Kultur · Essä · 11 min

Della Q, soft girl och kvinnornas egen avprogrammering

Från Anna Björklund, Moa Wallin och Bianca Meyer i Della Q (2018,2020) till dagens soft girl-, tradwife- och "stay-at-home girlfriend"-strömningar, en kartläggning av varför urbana, högutbildade kvinnor själva har börjat säga upp kontraktet med terapisamhället, och vad det betyder för männen som står bredvid.

Det är lätt att tro att uppgörelsen med terapisamhället, det utbrända projektledar­livet och den så kallade nye mannen är ett mansprojekt. Den är det inte. Den största och mest intressanta avprogrammeringen pågår på kvinnornas sida av bordet, och den har pågått längre än de flesta minns. När Della Q sändes mellan 2018 och 2020, med Anna Björklund, Moa Wallin och Bianca Meyer i mikrofonerna, var det inte en mansröst som först satte ord på tröttheten. Det var tre kvinnor som vägrade fortsätta låtsas att den moderna feminismens lösningar levererade det de lovade.

Den här texten är en försök till kartläggning. Inte ett porträtt av podden, det finns andra som gör det bättre, utan en skiss över linjen från Della Q till dagens soft girl-, tradwife- och "stay-at-home girlfriend"-strömningar, och en fråga som följer av kartan: om kvinnorna själva håller på att säga upp kontraktet, vad gör då mannen som står bredvid? Springer han efter eller står han kvar?

Della Q som tidig diagnos

Della Q var aldrig en konservativ podd i partipolitisk mening. Den var något mer obekvämt: en intellektuell uppgörelse med den professionella medelklassens vokabulär, med "strukturer", "privilegier" och "emotionellt arbete" som ständigt förvandlade vardagens skav till politiska ärenden. De tre rösterna fungerade dialektiskt, Björklund som intellektuell mor på jakt efter borgerlig ordning och meningsfullt familjeliv, Wallin som kirurgisk observatör av tidens trender och hyckleri, Meyer som den neurotiska storstadskvinnan som personifierade den kognitiva dissonansen i att försöka "ha allt" i en värld som kändes tom.

Deras gemensamma linje var enkel och brutal: livet är svårt, relationer skaver, och man kan inte snacka sig fram till lycka. Det de förespråkade var inte återgång till 1950-tal. Det var en ny-realism: karaktär, lojalitet, leverans i verkligheten. Och det de hånade var den klass som var deras egen, den urbana, högutbildade, ständigt självreflekterande kvinna som hade lärt sig namnge sina problem så väl att hon inte längre hade kraft att lösa dem.

Moa Wallin gick på det här tidigare och hårdare än de andra. Det var hon som skrev i sina texter och sade i mikrofonerna det som blivit tråden genom flera av våra senaste artiklar: att teorin om den mjuke, känslosamme, alltid-lyssnande mannen kolliderade med den faktiska attraktionen. Att kvinnor i hennes umgänge sa en sak om vilken man de ville ha, och drog hem en helt annan från baren. Den observationen var inte ny i och för sig, men den var ny i den meningen att den kom från en kvinna som ingen kunde avfärda som bitter mansrättsaktivist. Det var självkritik från insidan av rörelsen.

Splittringen som bevis

När podden tog slut tvärt 2020, efter en infekterad konflikt mellan medlemmarna, var det många som läste avslutet som en ironisk bekräftelse på deras egen tes: inte ens de som genomskådat terapisamhällets vokabulär kunde undvika de emotionella minorna när pressen blev för hög. Det är förmodligen rätt läst. Det är också det mest mänskliga med dem. De var inte gestalter, de var tre kvinnor som tröttnade på något, försökte sätta ord på det, och själva visade att uppgörelsen är dyrare än man tror.

Arvet är ändå tydligt. Björklund har fortsatt skriva om hemmet, äktenskapet och borgerlig ordning på ett sätt som hade varit otänkbart i svensk offentlighet ett decennium tidigare. Wallin har fortsatt sin observatörsroll, bland annat i den manslägerreportage som vi citerat på annat håll på den här sidan. Tone Schunnesson har, utan att vara en del av Della Q, drivit den linje om kvinnlig manipulation, lathet och maktbehov som gör det omöjligt att läsa Della Q som en isolerad parentes. Det är en strömning, inte en händelse.

Soft girl, tradwife, stay-at-home girlfriend

Den strömningen har sedan migrerat ner i åldrarna och ut i en visuell, plattformsvänlig form. På TikTok och Instagram pågår sedan flera år en stillsam revolt mot girlboss-ideologin från 2010-talet. Den heter olika saker beroende på vem som filmar.

Soft girl-trenden, inte att förväxla med den koreanska sminkstilen, handlar om att medvetet välja bort hustle-livet, sluta optimera sig själv som ett företag, och i stället söka mjukhet, vila, mindre ambition och mer närvaro. Tradwife-trenden går längre och iscensätter ett romantiserat hemmafruliv med bakad bröd, linnetyger och flera barn. Stay-at-home girlfriend-trenden är mer cynisk: en yngre kvinna dokumenterar sitt liv där en partner försörjer henne medan hon tränar, lagar mat och sköter hemmet, utan vigselring och utan särskilt mycket ideologi.

De här tre är inte samma sak, och det är viktigt att inte slå ihop dem. Soft girl är ofta en burnout-respons från kvinnor som faktiskt jobbat för hårt. Tradwife är en estetiserad, ibland religiöst grundad, ibland politiskt högerlutande utopi. Stay-at-home girlfriend är en transaktionell modell som speglar dejtingapparnas logik mer än någon ideologi. Det de delar är insikten att 2010-talets löfte, du kan ha karriär, partner, barn, hus, vänner, hälsa, hobbyer, allt samtidigt, var en lögn som kostade kvinnor mer än det gav dem. Della Q var tio år för tidiga med samma diagnos. Det är allt.

Varför detta är en mansfråga

Det enkla svaret är: för att vi finns i bilden. När soft girl väljer bort optimering och söker en partner som "kan stå för sitt", söker hon någon. När tradwife filmar sitt brödbak, är det någon som kommer hem klockan sex. När Björklund efterlyser borgerlig ordning, är det inte ett livsval för en ensamboende, det är ett kontrakt som kräver två parter.

Och här uppstår problemet. Den man som de senaste tio åren har lärt sig att be om ursäkt för sin närvaro, dämpa sin röst, dölja sina ambitioner, terapeutifiera sina behov och kalla det respekt, han är dåligt rustad för en kvinna som plötsligt vill ha en partner att luta sig mot. Han har tränat på att vika undan. Hon vill nu ha någon som står kvar. Det är inte hennes fel att han har tränat fel, och det är inte hans fel att han har trott på instruktionsboken. Men resultatet är ett tomt golv där två generationer skulle ha mötts.

Det är därför Della Q och dess efterföljare inte är en kvinnofråga som vi män kan läsa med distans. Det är en signal om att efterfrågan på pondus, fattning och stadighet kommer från ett håll vi inte hade räknat med. Inte från en konservativ tankesmedja. Inte från manosfären. Från kvinnor som har testat det andra och inte tyckte att det fungerade.

Faran med att överreagera

Den som läser det här och drar slutsatsen "alltså hade manosfären rätt hela tiden" har missat hela poängen. Della Q hånade red pill lika hårt som de hånade terapisvenskan. Soft girl är inte ett krav på underordning, det är ett krav på vila. Tradwife är estetik mer än det är politik för de allra flesta som tittar. Och stay-at-home girlfriend är, som sagt, en transaktion mer än ett ideal.

Den man som tar de här strömningarna som en inbjudan att börja härska, ställa krav på lydnad, eller återinföra något han föreställer sig var "naturligt" innan feminismen kom, han har inte lyssnat. Han har bara hört det han ville höra. Det de här kvinnorna efterlyser är inte underordning. Det är symmetri av ett slag som inte längre fanns: en partner som faktiskt orkar bära sin halva, som inte spiller sitt mörker i hennes knä, som kan säga ja och nej utan att hålla föreläsning, och som inte behöver henne som terapeut.

Det är ett högre krav än "var snäll". Det är ett vuxenkrav.

Den dubbla avprogrammeringen

Det vi ser, om vi backar tillräckligt långt, är två parallella avprogrammeringar som långsamt börjat röra sig mot varandra. Männen, vissa av oss, har börjat lägga ner den ständiga ursäkten, den artiga reträtten, översättningen av varje rimligt krav till "kontroll". Kvinnorna, vissa av dem, har börjat lägga ner girlboss-projektet, den ständiga problematiseringen, översättningen av varje vardagsskav till en strukturell fråga.

Det finns ingen garanti för att de två rörelserna möts. De kan lika gärna missa varandra och förbittras var för sig. Men möjligheten finns, och det är första gången på länge möjligheten finns. Della Q var inte slutet på något. Det var början på en uppgörelse som nu har spridit sig långt utanför podden, långt utanför Stockholm, och långt utanför den smala intellektuella miljö där den föddes.

Vår uppgift som män är inte att jubla över att kvinnor "äntligen fattar". Den är att se till att vi själva har fattat tillräckligt mycket av oss själva för att vara där, stadigt och utan triumf, om någon kommer fram över golvet. Det är allt vi har att göra. Det räcker.

Källor