar psykiskt våld", händer en av två saker. Antingen stänger han ner ännu mer (försvarsmekanism, bekräftar och förvärrar mönstret). Eller så börjar han ett mödosamt inre arbete med att försöka övertyga sig själv om att han inte är en våldsverkare, vilket innebär att han ägnar all sin energi åt att försvara sin självbild, och inte åt att faktiskt ändra beteendet.

Ingen av de två utgångarna gynnar partnern. Eller barnen. Eller äktenskapet. Det är som att försöka få någon att gå upp tidigare på morgonen genom att kalla deras nuvarande sömnvanor för "tidsstöld". Tekniskt korrekt, kanske. Strategiskt katastrof.

Fem mer precisa termer

Här är fem alternativ jag använder i mitt eget arbete och som verkar fungera. De har gemensamt att de validerar skadan utan att triggar identitetsförsvaret. De är inga revolutionära begrepp, de finns alla i etablerad parterapilitteratur, men de behöver vandra ut ur den litteraturen och in i de kök där fenomenen faktiskt sker.

(1) Destruktiva samspelsmönster. Flyttar fokus från person till mönster. "Det vi gör tillsammans när det blir jobbigt skadar oss båda" är en mening en stressad pappa kan höra utan att dra upp draggarna. "Du är våldsam" är det inte. Mönstret är det som ska brytas, inte personen som ska dömas.

(2) Dysfunktionell affektreglering. Tekniskt, men användbart. Beskriver stonewalling för vad det ofta är: en oförmåga att hantera intern stress under konflikt, vilket leder till nedstängning ("flooding" i Gottmans terminologi). Det erkänner att beteendet är ett problem och att skadan är reell, samtidigt som det placerar orsaken där den faktiskt sitter, i ett underutvecklat nervsystem under press, inte i en moralisk defekt. Det blir behandlingsbart i stället för fördömligt.

(3) Känslomässigt undandragande. Kort, exakt och svenskt. Beskriver vad som sker utan att kalla det våld. Den som hör "ditt sätt att dra dig undan när vi bråkar gör mig otrygg och bryter ner mig" har fått en specifik beskrivning av en specifik handling, och en specifik konsekvens, som han faktiskt kan göra något åt. "Du utövar våld" är ett namn på honom själv. Den ena är aktion, den andra är essens. Bara den ena går att förändra.

(4) Lågintensiv fientlighet. Det här är min egen översättning av "low-intensity hostility" från amerikansk parterapilitteratur (Doherty, Real). Det fångar de systematiska suckarna, den kalla blicken vid middagen, de korta tonfallen som, en och en, är ingenting men som tillsammans nöter ner partnern på samma sätt som droppen som urholkar sten. Det understryker att det finns en fientlighet i rummet som behöver bort, men skiljer det skarpt från det högintensiva våldet, och håller därmed rörelsefriheten öppen för båda. Lågintensiv fientlighet kan tränas bort. Att vara våldsverkare är något man är.

(5) Passiv bestraffning. Ringar in hur tystnad och suckar fungerar som straff av partnern, oavsett om den som utför det gör det medvetet eller som ren reflex från egen uppväxt. "Det här är ett sätt du straffar mig på, även om du inte tänker så" är en mening en hederlig man kan ta in. Han kan börja fråga sig själv: vad försöker jag uppnå med tystnaden? Är det värt vad det kostar? Är det den vuxna jag vill vara? Det är frågor som leder någonstans. "Du utövar psykiskt våld" leder, i nio fall av tio, till en stängd dörr.

Reparation före alienation, Gottmans linje

Inom Gottman-metoden, som är ett av de mest evidensbaserade ramverk vi har för parterapi, behandlas stonewalling som förödande. Man är glasklar med att beteendet förstör äktenskap, att det är jämbördigt med kritik och förakt som riskfaktor, och att det måste bort. Men man kallar det inte våld. Man lär istället ut att beteendet bottnar i fysiologisk översvämning ("flooding") och att vägen ut är konkret: ta time-out på minst tjugo minuter, andas långsamt, återkom när pulsen sjunkit under hundra. Reparationen är specifik, beteendebaserad och möjlig.

Ja, jag vet att tjugo minuter känns som en timme när du står där och vill bli klar med samtalet. Stå ut med det. Det är där förändringen sitter, i förmågan att stanna i kontakten i den första minuten av flooding utan att dra dig undan. Inte i att lära sig prata mjukare när du redan är stängd. När det väl är stängt är ordval irrelevant. Hela kroppen är utanför rummet.

Doherty och Real har båda utvecklat parallella metoder som siktar mot samma mål: att hjälpa mannen att se sin del av mönstret utan att göra honom till mönstret. Esther Perel arbetar likadant, hon talar konsekvent om "destruktiva dynamiker" där andra skulle säga "övergrepp", och hon gör det inte för att vara mjuk utan för att hon vet att den hårdare etiketten i de allra flesta fall stänger den dörr terapin är till för att öppna.

När ordet våld ÄR rätt ord

Eftersom någon kommer att läsa detta som en relativisering: nej, det finns situationer där "våld" är exakt rätt ord. När någon slår, sparkar, stryper, hotar med kniv, kontrollerar partnerns rörelser eller pengar, isolerar från familjen, använder barn som vapen i en separation, eller bedriver det som Evan Stark kallar coercive control, då är det våld. Då ska det heta våld. Då ska socialtjänsten in, polisen in, kvinnojouren in, och då ska partnern lämna. Det här är inte en text mot ordet våld. Det är en text mot ordets inflation, mot att samma ord ska göra både det jobbet och beskriva en överarbetad pappas suck över middagen.

Det ena förtjänar hela samhällets resurser. Det andra förtjänar en bra parterapeut, ett par års arbete och en partner som orkar stanna under tiden. Att blanda ihop dem hjälper varken dem som ska skyddas från det första eller dem som ska hjälpas ut ur det andra.

Slutord, ett rimligt krav på min egen kår

Min egen kår, psykologerna, parterapeuterna, behandlarna inom socialtjänstens familjeenheter, har ett ansvar här. Vi har under tjugo år anammat ett alltmer expansivt våldsbegrepp i god tro, för att vi ville ta partnerns lidande på allvar. Det var rätt att ta lidandet på allvar. Det var fel att tro att det krävde en utvidgning av ordet våld snarare än en uppfinning av nya, mer precisa termer för det vi faktiskt såg. Vi får ta det på oss.

Det vi kan göra nu är att börja använda de mer precisa termerna i våra rum, på våra utbildningar och i våra utlåtanden. Inte för att vara snälla mot de män vi möter, utan för att den enda vägen ut för det par som sitter framför oss är ärlig beskrivning utan identitetshot. Den som vill läsa mer om hur den breda diskursen formar de här samtalen, se Johans [Bortom essentialismen](/artiklar/essentialism-och-diskursen). Den som möter detta från andra hållet, som blivit etiketterad i ett socialtjänstärende, bör läsa Anders [När hjälpen blir skadan](/artiklar/iatrogen-skada-och-systemvald) innan första mötet.

Källor

• Etablerad: Gottman, J. M., & Silver, N. (1999). The Seven Principles for Making Marriage Work. Crown. (Stonewalling som en av de fyra apokalyptiska ryttarna.)
• Etablerad: Gottman, J. M. (1994). What Predicts Divorce: The Relationship Between Marital Processes and Marital Outcomes. Lawrence Erlbaum. (Originalstudien som ligger till grund för flooding-begreppet.)
• Etablerad: Porges, S. W. (2011). The Polyvagal Theory: Neurophysiological Foundations of Emotions, Attachment, Communication, and Self-regulation. W. W. Norton.
• Välciterad: Real, T. (2007). The New Rules of Marriage: What You Need to Know to Make Love Work. Ballantine Books. (Behandling av manlig affektreglering utan att använda våldsetiketten.)
• Välciterad: Doherty, W. J. (2001). Take Back Your Marriage: Sticking Together in a World That Pulls Us Apart. Guilford Press.
• Välciterad: Perel, E. (2017). The State of Affairs: Rethinking Infidelity. HarperCollins. (Begreppet "destruktiv dynamik" som motvikt till patologiserande språk.)
• Etablerad: Stark, E. (2007). Coercive Control: How Men Entrap Women in Personal Life. Oxford University Press. (Den skarpa definitionen av tvångskontroll som vi måste reservera ordet "våld" för.)
• Etablerad: Johnson, M. P. (2008). A Typology of Domestic Violence. Northeastern University Press. (Distinktionen mellan situational couple violence och intimate terrorism.)
• Nya rön: Bradbury, T. N., & Bodenmann, G. (2020). Interventions for couples. Annual Review of Clinical Psychology, 16, 99,123. (Översikt av evidensbaserade parterapimetoder.)