Strukturanalys · Civilsamhälle · Politisk historia · Idéhistorisk analys · 12 min

Centraliseringens naturkraft: när det starka samhället möter den lokala flocken

Den föregående texten beskrev gerillarörelsen mot ensamheten som en växande minoritet av människor som bygger sina egna kupor underifrån. Men en sak utelämnades. Gerillarörelsen verkar inte i ett politiskt vakuum. Den möter, gång på gång, en svensk förvaltningstradition som under hundra år har byggts på en helt annan logik. Logiken om det starka samhället, om universalismen, om den statsindividualism som befriar medborgaren från beroende av sin granne genom att binda henne till en kommunal apparat. När den lokala flocken försöker resa sig stöter den oundvikligen på den traditionen. Det är dags att skriva om den kollisionen rakt ut.

I förra texten landade jag i en relativt pragmatisk slutsats. Den enskilda mannen kan inte vänta in en kulturell våg. Han måste själv bli en av noderna i det civilsamhälle som han vill se. Bjuda hem grannarna. Gå med i en byggemenskap. Starta en lokal verktygspool. En spik i taget, i fyrtio år om det behövs.

Den slutsatsen är fortfarande riktig. Men den är inte tillräcklig. För när jag har talat med människor som faktiskt har försökt göra detta, i mindre samhällen, på öar, i landsbygdskommuner och i vissa förorter, så återkommer en observation som inte ryms i den hoppfulla berättelsen. De stöter på en motkraft som de inte hade förutsett. Den motkraften är inte marknaden. Det är inte heller den digitala distraktionen. Det är den svenska förvaltningstraditionens grundbult: idén om att det starka samhället, det vill säga staten och kommunen, ska garantera trygghet och välfärd på ett sätt som i praktiken kräver standardisering, storskalighet och centralisering.

Det är dags att titta på den motkraften med samma kalla blick som vi i den föregående texten riktade mot SOM-datan.

Två sätt att tänka på trygghet

För att förstå konflikten måste vi börja i en idéhistorisk distinktion. Det finns, grovt sett, två sätt att tänka på social trygghet i ett samhälle.

Det första är den lokala flockens trygghet. Den vilar på ömsesidigt beroende. Du hjälper din granne med veden i oktober därför att du vet att hon kommer hjälpa dig med båten i april. Du ställer upp på din kusins begravning därför att du vet att han skulle ha ställt upp på din. Tryggheten är personlig, situationsbunden och förhandlad. Den är osynlig för statistiken men avgörande för överlevnaden. Antropologen David Graeber kallade detta i sin bok Debt: The First 5000 Years för vardagskommunism, det vill säga den vardagliga växelverkan av tjänster som alla mänskliga samhällen har vilat på före och bredvid alla formella ekonomier.

Det andra är den universella, opersonliga tryggheten. Den vilar på att en stor, opartisk struktur garanterar varje medborgare samma rätt till skola, vård, omsorg och försörjning, oavsett vem hon är, vem hennes grannar är, eller var hon bor. Den är synlig för statistiken, mätbar, rättvis i en juridisk mening, och stark när den fungerar. Den är det moderna välfärdssamhällets stora civilisatoriska bedrift.

De två modellerna är inte varandras motsatser i teorin. I praktiken har de visat sig vara svåra att förena.

Det starka samhället som svensk grundbult

Den svenska socialdemokratin formulerade tidigt en mycket tydlig position i den här frågan. Per Albin Hansson talade om folkhemmet redan nittonhundratjugoåtta, men det var Tage Erlander och Olof Palme som under femtio och sextiotalen byggde ut den idé som senare har gått under namnet det starka samhället. Tanken är att en stark, universell offentlig sektor är förutsättningen för individuell frihet. Endast den medborgare som inte är beroende av sin familj, sin granne eller sin arbetsgivare för sin grundläggande trygghet kan vara verkligen fri.

Det är, betraktat med viss historisk distans, en av tjugohundratalets mest radikala frihetsdoktriner. Den befriade kvinnan från ekonomiskt beroende av mannen. Den befriade arbetaren från beroendet av godtycklig arbetsgivare. Den befriade barnet från beroendet av föräldrarnas tillgångar för sin utbildning. Och den befriade den åldrande från att vara en börda i sitt eget hem genom att flytta ansvaret till en kommunal omsorg.

Forskaren Lars Trägårdh har, tillsammans med Henrik Berggren, beskrivit den här svenska doktrinen som statsindividualism i boken Är svensken människa? från tjugohundranio. Tesen är att svensken inte är individualist på det anglosaxiska sättet, där individen står mot staten, utan på det motsatta sättet, där individen befrias genom staten. Mellan medborgaren och hennes formella rättigheter får inget mellanled stå. Inte familjen, inte grannskapet, inte församlingen, inte klanen.

Det är, igen, en konsistent och i många avseenden vacker doktrin. Den har gjort Sverige till ett av världens mest jämställda och socialt rörliga samhällen. Men den har en kostnad som först nu, hundra år efter folkhemstalet, börjar bli synlig.

Kostnaden: mellanleden vittrar

Om varje medborgare ska kunna vända sig till en kommunal hemtjänst när hon blir gammal, en kommunal förskola när hon får barn, en regional vårdcentral när hon blir sjuk, och en statlig försäkringskassa när hon blir arbetslös, då har systemet i praktiken sagt något viktigt till hennes granne. Det har sagt att grannen inte behöver bekymra sig. Det har sagt att den gamla människan i lägenheten bredvid är samhällets ansvar, inte ditt. Det har sagt att den ensamma mamman i huset på andra sidan vägen får sin hjälp från en myndighet, inte från dig.

Resultatet, under tre eller fyra generationer, är att grannen faktiskt slutar bekymra sig. Inte av ondska, utan av lojalitet mot ett system som har sagt henne att hennes inblandning är överflödig. Mellanleden vittrar. Klanen löses upp. Den storfamilj som tidigare bar de gamla och de sjuka ersätts av kommunal omsorg. Den församling som tidigare bar de ensamma ersätts av Försäkringskassan. Den lokala flock som tidigare bar de unga ersätts av professionella socialarbetare.

Det är, för det mesta, en byteshandel som har gjort livet bättre för de flesta. Men den har också gjort medborgaren strukturellt ensammare. När systemet en dag glipar, vilket alla system gör, finns inga mellanled kvar att fånga upp henne. Hon är ensam med en myndighet i andra änden av en telefonkö. Och hennes granne har sedan länge slutat veta att hon finns.

Den lokala flockens dilemma

Här uppstår det specifika dilemmat för den lokala flock som vill resa sig igen. Den möter ett system som strukturellt sett ser den som överflödig, ibland som en avvikelse, i värsta fall som en risk för ojämlikhet.

Ta byggemenskaperna som exempel. En grupp människor som tillsammans vill bygga ett hus där grannarna är något annat än ljud i ventilationen ställs inför ett regelverk som är skrivet för att stora, professionella byggherrar ska bygga standardiserade lägenheter åt anonyma framtida hyresgäster. Föreningen Byggemenskaper har under flera år bedrivit ett ihärdigt påverkansarbete för att få till bättre villkor för medborgardrivet byggande, men kollar man dagens plan- och bygglovsprocesser så är den lilla, lokala, idéburna byggherren fortfarande en underdog.

Ta landsbygdsskolorna som ett andra exempel. När en kommun ska besluta om en liten skola ska få vara kvar i en bygd där eleverna räknas i tiotal i stället för hundratal, så är de centrala kalkylernas språk obevekligt. Per elev blir den lilla skolan dyrare. Per kvadratmeter blir den lilla skolan dyrare. På en kommunal Excel-rad är beslutet rationellt. Det som inte syns i den raden är att skolan ofta är den enda kvarvarande institutionen som binder ihop bygdens hushåll, och att dess nedläggning sätter igång en avbefolkning som inom femton år gör hela frågan akademisk.

Ta en tredje plats som ett tredje exempel. En grupp människor vill driva ett kvarterskafé i en kommunal lokal. För att lokalen ska hyras ut krävs uppfyllande av en serie regler kring tillgänglighet, brandskydd, ljudisolering, livsmedelshygien, försäkring och systematiskt arbetsmiljöarbete. Var och en av dessa regler är rimlig i sig. Tillsammans gör de att den lilla, idéburna verksamheten antingen tröttnar eller måste anställa en jurist. Den kommersiella kedjan, som kan slå ut kostnaden över hundra enheter, klarar regelverket. Den lokala flocken klarar det inte.

Ingen har önskat fram detta utfall. Det är ingen konspiration. Det är konsekvensen av ett system som har optimerats för stordrift och universalism under tre generationer.

Paradoxen som ingen sida vill se

Det är här det blir intellektuellt obekvämt. Den traditionella vänstern, som har varit den främsta arkitekten bakom det starka samhället, har svårt att se den här kostnaden, eftersom den uppfattas som ett angrepp på en uppgörelse som har befriat så många. Den traditionella högern, å sin sida, har lika svårt att tala om den, eftersom den har drivit sina egna former av centralisering genom marknadens stordrift, regionalisering av sjukvården och konkurrensutsättning som har skapat nationella koncerner där lokala aktörer tidigare fanns.

Båda blocken har, var och en på sitt sätt, slipat den lokala flockens livsbetingelser. Den ena genom standardiserad universalism. Den andra genom marknadens stordriftsfördelar. Effekten på den lokala flocken är ungefär densamma.

De enda som har talat klart om detta är några samhällsvetare i den minoritetsposition som man kan kalla kommunitär. Robert Putnam beskrev i Bowling Alone från tjugohundra hur det amerikanska civilsamhället hade tappat sin sociala kapitalbas under fyrtio år, och hans diagnos har i mycket bekräftats av efterföljande svensk forskning. Lars Trägårdh har, parallellt med sina mer kända arbeten om statsindividualismen, varnat för att det civila samhället behöver politiskt utrymme för att fungera. Den brittiska tänkaren Phillip Blond myntade i sin bok Red Tory från tjugohundratio begreppet civic state, det vill säga en stat som aktivt skapar utrymme för medborgares egen organisering snarare än att ta över den.

Dessa röster har varit få och deras inflytande på svensk politik har varit marginellt. Men de pekar på något som blir allt svårare att blunda för.

Vad gerillarörelsen faktiskt strider om

Om vi sammanför den här texten med den föregående blir bilden tydligare. Gerillarörelsen som beskrevs där, Fritidsbanken, byggemenskaperna, grannskapsinitiativen och de tredje platserna, är inte bara en kulturell reaktion på ensamheten. Den är också en strukturell strid om vilken sorts trygghet som ska gälla.

Det handlar inte om att avskaffa välfärdsstaten. Ingen seriös företrädare för någon av de nämnda rörelserna har den ambitionen. Det handlar inte heller om att privatisera den. Ingen vill ersätta hemtjänsten med grannfrivillighet eller skolan med hemundervisning. Det handlar om något mer subtilt och mer grundläggande. Det handlar om att återskapa de mellanled som under hundra år har vittrats bort. Familjen, grannskapet, föreningen, kvarteret, byn. Inte i stället för välfärdsstaten utan vid sidan av den, som ett komplement till den, och i många fall som ett första filter innan den behöver träda in.

Det är en lågmäld politisk position, men den är inte triviell. Den fordrar att det offentliga aktivt skapar utrymme för medborgares egen organisering, snarare än att, som idag, mestadels betrakta den som en variabel i sina egna kalkyler. Det fordrar att landsbygdsskolan får andra mått än per elev. Det fordrar att byggemenskapen får andra regler än det stora byggbolaget. Det fordrar att kvartersinitiativet får annan tillgång till den kommunala lokalen än den nationella kedjan.

Ingenting av det är gjort över en natt. Men det är, i grund och botten, det som det handlar om när människor på små orter försöker resa sig och bygger något själva. Det är inte bara en kamp mot ensamheten. Det är en kamp om vilken sorts trygghet som ska bära det svenska samhället i nästa generation.

Vad detta betyder för den enskilde mannen

För den man som läser den här texten är slutsatsen densamma som i den föregående, men med en tillagd dimension. Han ska fortfarande bjuda hem grannarna. Han ska fortfarande gå med i sin lokala förening. Han ska fortfarande starta den verktygspool eller den läxhjälp som hans hus klarar av att hålla i.

Men han ska också förstå att hans handling inte är politiskt neutral. Den är, vare sig han vill det eller inte, en stillsam motrörelse mot en hundra år gammal centraliseringslogik. Det är därför han kommer att stöta på regelverk som inte var skrivna med honom i åtanke. Det är därför hans kommunala kontaktperson inte kommer förstå varför han vill göra det själv när det redan finns en kommunal motsvarighet. Det är därför han kommer behöva argumentera för sin sak också mot välmenande tjänstemän vars hela yrkesidentitet är byggd på antagandet att universella system är bättre än lokala flockar.

Den rådige fadern slipper inte den argumentationen. Men han för den utan ilska och utan ideologi. Han säger inte att välfärdsstaten ska monteras ned. Han säger att det finns saker hans hus, hans gata, hans kvarter, hans bygd kan bära själva, och att det är värt att han och hans grannar får göra det utan att systemet betraktar dem som en risk. Han säger det med samma kropp och samma röst som han fattar varje annat vuxet beslut. Inte i konfrontation. Inte i underkastelse. Utan i lugn fattning.

Slutsats: trygghet i två lager

Den ärliga slutsatsen är att svenska samhället behöver två lager av trygghet, inte ett. Det starka samhällets universella lager är vunnen mark som inte ska monteras ned. Men det räcker inte. Det behöver kompletteras med en återuppbyggd lokal flock som kan bära det som myndigheterna varken bör eller kan bära.

Det är inte ett vänster- eller högerprojekt. Det är ett samhällsbygge som båda blocken hittills har varit blinda för, det ena av lojalitet med universalismen, det andra av lojalitet med marknaden. Men det är, sannolikt, det enda hållbara svaret på den atomisering som SOM-datan har visat under tre decennier.

Gerillarörelsen mot ensamheten är därför inte bara en kulturell rörelse. Den är, oavsiktligt och utan partibok, en av tjugohundratalets viktigaste demokratiska reformrörelser. Inte mot välfärdsstaten, utan vid sidan av den. För det mänskliga mellanled som vi en gång hade och som vi har låtit vittra ner i tron att vi inte längre behövde det.

Det visade sig att vi behövde det.

Källor