# Cykeln ingen vill bryta: varför VINR-arbetet missar sin egen rot
> Den enskilt starkaste riskfaktorn för att bli våldsutövare som vuxen är att själv ha bevittnat eller utsatts för våld som barn. Det är myndigheternas egen evidens. Ändå byggs primärpreventionen som om pojken vore en blivande förövare som ska normkorrigeras, snarare än ett barn som ska skyddas. Hur kan ett system stå i konflikt med sin egen forskning så länge?
- URL: https://fattning.nu/artiklar/cykeln-ingen-vill-bryta
- Kategori: Systemkritik · Våldsprevention
- Perspektiv: Essä och evidensgranskning
- Författare: Johan Almer
- Publicerad: 2026-06-25
- Lästid: 13 min
- Språk: sv-SE
- Utgivare: Fattning.nu
## Vad denna text inte påstår

ACE-forskningen (Felitti m.fl. 1998 och efterföljande Kaiser-studier) är en av de mest robusta i modern folkhälsovetenskap, men den missbrukas regelbundet i båda riktningar. Den här texten påstår inte att ACE är deterministisk: en hög ACE-poäng är en riskmarkör, inte en dom, och resiliensforskningen (Werner, Masten, Ungar) visar att utfallet beror på skyddsfaktorer minst lika mycket som på exponering. Texten påstår inte heller att svensk politik inte skulle ha gjort något åt cykeln. Barnaga­förbudet 1979, BRIS, mödra- och barnhälsovården är världsledande insatser. Vad texten påstår är att den specifika cykel som löper mellan generationer av pojkar (våld i barndomen → senare utagerande och ny familjebildning under stress) systematiskt underbehandlas i den nuvarande policyarkitekturen, just därför att den könsteori som styr resursfördelningen läser pojken som framtida förövare snarare än som nuvarande utsatt.

En pojke, sju år. Han sitter i hallen och knyter skorna långsamt eftersom mamma och pappa skriker i köket igen. När det börjar bli tyst lyssnar han på tystnaden. Det är den värsta delen. Han har lärt sig att tyst är inte slut, tyst är paus.

Tjugo år senare står samma pojke, nu en man, i sitt eget kök. Hans dotter är två. Han och hans partner är trötta på det sätt små barn gör föräldrar trötta. Något händer, ett ord, en rörelse, och hans nervsystem gör det enda det fått öva på sedan han var sju: det laddar upp och slår tillbaka.

Det finns en bild som har fått ovanligt lång livslängd i svensk våldspolitik, och den ser inte ut så. Den ser ut så här: pojken växer upp och absorberar mansnormer ur kultur och kompisgäng. När han blir vuxen aktiveras normerna i parrelationen, och då slår han. Lösningen är att förändra normerna innan de hinner aktiveras.

Bilden är inte påhittad. Den är en förenkling av tankegods från åttiotalets feministiska teori, kanaliserat genom Eva Lundgrens normaliseringsprocess, vidareutvecklat i Per Isdals arbete med våldsutövare och slutligen kodifierat i Jämställdhetsmyndighetens skrivelser från 2017 och framåt. Den är välmenande, den har bidragit med viktiga insikter, och den är som ensam förklaringsmodell för smal.

Den är för smal av en exakt anledning: den missar pojken i hallen. Den här texten handlar om varför, och vad det kostar.

## Vad evidensen faktiskt säger

Cathy Spatz Widom publicerade 1989 i *Science* en studie som följde över ettusen barn i trettio år. Slutsatsen var att barn som utsatts för fysisk misshandel eller försummelse hade markant högre risk att själva utöva våld som vuxna. Uppföljningar 2015 och 2020 bekräftade och förfinade bilden. Effekten är inte deterministisk, men den är stor, robust och replikerad i många länder.

Felitti och kollegor publicerade 1998 ACE-studien (Adverse Childhood Experiences) på över sjuttontusen patienter. Den visade dosrespons. Ju fler typer av barndomsmotgångar, desto högre risk för psykisk ohälsa, missbruk, kronisk sjukdom och våldsutövande som vuxen. Studien är en av de mest citerade i modern preventiv medicin.

I Sverige har Annerbäck, Jernbro och Jansson visat samma mönster i nationella urval. Barn som utsatts för våld i hemmet löper väsentligt högre risk att utöva våld senare. Detta vet vi.

Lysova och medförfattare publicerade 2020 en stor genomgång av män som söker hjälp efter utsatthet i nära relationer. En av huvudslutsatserna är att män och pojkar möts av strukturella hinder som flickor och kvinnor inte möter. Hjälpsystemen är inte könsneutrala. De är feminint kodade i sin form.

Lamb och Pruett har på faderskapsforskningens sida visat att kvalitativ fadersnärvaro är en av de starkaste enskilda skyddsfaktorerna mot framtida våldsutövning hos pojkar. Bergström har visat liknande i nordiska data om växelvis boende.

Detta är inte motforskning. Det är huvudfårans forskning. Den är publicerad i samma tidskrifter, den är peer reviewad i samma processer, den citeras tusentals gånger.

## Vad jämställdhetspolitiken säger

Skrivelse 2016/17:10, *Makt, mål och myndighet*, slår fast den tioåriga strategin. Den utgår från en analys där mäns våld mot kvinnor förklaras som ett uttryck för ojämställdhet. Primärpreventionen ska därför rikta in sig på att förändra föreställningar om maskulinitet hos pojkar och unga män.

*Inget att vänta på*, Jämställdhetsmyndighetens digitala handbok, operationaliserar detta. Tyngdpunkten i de förebyggande insatserna ligger på normarbete i skolan, på samtal om destruktiv maskulinitet, på att pojken ska lära sig att inte bli en sådan man.

Läs det igen. Pojken är subjektet för en intervention som ska förhindra att han blir det han annars riskerar att bli. Han är förövaren i vardande. Insatsen riktar sig till hans framtida potential, inte till hans nuvarande utsatthet.

Insikten att den nuvarande utsattheten är just det som producerar den framtida utövningen finns inte i handbokens grundbild. Den dyker upp i bisatser, men styr inte arkitekturen.

## Klyftan, och varför den inte sluts

Vi har alltså en situation där myndighetens egen evidensbas pekar ut barndomsutsatthet som den enskilt starkaste prediktorn för vuxen våldsutövning, och samtidigt en handbok vars primärpreventiva insatser inte är byggda kring att fånga barndomsutsattheten utan kring att korrigera mansnormer i tonåren.

Det är en klyfta. Den är inte hemlig. Den har påpekats i remissrundor, i debattartiklar, av forskare som Annerbäck och Jansson, av praktiker som arbetar med pojkar i utsatthet. Den sluts inte.

Varför inte? Här blir det filosofiskt obekvämt.

Första möjliga svar: institutionell tröghet. Den jämställdhetspolitiska modellen är trettio år gammal och har egna byråkratiska strukturer som ogärna omorganiseras. Det är ett verkligt fenomen, men det är inte hela förklaringen.

Andra möjliga svar: politisk asymmetri. Att tala om pojken som utsatt riskerar att uppfattas som att tala bort kvinnors utsatthet. Det finns en oro för att den feministiska analysen försvagas om man medger att pojken också är offer. Den oron är begriplig, men den är empiriskt obefogad. Att skydda flickan och att skydda pojken är inte konkurrerande projekt. Det är samma projekt sett från två håll.

Tredje möjliga svar: berättelsens enkelhet. En politik som har en tydlig förövare och ett tydligt offer är lättare att kommunicera än en politik som säger att samma våldsstruktur både utsätter och rekryterar pojkar, och att framtida offer skapas i nuvarande pojkrum. Den enkla berättelsen vinner politiskt. Den komplexa berättelsen vinner empiriskt. Vi har valt den första.

## Det filosofiska problemet

Erich Fromm beskrev i *Flykten från friheten* hur människor i moderna samhällen kan känna sig så överväldigade av komplexitet att de söker enkla berättelser med tydliga roller. Förövare och offer. Vi och dom. Det ger psykologisk lättnad. Det ger inte sanning.

Den jämställdhetspolitiska modellen i sin nuvarande form har drag av detta. Den är inte ond. Den är en förenkling som blivit doktrin, och som därför inte längre kan rätta sig själv när evidensen pekar åt ett delvis annat håll.

Karl Popper skrev att en teori som inte kan korrigeras av empiriska fynd har upphört att vara vetenskap och blivit ideologi. Det är en hård formulering. Den ska inte appliceras lättvindigt. Men den är värd att ha i tanken när man läser hur svensk våldspolitik beskriver sin egen evidensbas.

Den mogna positionen är att säga: den feministiska analysen var och är en avgörande insikt. Den är inte fel. Den är ofullständig. Den behöver kompletteras med en barntraumatologisk och en faderskapsteoretisk lins, och primärpreventionen behöver byggas om så att den i första hand fångar utsatta barn och i andra hand korrigerar normer.

## Vad en uppdaterad modell skulle göra

Konkret betyder det följande. Primärprevention skulle ha sin tyngdpunkt i förskola, lågstadium och mellanstadium, inte i högstadiet och gymnasiet. Den skulle handla om att fånga upp barn i familjer med våld, missbruk eller hederskontext, och säkerställa att pojken får skydd och vuxenrelationer av samma kvalitet som flickan.

Sekundärprevention skulle erkänna att pojken som utagerar i tonåren ofta är ett tidigare utsatt barn, och att insatsen ska börja i den biografin och inte i hans aktuella attityd.

Familjerätten skulle utgå från att fadern är skyddande tills motsatsen är belagd, inte tvärtom. Det är vad evidensen säger. Det är inte vad praxis säger.

Jämställdhetsmyndighetens roll skulle utvidgas från normkritik till att vara den myndighet som tar primärpreventionen i bredaste mening, och som arbetar med både flickors och pojkars utsatthet som två sidor av samma struktur.

Det är inte att rasera. Det är att uppdatera.

## Den ärliga avslutningen

Det finns en risk att den här texten läses som en attack mot jämställdhetsarbetet. Den är inte det. Den är ett försök att ta jämställdhetsarbetet på allvar genom att hålla det till sin egen evidens.

Den som verkligen vill stoppa mäns våld mot kvinnor har starka skäl att se pojken som det utsatta barn han ofta är. Den som inte gör det väljer politisk komfort framför empirisk träffsäkerhet, och betalar för det med ungefär samma antal döda kvinnor om året, decennium efter decennium.

Cykeln går att bryta. Den bryts inte av att vi blundar för den ena halvan av den.

## Epilog: samma kök, ett annat ögonblick

Tillbaka till köket. Mannen som var pojken i hallen står vid diskbänken. Dottern är två. Något händer, ett ord, en rörelse, och hans nervsystem börjar göra det enda det fått öva på sedan han var sju.

Den här gången hejdar han sig. Inte för att han har lärt sig en formel om destruktiv maskulinitet. Inte för att en kampanj nått honom. Utan för att någon, någonstans, vid något tillfälle, har sett pojken i hallen. En lärare som frågade varför han var så tyst på måndagar. En idrottsledare som höll kvar handen på axeln en sekund för länge när han grät bakom omklädningsrummet. En ungdomsmottagning som inte avfärdade honom som bråkig. Ingen av dem visste att de bröt en cykel. De gjorde det ändå.

Det är detta primärpreventionen handlar om när den är som mest evidensbaserad och som minst symbolisk. Inte normsamtal i nian, utan vuxna som ser den sjuåriga pojken innan han hinner bli den tjugosjuåriga mannen vars dotter ska betala räkningen. Det är inte kommunikation. Det är arbete, och det är möjligt, och vi gör det inte i tillräcklig skala.

Mannen lägger ner handduken. Han går ut ur köket, sätter sig på golvet i hallen, andas. Dottern kommer fram och lägger huvudet mot hans axel. Det är inte upplösning. Det är paus, som han en gång lärde sig att paus är något annat än slut. Den här gången använder han pausen.

## Källor

- Etablerad: Widom, C. S. (1989). The cycle of violence. *Science*, 244(4901), 160–166. Uppföljningar 2015 och 2020.
- Etablerad: Felitti, V. J. et al. (1998). Relationship of childhood abuse and household dysfunction to many of the leading causes of death in adults: the Adverse Childhood Experiences (ACE) Study. *American Journal of Preventive Medicine*, 14(4), 245–258.
- Välciterad: Annerbäck, E.-M., Sahlqvist, L., Svedin, C. G., Wingren, G., Gustafsson, P. A. (2012). Child physical abuse and concurrence of other types of child abuse in Sweden. *Child Abuse & Neglect*.
- Etablerad: Lysova, A., Hanson, K., Dixon, L., Douglas, E. M. et al. (2020). Internal and External Barriers to Help Seeking. *Journal of Family Violence*.
- Etablerad: Lamb, M. E. (2010). *The Role of the Father in Child Development*, 5 uppl. Wiley.
- Välciterad: Bergström, M. (2012, 2018). Studier om växelvis boende och barns hälsa. Karolinska institutet och CHESS.
- Praxis: Skrivelse 2016/17:10. *Makt, mål och myndighet, feministisk politik för en jämställd framtid.*
- Praxis: Jämställdhetsmyndigheten. *Inget att vänta på, digital handbok.*
- Etablerad: Fromm, E. (1941). *Flykten från friheten.*
- Etablerad: Popper, K. (1963). *Conjectures and Refutations.*