Allians · Idéhistoria · 7 min

Det här är inget könskrig. Det var en inbjudan redan 1839.

År 1839 skrev Carl Jonas Love Almqvist en kort roman där en man med pondus stöttade en kvinna som vägrade ge upp sin självständighet. Han betalade priset i utfrysning, jobb och exil. Idag står vi i ett annat läge, men vi behöver samma sorts allians.

Sergeanten Albert möter glasmästardottern Sara Videbeck på en ångbåt. Hon är yrkeskvinna med ett företag att driva. Hon vägrar gifta sig, för i 1830-talets Sverige innebär giftermål att hon blir omyndig och förlorar rätten till sin verkstad. Istället föreslår hon något radikalt: att de lever som kamrater. Två vuxna människor i en förbindelse byggd på ömsesidig respekt, inte på ägandeskap. Albert säger ja. Det är hela boken. Det är hela skandalen.

Mannen som tog smällen

För att ha skrivit den boken förlorade Carl Jonas Love Almqvist sin tjänst som rektor vid Nya Elementarskolan i Stockholm. Han blev utfryst av kyrkan, av den intellektuella eliten och av sin egen klass. Den så kallade "Det går an-striden" rasade i flera år. Han flydde senare landet, levde i fattig exil i USA och dog där. Han stred inte för en idé om kvinnan i största allmänhet. Han stred för en specifik fråga: att en kvinna skulle få behålla sin egendom, sin vilja och sin myndighet i ett förhållande med en man som älskade henne. Att en man kunde vara stark nog att inte behöva äga.

Vad Almqvist faktiskt visste

Almqvist förstod något som varken manscirkeln eller det reaktiva kulturkriget begriper idag: en mans pondus visas inte i hur mycket han kan dominera, utan i hur lite han behöver. Albert är ingen knäböjande "ally". Han är inte den underdåniga mjukispappan i tofflor. Han är en officer, en man med rygg, beslut och egen kompass, som väljer att möta Sara på exakt den nivå hon kräver. Det är skillnaden mellan att backa undan och att kliva fram bredvid. Den första är feghet. Den andra är allians.

Vad striden faktiskt ledde till

Det går an blev inte en isolerad litterär skandal, utan en tidig markering i en reformkedja som tog ett kvarts sekel att driva igenom. Ogifta kvinnor kunde från 1858 ansöka om myndighet, och från 1863 blev de myndiga vid tjugofem års ålder utan särskild ansökan. Året därpå föll både mannens lagliga rätt att aga sin hustru och de skråbestämmelser som hindrat kvinnor från att fritt driva näring, alltså exakt den rätt Sara Videbeck vägrade byta bort mot ett giftermål.

Den ordningen är värd att notera, eftersom den säger något om hur samhällen ändrar sig. Berättelsen kom först och paragrafen långt senare. Almqvist förlorade sitt levebröd på att formulera en tanke som var självklar femtio år senare, och de män som drev frågan vidare i riksdagen fick ta ett pris av samma slag, vilket vi har skrivit om i [Männen som drev jämställdheten](/artiklar/det-politiska-priset).

Vad vi ber om idag

Vi befinner oss i ett annat läge. Det är inte längre kvinnan som juridiskt blir omyndig vid äktenskap, den striden är vunnen, och den vanns delvis för att män som Almqvist, Hierta och Lindhagen tog smällar i sina egna led för att den skulle vinnas. Men något annat har glidit ur händerna på oss, och det syns tydligast i de siffror ingen längre bestrider: pojkar lämnar grundskolan med lägre meritvärde än flickor, en påtaglig andel av varje årskull saknar behörighet till gymnasiet, och bland dem som varken arbetar eller studerar i tjugoårsåldern är unga män överrepresenterade. Män står dessutom för omkring två tredjedelar av suiciden i Sverige, år efter år, utan att det behandlas som en av landets stora folkhälsofrågor.

Samtidigt förs ett offentligt samtal där manligheten i sig framställs som problemet, på ungefär det sätt som kvinnligheten en gång beskrevs som något som behövde åtgärdas. Vi ber inte om ursäkt för den beskrivningen, och vi ber inte heller om medlidande. Vi ber om något konkret: att de kvinnor som idag har plattform, makt och röst gör det Almqvist gjorde åt andra hållet, alltså tar smällen för en grupp de inte själva tillhör och säger publikt att våra söner är värda en framtid, även när det kostar något i den egna kretsen. Resonemanget i sin fulla form står i [Kvinnofällan och demokratifaran](/artiklar/kvinnofallan-och-demokratifaran).

Inte välgörenhet, symbios

Almqvist arbetade inte ensam. Han arbetade i symbios med Fredrika Bremer, med Sophie Adlersparre, med en hel rörelse av kvinnor som formulerade målen. Han öppnade dörrar inifrån de rum kvinnor inte fick komma in i. De försåg honom med argumenten, organisationen och den moraliska kompassen. Det var asymmetriskt, kvinnorna bar den existentiella ofriheten, männen bar den institutionella tröskeln, men det var inte välgörenhet åt något håll. Det var två grupper som insåg att den ena inte kunde frigöras utan den andra. Det är den mallen vi nu vänder andra hållet. Inte för att jämställdhet ska rivas. För att den ska fullbordas.

En mans uppgift

Den rådige fadern romantiserar ingenting. Han spelar ingen offerroll. Han skyller inte på kvinnor, för det vore lika trångsynt som att skylla samhällets ojämlikheter på kvinnan i 1830-talets Sverige. Hans uppgift är dubbel: att själv bära fattning, och att räcka ut handen. Albert räckte ut handen åt Sara. Vi räcker ut handen åt de kvinnor som idag står där han stod, med plattform, med pondus, med möjlighet att tala. Vi säger: det går an. Att bygga något tillsammans går an. Det krävde mod då. Det kräver mod nu. Det är samma mod.

Källor