Juridik & politik · Rättshistoria · 8 min

Det politiska priset, om män som tog smällen för en grupp de inte tillhörde

Lars Johan Hierta riskerade sin tidning för att avskaffa hustruagan. Carl Lindhagen blev hånad i decennier för att han prioriterade kvinnlig rösträtt. Fredrik T. Borg fick utstå löje när han 1884 lade fram den första rösträttsmotionen. Här är vad deras gärning säger oss om vad solidaritet faktiskt kostar.

Som familjejurist har jag suttit med oräkneliga klienter där grundproblemet inte är lagen i sig, utan vem som hade modet att skriva om den när tiden var inne. Lagen är ett lagbygge av tidigare människors mod. När vi idag betraktar 1800-talets reformer som självklara, glömmer vi lätt att varje paragraf är någons förlorade karriär.

Hierta, tryckfriheten och hustrun

Lars Johan Hierta grundade Aftonbladet 1830. Tidningen indrogs gång på gång av regeringens indragningsmakt, ett slags juridisk strypning av oönskade röster. Han startade om tidningen under nytt namn varje gång och fortsatte. Bland de frågor han drev hårdast: avskaffandet av mannens lagliga rätt att aga sin hustru. Att skriva detta var inte populärt. Konservativa krafter menade att han raserade familjens helgd och den gudomliga ordningen. Hatkampanjerna var omfattande. Han hade kunnat tjäna mer pengar och leva tryggare på att skriva om något annat. Han valde annorlunda. Lagen om hustruagan avskaffades 1864. Den existerade alltså under hela hans aktiva liv som tidningsman.

Lindhagen, den ständigt utstötte

Carl Lindhagen var borgmästare i Stockholm. Han hade en plattform, en titel och en karriär att förlora. Han kom i ständiga konflikter med sitt eget parti, först liberalerna, senare socialdemokraterna, eftersom han vägrade prioritera mannens rösträtt först och kvinnans sedan. Han ville ha allmän rösträtt, för alla, samtidigt. För detta hånades han i riksdagen som "kvinnokarl", ett ord som då hade en annan, nedsättande innebörd: en man som inte tog sin egen klass i försvar. Han accepterade hånet i decennier. Han ändrade aldrig position.

Borg, den ensamma rösten

År 1884 lade Fredrik T. Borg fram den första riksdagsmotionen om kvinnlig rösträtt. Han hånades så kraftigt att frågan inte togs på allvar igen på decennier. Borg blev en politisk paria i frågan. Det dröjde till 1919 innan beslutet togs, och 1921 innan kvinnor första gången röstade i ett riksdagsval. Det var trettiosju år av tystnad efter en mans motion. Han fick aldrig se utfallet.

Mekanismen som måste förstås

Det är här jag som jurist vill stanna upp. Alla de lagar som gav kvinnor rätt till egendom, utbildning och rösträtt, varenda en, röstades igenom av församlingar som bestod till hundra procent av män. Reformerna kom inte trots männen. De kom genom att en kritisk massa män inom etablissemanget lät sig övertygas, ändrade sin egen ståndpunkt, och frivilligt röstade för att inskränka sitt eget politiska monopol. Pionjärerna, Hierta, Lindhagen, Borg, gjorde det möjligt genom att betala det sociala priset först, så att den breda massan av män kunde ändra sig utan att framstå som svag. Det är så historisk förändring faktiskt rör sig. Det är aldrig en grupp som befriar sig själv. Det är två grupper som möts vid en gemensam moralisk insikt.

Den moderna vädjan

Idag står vi i en spegelvänd situation. Pojkarna sjunker i skolan. Unga män är överrepresenterade i självmord, missbruk, hemlöshet och utanförskap. Det förs en offentlig debatt där manligheten i sig betraktas som något toxiskt som ska saneras bort. Min vädjan, som man och som jurist, riktar sig till de kvinnor som idag har politisk plattform, opinionsbildande röst eller institutionellt inflytande. Hierta tog smällen för era mödrars mödrar. Lindhagen blev hånad i decennier för deras skull. Borg dog utan att få se sin motion segra. Vad är ert Hierta-ögonblick? Var står ni i vägen för det manshat som inte längre lönar sig att tiga om? När går ni in i ert eget partis möte och säger: våra söner också, eller jag stannar inte här?

Vad jag som jurist kan säga med säkerhet

Jag har sett tillräckligt många vårdnadstvister, LVU-ärenden och socialtjänstutredningar för att veta att lagstiftaren idag fortfarande lutar åt en specifik tolkning av relationen mellan män och kvinnor, en tolkning där mannen i konflikt presumeras vara den farligare parten. I många fall är den presumtionen statistiskt rimlig. I andra fall är den juridiskt katastrofal för det enskilda barnet. Det krävs en ny generation kvinnor med makt, domare, lagstiftare, opinionsbildare, som vågar göra för dagens pojkar och fäder vad Hierta gjorde för dåtidens hustrur: ifrågasätta sin egen sidas dominans när rättvisan kräver det. Det är ingen liten sak att be om. Det var ingen liten sak Hierta gjorde heller.

Källor