Våldsbegreppet · Pedagogisk forskning & systemkritik · 13 min

Har Jämställdhetsmyndigheten gått vilse? Motverkar de sitt syfte?

Jämställdhetsmyndighetens handbok "Inget att vänta på" riskerar att devalvera våldsbegreppet genom att inkludera vardagsfriktion och fostrande gränssättning under "latent våld". Det skapar bristande proportionalitet i socialtjänstens utredningsapparat, och lämnar pojken i hederskontexten utan skydd.

Jämställdhetsmyndighetens digitala handbok "Inget att vänta på" bygger hela sitt arbete mot våld på en enda teoretisk modell: våldets kontinuum. Modellen definierar våld som en skala där olika former av kränkningar, hot och våld är sammanlänkande med varandra, från sexistiskt språk till fysiskt våld. Innan det grova våldet är ett faktum, har många gränser förskjutits. Det är en elegant modell. Den har räddat liv. Men när en myndighet gör den till enda lins, och aktivt väljer bort all annan forskning, blir konsekvenserna allvarliga. Här är bevisen.

Vår tes är prosaisk: handboken "Inget att vänta på" riskerar att devalvera våldsbegreppet genom att inkludera vardagsfriktion och fostrande gränssättning under kategorin "latent våld". Det skapar bristande proportionalitet i socialtjänstens utredningsapparat, samtidigt som de fall där våldet faktiskt är planerat och eskalerande blir svårare att identifiera. Kritiken gäller inte att handboken finns, eller att modellen är användbar i sitt rätta tillämpningsområde. Kritiken gäller att den driftsätts som universell lins i kommunal förvaltning, ovanpå en lagstadgad anmälningsplikt, utan att den forskning som visar dess gränser fått komma till tals.

Att dra en direkt linje från Jämställdhetsmyndighetens handbok till felaktiga beslut i LVU-ärenden är en debattteknisk förenkling. Det handlar snarare om en djupare, strukturell blind fläck inom hela det sociala arbetet i Sverige, som präglats av vissa föreställningar om kön. Men precis som handbokens kontinuummodell gör anspråk på att fånga hela kedjan, ska vi här låta kritiken få räcka lika långt. Den första observationen är att begreppet "våld" i den svenska myndighetsvärlden har sträckts ut tills det fångar upp legitima fostrande handlingar, en förälder som lyfter ett spjärnande barn in i hallen, en pappa som brottas med sin son i garaget, en förälder som höjer rösten över skärmtid. Den andra är att det grova, faktiska våldet, det som pojkar tränas till i hederskontexten och det som tar liv i pågående misshandelsrelationer, blir mindre synligt för varje gång ordet används om vardaglig friktion. Dessa är inte två skilda frågor. De är samma fel: när våld är det enda ord vi har för all obekväm interaktion tappar vi förmågan att se dem som verkligen behöver skydd.

Vad denna text inte påstår

Innan kritiken utvecklas är det värt att fästa fyra saker på papper, för läsaren som vill veta exakt var argumentet börjar och slutar. Texten påstår inte att män i genomsnitt är lika utsatta som kvinnor för dödligt eller grovt partnervåld; den statistiken är entydig och dödsorsaksregistret talar sitt eget språk. Texten påstår inte att kvinnors våldsutsatthet ska tonas ned, eller att resurser ska tas från kvinnojourer; tvärtom är ett mer träffsäkert våldsbegrepp en förutsättning för att de pengarna ska göra nytta. Texten påstår inte att Jämställdhetsmyndighetens personal är illvillig, eller att handboken är skriven i ond tro; den är skriven av engagerade människor som menar väl. Och texten påstår inte att en förälder som lyft ett barn in i hallen aldrig kan vara våldsam, eller att fostran är fredad mark; det finns fysisk fostran som är våld, och den ska anmälas. Vad texten påstår är något smalare och därmed svårare att avfärda: att en monoteoretisk lins driftsatt ovanpå en lagstadgad anmälningsplikt, utan motvikt från kriminologi, klinisk psykologi och utvecklingspsykologi, skapar förutsägbara systemfel som drabbar både utsatta kvinnor (för att resurserna sprids tunt) och utsatta pojkar (för att de inte passar mallen). Det är den punkten som ska prövas.

Vetenskapen Jämställdhetsmyndigheten väljer bort. Här är bevisen.

Hela handbokens våldsbegrepp vilar på en enda teoretisk modell: "våldets kontinuum", ursprungligen formulerat av sociologen Liz Kelly (Surviving Sexual Violence, Polity Press 1988). Modellen är teoretiskt och empiriskt underbyggd inom sitt eget fält, den feministiska könsmaktsforskningen, och den är genuint användbar för att beskriva gränsförskjutningsprocessen i destruktiva relationer. Evan Starks arbete om coercive control (Oxford University Press, 2007) visar att fysiskt våld sällan kommer från ingenstans, det föregås av gradvis normalisering där gränser flyttas steg för steg. Så långt finns vetenskapligt stöd. Problemet uppstår när myndigheten gör modellen universell och samtidigt aktivt väljer bort den forskning som visar dess gränser. Det är tre vetenskapliga fält som ignoreras. För det första: kausalitet förväxlas med korrelation. Att grovt våld ofta föregåtts av sexistiskt språk betyder inte att sexistiskt språk leder till grovt våld, de allra flesta som uttrycker sig trist eller sexistiskt blir aldrig fysiskt våldsamma. Den deterministiska läsningen saknar empiriskt stöd. För det andra: det interaktionella perspektivet raderas. Sociologen Michael P. Johnsons forskning (A Typology of Domestic Violence, Northeastern University Press 2008) har visat att merparten av det våld som förekommer i parrelationer är situational couple violence, en dynamik där våldet inte handlar om systematisk kontroll utan om eskalerande konflikter, bristande impulskontroll och dålig kommunikation, ofta med båda parter aktiva. Att skilja den dynamiken från intimate terrorism, den systematiska tvångskontroll Johnson beskriver, är just det socialtjänsten behöver kunna göra för att rikta sina insatser. När alla fall hanteras med samma utredningsapparat hamnar resurserna fel: de stora insatserna sprids ut tunt över hela populationen i stället för att koncentreras till de individer som faktiskt lever i intimate terrorism och behöver skyndsamt skydd. Detta osynliggörs helt av kontinuum-modellen. Det mönstret återfinns i Brå:s kartläggning "Brott i nära relation" (Brå 2014:8, baserad på NTU), där lindrigare former av psykiskt våld rapporteras i jämförbar omfattning av kvinnor och män under tolvmånadersperioden, samtidigt som det grova och upprepade våldet, och dödligheten, är kraftigt kvinnodominerat. Båda fynden är sanna samtidigt. Det är just den distinktionen mellan utbredning och allvarsgrad som en monoteoretisk lins inte kan rymma. För det tredje: individuella riskfaktorer suddas ut. Kriminologisk och psykiatrisk forskning visar att missbruk, socioekonomisk utsatthet, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och egna traumatiska barndomsupplevelser är extremt starka prediktorer för våldsbeteende (se bland annat Felitti et al., ACE-studien, American Journal of Preventive Medicine 1998; Fazel & Grann, American Journal of Psychiatry 2006). När handboken reducerar våld till attityder och könsnormer missas precis de mekanismer som faktiskt går att intervenera mot. Kritiken handlar alltså inte om att dra in stöd, utan om att omfördela det till de fall där våldet är verkligt och eskalerande. En myndighet som mot bättre vetande väljer en monoteoretisk lins, ignorerar kriminologi, klinisk psykologi och systemteori, och bygger lagstadgad anmälningsplikt ovanpå den, blir metodologiskt bristfällig på ett sätt som i förlängningen drabbar just dem som mest behöver skydd: resurser styrs bort från intimate terrorism och in i en utredningsapparat som inte kan skilja en stressad pappa från en man som tränar sin son till hedersvåld.

Vad handboken faktiskt säger

Jämställdhetsmyndighetens digitala handbok "Inget att vänta på" är inte ett politiskt pamflett, den är en metodbok som rekommenderas till kommunernas våldsförebyggande arbete. Under rubriken "Beskriv våld som problem" presenteras en definition av våld som inkluderar fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt, ekonomiskt och latent våld, där "latent våld" definieras som den stämning, det tonfall eller den outtalade hotbild som en närstående kan uppleva, oavsett om något explicit hot uttalats. Modellen är härledd ur Per Isdals "Meningen med våld" (2001) och har vidareutvecklats av NCK vid Uppsala universitet. Den är teoretiskt elegant. Den uppvisar, i tillämpningen på vanliga familjer, en bristande proportionalitet som får praktiska konsekvenser.

När en fostrande handling blir bevismaterial

Problemet är inte att begreppet finns. Problemet är att det, när det väl finns i handboken, transmitteras rakt ned i den lagstadgade anmälningsplikten i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. Ta tre scenarier som varje förskolepedagog, lärare eller socialsekreterare känner igen. På förskolans tambur vägrar en treåring klä på sig och springer iväg. Föräldern tar ett stadigt grepp om armarna, lyfter upp barnet och bär in det i hallen för påklädning. Personalen, utbildad i att "latent våld" är en varningssignal, kan tolka det fysiska övertaget och barnets gråt som tecken på tvingande kontroll. På en högstadieskola berättar en tonåring att pappan stängde av routern och markerade med hög röst att "nu räcker det" när diskussionen om skärmtid eskalerade. Sonen kände sig kränkt och beskriver det som att pappan "skrek och tog kontrollen". I en garageträning brottas en pappa med sin tioåriga son i kampsport; sonen får en blåtira av en olyckshändelse och berättar nästa dag i skolan om "fajten". I samtliga tre fall lutar kontinuummodellen åt att läsa händelsen som fysisk kränkning, psykiskt våld eller kontrollerande beteende. Personalen har formellt sett ingen valmöjlighet. Hon har en lagtext i ena handen och en kommunal utbildningsmodul i den andra. Hennes professionella ansvar är att anmäla, och hellre en gång för mycket än en gång för lite. Det är så det moderna socialtjänstmaskineriet ser ut inifrån, och det är så Stefan Wiklund (Stockholms universitet, 2006 och framåt) dokumenterat anmälningstsunamin: en överlagring av små, välmenta beslut som tillsammans dränker systemet, samtidigt som legitima fostrande handlingar tvingas in i ett försvarsläge.

Pojkar som tränas till hedersvåld, och det våld som faktiskt finns

I SVT:s reportage "Adam var soldat för hedern, ångrar sig" berättar en ung man, äldsta sonen i en kristen släkt från Irak, hur han som tonåring trycktes in i rollen som mannen i huset och tränades till våld för att bevara släktens heder. "Jag minns en gång när jag tog stryptag på min syster i köket. Vi tränas för att bli soldater inom hederskontexten", säger han. Det kom oros- och polisanmälningar när han var våldsam i skolan, men ingenting hände förrän han själv vågade prata med socialtjänsten. Hoshi Kafashi, utbildaren bakom Shanazi hjältar, sammanfattar logiken: "Du går från pojke till man genom att ha makt över andra. En riktig man har makt över sina syskon, lär man ut. Du ska kunna vara våldsam. Våldet i sig ger positiv bekräftelse." Det är det här våldet det offentliga Sverige byggde sitt skyddssystem för. Det är planerat, beordrat och utfört. Att rättssystemet ska kunna se det kräver att begreppet "våld" fortfarande betyder något när det används. Adam är ett ansikte på ett mönster som upprepas över landet: pojkar tränas till våld, anmäls, och lämnas ändå kvar.

Pojkar lämnas oskyddade: SVT:s LVU-granskning

SVT:s granskning av samtliga LVU-domar under första kvartalet 2025 omfattar 103 barn i familjer där socialtjänsten misstänker hedersförtryck. Mönstret är entydigt och köns­asymmetriskt på ett sätt som ingen velat tala högt om: 66 procent av flickorna omhändertas. Av pojkarna omhändertas 28 procent, knappt var tredje. Polisutredningar pågår i nästan hälften av fallen. Två av tre pojkar lämnas alltså kvar i hem där socialtjänsten själv misstänker hedersbrott. Totalt placerades 42 flickor och 11 pojkar. En noggrann läsare invänder direkt: en del av skillnaden kan förklaras av att flickor i dessa familjer typiskt utsätts för mer direkt och fysiskt påvisbar kontroll (giftermålstvång, oskuldskontroll, inlåsning), medan pojkars roll oftare är att utöva eller bevittna den kontrollen. Den invändningen är legitim, och den ska inte bortförklaras. Men den räcker inte. Den förklarar varför flickors fall lättare uppfyller LVU-rekvisiten, den förklarar inte varför pojkar som dokumenterat tränas till våld, slår syskon på order, och själva har symptom på trauma, sällan får skydd även när polisutredning pågår. Det är där den könsasymmetriska blinda fläcken sitter, och det är just den Mikael Thörn vid Jämställdhetsmyndigheten själv pekar på när han konstaterar att "pojkar fortfarande inte får det stöd och skydd de har rätt till och behov av. Förebyggande arbete finns det väldigt lite, det är ett svek mot utsatta pojkar." Det är inom samma myndighet vars handbok beskrivs i föregående avsnitt. Diskrepansen mellan den ena avdelningens expansiva våldsbegrepp och den andra avdelningens dokumentation av att pojkar lämnas i misstänkta hem är inte en administrativ olycka. Det är vad essentialismen producerar när den får styra ramverket.

Essentialismen i ramverket: kön som riskfaktor i sig

Den teoretiska grund som genomsyrar både Isdal, NCK och Jämställdhetsmyndighetens material vilar på en essentialistisk premiss: våld i nära relation läses primärt som ett uttryck för manlig dominans och kvinnlig utsatthet, oavsett enskild empiri. Modellen är historiskt motiverad och har räddat liv. Men när den driftsätts som universell lins är den inte bara en teoretisk brist, den är en aktiv orsak till att pojkar i hederskontexter inte får det skydd de behöver. Två saker händer samtidigt. Pojken i hedersfamiljen blir osynlig som offer eftersom han är pojke, han kategoriseras som potentiell förövare i vardande snarare än som ett barn som tränas till våld av sina vuxna. Flickan som rekryteras av kriminella nätverk blir osynlig som agent eftersom hon är flicka, hon förutsätts vara offer, aldrig deltagare, och passerar därför under radarn. Det är inte en bieffekt, det är ramverkets logiska konsekvens: när kön förutbestäms som primär riskfaktor faller varje fall som inte passar mallen utanför skyddet. Trenden vänder nu på tre tydliga sätt. För det första rekryterar nätverken aktivt flickor via sociala medier, något Aftonbladet rapporterat om under våren 2026. För det andra visar Brå:s rapport "Flickor och kvinnor i kriminella nätverk" (oktober 2025) att tjejer används just därför att de anses svårare att upptäcka av rättsväsendet. För det tredje dokumenterar Åklagarmyndighetens lägesbild från oktober 2024 ("Kvinnors roll i kriminella nätverk har förändrats") hur kvinnor tillskrivs stödjande roller just för att de traditionellt inte betraktats som lika misstänkta som män. Forskararen Anna Hedin Ekström konstaterar att nätverken "rekryterar aktivt kvinnor och tjejer för att de vet att de går under radarn". En 15-årig flicka misstänks för två mord på tre dagar med 60 mil mellan brottsplatserna. Polisen har gått ut med varningstecken till föräldrar om att deras dotter kan vara kriminell. Den essentialistiska linsen ser inte det. Den ser bara att hon är flicka, alltså offer, alltså inte den som ska utredas. Och pojken i hederskontexten ser den inte heller, eftersom han är pojke, alltså förövare i vardande, alltså inte i behov av skydd. Det är där kritiken får sin moraliska tyngd: ramverket producerar systematiskt blinda fläckar mot just de barn som inte passar in i den binära mallen.

Den pedagogiska kontrasten: bråkleken som mognadsverkstad

Samtidigt som myndigheter expanderar våldsbegreppet utåt i vuxenvärlden, vet förskolepedagogiken något radikalt annorlunda om hur människor lär sig hantera kraft. Det internationella begreppet rough-and-tumble play, på svenska bråklek, är ett av de bäst dokumenterade fenomenen i utvecklingspsykologin. Anthony Pellegrini, professor vid University of Minnesota, har i en lång rad arbeten ("Rough-and-Tumble Play from Childhood through Adolescence", 1988; "School Recess and Playground Behavior", 1995) visat att skojbrottning är en distinkt lekform, åtskild från aggression genom barnens egna lekansikten: leenden, skratt, turtagning. Pellegrini och Smith (1998, Child Development) demonstrerade att barn som har riklig tillgång till bråklek utvecklar bättre social problemlösning och lägre nivåer av reaktiv aggression än de som inte har det. Det är inte en intuition. Det är en av de mest replikerade fynden i fältet.

Margareta Öhman och pedagogen som krockkudde

I svensk förskolelitteratur är den mest tongivande rösten Margareta Öhman, leg. psykolog och författare till bland annat "Det viktigaste är att få leka" (Liber, 2011) och "Låt barnen leka, om lekens betydelse för barns lärande och utveckling" (Lärarförlaget, 2019). Öhmans poäng är prosaisk och vetenskapligt välbelagd: barn, och i synnerhet pojkar, söker den kroppsliga, sensoriska upplevelsen av att brottas, kramas hårt och möta fysiskt motstånd. Pedagogens uppgift är inte att avbryta med ett reflexmässigt "nej, inte slåss". Pedagogens uppgift är att fungera som trygg krockkudde, att själv brottas mjukt med barnen och därigenom lära dem var gränsen går, hur man reglerar styrka och hur man läser av när kompisen tycker att det räcker. Birgitta Knutsdotter Olofssons "Lek för livet" (HLS Förlag, 1991) tillhör samma tradition: skojbråk är en livsviktig social kod, och vuxna som griper in proportionerligt bekräftar barnets behov av fysisk närhet under lekfulla former.

Sandseter och den riskfyllda lekens sex kategorier

Den norska professorn Ellen Beate Hansen Sandseter har i en uppmärksammad serie studier (Sandseter, 2007, Early Years; Sandseter och Kennair, 2011, Evolutionary Psychology) klassificerat sex kategorier av "riskfylld lek" som barn behöver för att utveckla riskbedömning, övervinna rädsla och bygga en sund kroppsuppfattning. En av dessa sex är just brottning och skojbråk. Sandseters arbete har refererats i svensk pedagogisk press (Förskolan, Vi Lärare, Förskoleforum) och utgör tillsammans med Öhman och Knutsdotter Olofsson grunden för den moderna svenska förskolepedagogikens hållning till fysisk lek. Sammanfattningen är entydig: barn som får brottas under vuxen tillsyn utvecklar självreglering, trygg anknytning och lägre aggression. Barn som förbjuds bråkleka blir hårdhäntare i smyg.

Brottningsmattan och boxningsringen för vuxna

Samma logik gäller långt upp i vuxen ålder. Den hjärnforskning som Anders Hansen populariserat (bland annat i "Hjärnstark", 2016) och de longitudinella studierna av brottning, judo och boxning som idrottspsykologen Jim Loehr beskriver i "The Power of Full Engagement" (2003), pekar åt samma håll: kontrollerad fysisk konfrontation under regler är en av de få aktiviteter som samtidigt sänker reaktiv ilska, höjer affekttolerans och tränar förmågan att stå kvar i obehag utan att fly eller eskalera. Det är inte en romantisering av kampsporten. Det är observationen att människan, som biologisk varelse, behöver en arena där hon får möta motstånd i sin egen kropp och lära sig att det går att överleva. När den arenan saknas hittar nervsystemet andra utlopp, sällan bättre.

Den teoretiska elegansen, och dess pris

Här syns asymmetrin tydligast. Den teoretiska modell som ligger till grund för Jämställdhetsmyndighetens handbok bygger på antagandet att all fysisk konfrontation existerar på ett kontinuum med systematisk misshandel. Det är ett antagande som strider mot fyrtio år av utvecklingspsykologisk forskning, från Pellegrini till Sandseter, som visar precis det motsatta: fysisk konfrontation under regler är hur människor lär sig att inte bli våldsamma. Att en handbok riktad till kommunal förvaltning inte tagit hänsyn till den forskningen är inte en akademisk randanmärkning. Det är en metodologisk brist som får praktiska konsekvenser varje gång en förskollärare ringer en orosanmälan om en pappa som har brottats med sin femåring på vardagsrumsgolvet, eller en lärare anmäler påklädningsgreppet i tamburen som "fysisk kränkning". Nick Haslams begrepp concept creep (Psychological Inquiry, 2016) beskriver exakt mekaniken: när "våld" utvidgas till att omfatta även det som är utvecklingsfrämjande, förlorar vi förmågan att skilja det från det som är destruktivt.

Tre konsekvenser, inget av dem tillfälligt

Det första som händer är att ordet våld urvattnas. När legitima fostrande handlingar och vardaglig konflikt likställs med våld, försvinner ordets förmåga att signalera allvar. Det är den mätbara effekt Dakin, McGrath, Rhee och Haslam (2023, Social Psychological and Personality Science) dokumenterar: ett breddat skadebegrepp läses automatiskt som mindre allvarligt av mottagaren. Det andra som händer är att fokus flyttas från verkliga offer. Pojken som tränas till hedersvåld i Eskilstuna, kvinnan i den pågående misshandelsrelationen, barnet i hedersfamiljen där våldet är beordrat: dessa personer behöver ett samhälle vars resurser är riktade dit de behövs. Varje utredning som inleds mot en förälder som lyfte ett spjärnande barn in i hallen är en utredningstimme som inte läggs på den faktiska kontrollen. Det tredje som händer är att vardagliga meningsskiljaktigheter och fostrande gränssättning eskalerar i onödan. När en oenighet stämplas som våld blir den omöjlig att lösa genom dialog. Den måste lösas genom intervention. Det är en kulturell förlust som överskuggar varje skyddseffekt modellen var tänkt att uppnå.

Vad socialtjänsten faktiskt behöver, inte mindre uppdrag utan skarpare lins

Det vore ohederligt att avsluta utan att vara tydlig: socialtjänsten är inte fienden. Den är den instans som ska skydda barn när det verkligen behövs, och det uppdraget kräver kompetens, resurser och tid. Just därför är begreppsexpansionen ett angrepp på socialtjänstens egen kapacitet. En socialsekreterare som tvingas behandla en orosanmälan om ett fast påklädningsgrepp i förskolans tambur med samma utredningsapparat som en orosanmälan om hedersrelaterat hot mot en flicka är en socialsekreterare vars yrkesverktyg har stumpats av sin egen huvudman. Den nya socialtjänstlagen (1 juli 2025) försöker flytta fokus från utredning till stöd, men lämnar våldskontinuumet orört som teoretisk grund. Det är där det praktiska problemet sitter. Lösningen är inte att avskaffa anmälningsplikten. Lösningen är att återföra proportionaliteten till de utbildningsmaterial som genererar anmälningarna, och att omfördela utredningsresurserna dit Johnsons typologi pekar: mot intimate terrorism, inte mot situational couple violence och fostrande gränssättning.

Den rådige fadern och två sanningar samtidigt

För dig som läser detta som pappa, eller som man i en relation som befinner sig i den breddade definitionens skugga, är slutsatsen prosaisk. Det första: att bli felklassad är inte detsamma som att vara oskyldig till allting. Brottas mjukt med dina barn, träna kampsport, lev kroppsligt, men gå också igenom Socialstyrelsens faktiska definitioner av psykiskt och fysiskt våld och var ärlig mot dig själv. Det andra: att kritisera begreppsexpansionen kräver att man samtidigt orkar med det grova våldets verklighet. SVT:s reportage om pojken som tränades till hedersvåld är inte en parentes i den här artikeln, det är dess fundament. En kritik av Jämställdhetsmyndighetens handbok som inte samtidigt höjer rösten för systern som tog stryptaget är inte en seriös kritik, den är en bekväm. Den tredje vägen finns i den dubbla hållningen: full agens, full ärlighet om det egna, och full vägran att låta språket urholkas till den punkt där det inte längre kan namnge det som faktiskt sker bakom stängda dörrar i Eskilstuna.

Akillesförbundet och en annan väg framåt

Det finns en organisation som drivit den här frågan längre och hårdare än de flesta. Akillesförbundet arbetar för att synliggöra män och hbtqi-personer som utsätts för våld i nära relationer, och deras grundläggande invändning mot den rådande modellen är precis den som artikeln har cirklat kring: partnervåld handlar om trauma, inte om makt. I en debattartikel i Bulletin (2024) skriver förbundets företrädare Johan Mparmpagiannis och Johan Rylander att den radikalfeministiska förklaringsmodellen osynliggör både män och hbtqi-personer som offer genom att fokusera på könsmaktsmodeller snarare än de psykologiska trauman som ligger bakom våldet. Förbundet har också granskat Sveriges Radios rapportering om våld i nära relation och funnit att män och hbtqi-personer systematiskt osynliggörs i mediebilden. Den väg de förespråkar är inte att förminska kvinnors utsatthet. Det är att bredda förståelsen av vem som kan vara utsatt och vem som kan vara förövare, så att skyddet når dem som faktiskt behöver det. Det är samma proportionalitet den här artikeln argumenterar för: mindre ideologi, mer empiri. Färre anmälningar om stämningar i hallen, fler insatser där våldet är verkligt.

Källor