Bortom essentialismen, när "mäns våld mot kvinnor" blir en formel

Klockan är 09.40 en onsdag i fjärde klass. En lärare står framför tjugoåtta tioåringar och säger, med all välmening i världen, att "pojkar måste lära sig att inte slå". Tjugofem av pojkarna har aldrig slagit någon. Två har slagits på rasten i höstas och skämts efteråt. En, den ende läraren egentligen är orolig för, tittar ner i bänken och säger ingenting. Inget av detta syns i temadagens utvärdering. Den blir godkänd. Verksamheten fortsätter.

Erving Goffman skrev 1963 i Stigma att samhället tilldelar individer "virtuella sociala identiteter" som föregår deras faktiska handlingar, och att det är just det förhandsdömandet, snarare än egenskaperna i sig, som skapar mycket av den skada vi sedan tillskriver de stigmatiserade själva. Sextiotre år senare står vi i en svensk debatt där det enda kollektiv det fortfarande är fullt acceptabelt att tilldela en virtuell identitet baserat på kön är pojkar och män. Det är, för att tala klarspråk, en sociologisk anomali som förtjänar bättre granskning än den fått.

Låt det vara sagt direkt, eftersom någon ändå kommer att läsa det som om det inte stod här: män är kraftigt överrepresenterade i grovt fysiskt och dödligt våld, både i nära relationer och i offentliga miljöer. Det är inte en åsikt. Det är Brå-statistik som upprepats i två decennier. Det är därför resurser måste fördelas där behovet är störst, det är därför kvinnojourer behövs, det är därför Istanbulkonventionen finns. Den här texten gör inte avkall på något av detta. Den ställer en annan fråga: vad gör formuleringen "mäns våld mot kvinnor", när den används som arbetsnamn i varje sammanhang oavsett vilken våldsform det handlar om, med den breda population av män som aldrig kommer att slå någon men som ändå växer upp inom dess räckvidd? Och vad gör den, mer konkret, med pojken som tittade ner i bänken?

Från beskrivning till essens, när ett ord glider

Reinhart Koselleck, den tyske begreppshistorikern, beskrev i sin Begriffsgeschichte hur ett begrepp förändrar funktion när det går från att beskriva ett fenomen till att namnge en kategori av personer. "Mäns våld mot kvinnor" som beskrivning av en statistisk realitet är en sak. "Mäns våld mot kvinnor" som rubrik på en regeringsstrategi, en folkbildningskampanj, en temadag i årskurs fyra och en upphandling av terapitjänster är något annat. I det andra fallet har subjektet ("män") och predikatet ("våldsutövare mot kvinnor") fastnat ihop som om de vore synonymer. Det är inte längre en beskrivning av något män ibland gör. Det är ett namn på vad män, i någon dunkel mening, är.

Det är vid den punkten språket lämnar sociologin och går in i essentialismen, den filosofiska föreställningen att en grupp har inneboende egenskaper som föregår individerna i den. Essentialism var, värt att påminna om, det andra och tredje vågens feminism med rätta avvisade när den användes om kvinnor ("kvinnor är av naturen vårdande, irrationella, mödrar"). Att samma figur nu appliceras på män med vänd valens, fortfarande essentialism, fortfarande grupp före individ, bara nu med negativ värdeladdning, är inte en jämställdhetsseger. Det är samma misstag i ny förpackning.

Stereotyphot och självuppfyllande profetior

Claude Steele och Joshua Aronson visade redan 1995 i sina banbrytande experiment hur enbart vetskapen om att tillhöra en grupp som tillskrivs en negativ egenskap räcker för att försämra prestationen åt det hållet. Effekten har sedan replikerats i hundratals studier på olika populationer: kvinnor i matematikprov, afroamerikanska studenter på SAT, äldre i minnestester. Den gemensamma nämnaren är att individen, för att slippa bekräfta stereotypen, lägger så mycket kognitiv kraft på själva oron att den faktiska prestationen sjunker, eller att individen, om belastningen blir för stor, internaliserar bilden och börjar handla i linje med den.

Vad sker när en pojke i fjärde klass, sex år innan han ens skulle kunna definiera ordet patriarkat, från sin lärare får höra att "pojkar måste lära sig att inte slå", riktat till hela klassen, inklusive de tjugofem av tjugoåtta pojkar som aldrig slagit någon? Vad händer när han möts av samma underliggande misstanke i terapirummet, i skolkuratorns blick, i sociala mediers algoritmiska feed, i lärarens lite tröttare suck när han räcker upp handen? Steele och Aronsons forskning ger inget enkelt svar, barn är resilienta, kontexter varierar, men den ger ett kvalificerat antagande: en del av dem kommer att göra exakt det varje socialpsykolog på 70-talet hade förutsagt. De kommer att antingen prestera sämre i de domäner där de förväntas misslyckas (skola, emotionell läskunnighet, prosociala beteenden) eller, värre, internalisera bilden och börja söka sig till de subkulturer där den negativa identiteten åtminstone bekräftas öppet. Det är, om jag ska peka åt något håll, en del av vad vi ser i gymnasieavhopp, i incel-rekrytering och i den växande andelen unga män som rapporterar att de inte längre tror sig kunna bli "den sortens man" som omgivningen vill ha.

Psykologisk reaktans, eller varför envis upprepning blir kontraproduktiv

Sharon Brehm formulerade 1966 vad som senare kom att bli känt som teorin om psykologisk reaktans: när en individ upplever att hennes handlingsutrymme begränsas, eller att hon dömts på förhand utan möjlighet att försvara sig, väcks en motkraft som gör henne mindre, inte mer, mottaglig för budskapet. Det är samma mekanism som gör att tonåringar som blir tillsagda att läsa en bok ofta inte gör det, och att människor som blir kallade rasister utan att vara det blir mer, inte mindre, benägna att rösta åt det hållet i nästa val.

Överfört på vår fråga: en man som dagligen exponeras för ett samhällsnarrativ där hans könstillhörighet är synonym med våldsbenägenhet, och där hans egna erfarenheter av utsatthet (exempelvis emotionell manipulation i en relation, mobbning på arbetsplatsen, förlorad vårdnad utan saklig grund) systematiskt ogiltigförklaras eller bortförklaras som "han är ändå inte den verkliga offerkategorin", kommer inte att svara med entusiastisk anslutning till jämställdhetsarbetet. Han kommer i bästa fall att tystna, i sämsta fall att radikaliseras. Båda utfallen är dåliga för det jämställdhetsarbete formuleringen var menad att tjäna.

Den tredje effekten, pressen som triggar det formeln vill förebygga

Det finns en tredje, mer obekväm hypotes som är värd att uttala även om den irriterar. Om mäns nervsystem dygnet runt belastas med ett underliggande budskap om kollektiv skuld utan möjlighet till individuell prövning, ökar den allmänna stressnivån i hela populationen, och stress är, som van der Kolk och Porges har dokumenterat, en av de starkaste prediktorerna för affektiva utbrott. Det är inte en ursäkt för någon enskild handling. Det är en strukturell observation: ett samhälle som höjer trycket på en hel grupp utan att erbjuda ventiler eller upprättelseväg får, ironiskt nog, mer av exakt det beteende det ville förebygga. Att kalla det paradox är att vara artig. Det är en designmiss.

Det är, för övrigt, exakt vad Bateson kallade en double bind: motstridiga budskap utan möjlighet att lämna fältet (var stark, var svag; var närvarande, var inte hotfull; var ärlig, men inte om det jobbiga). Vi har behandlat det i [Mansfällan](/artiklar/mansfallan) och i [Asymmetrin i terapirummet](/artiklar/asymmetrin-i-terapirummet). Det vi gör nu är att peka på att samma double bind också är inskriven i den nationella diskursen.

En far som tänker på sin son

En av redaktionens medarbetare formulerade saken så här över ett kaffe i höstas, och det är värt att citera eftersom det fångar det personliga i en abstrakt fråga: han har en son på sju år. Pojken är, säger han med den för en far obligatoriska bristen på objektivitet, världens finaste. Han vill att sonen ska gå in i livet med samma förutsättningar som hans systerdöttrar, att inte mötas med förhandsdom i klassrummet, att inte behöva skuldbelägga sig själv för en statistik han inte orsakat, att få känna sig stark utan att starkheten omedelbart kodas som potentiellt hot. Han vill, kort sagt, att sonen ska bedömas på det han faktiskt gör, inte på det medelvärde han råkar tillhöra. Det är ett anspråk varje förälder har rätt att ställa på det samhälle som ska forma deras barn. Att vi ens behöver argumentera för det är en liten katastrof i sig.

Vad ett mer precist språk skulle kunna vara

"Våld i nära relationer" är den term som internationell forskning, från Michael Johnson och framåt, sedan länge använder när den vill vara saklig. Den utesluter inte att män är överrepresenterade som förövare av grovt fysiskt våld, det är fortfarande sant och kan, ska, mätas. Men den lämnar utrymme för det som de senaste tjugo årens metaanalyser har visat: att psykologiskt våld, emotionell manipulation och relationell aggression i parrelationer är ungefär jämnt fördelade mellan könen, ofta i ömsesidiga mönster (Archer 2000, Straus 2008, Capaldi m.fl. 2012). Den lämnar utrymme för att män också utsätts, av kvinnor och av andra män. Den lämnar utrymme för att en pojke i fjärde klass kan bli förövare, men också att han kan bli offer, eller att han kan bli en helt vanlig pappa som klockan 17.40 en torsdag står i hallen och försöker hålla samman en familj utan att slå någon eller bli slagen.

Det är inte en svagare formulering. Det är en mer precis. Och precision, som vilken jurist eller forskare som helst kommer att intyga, är inte motsatsen till engagemang. Den är dess förutsättning.

Slutsats, två sanningar samtidigt

Det går att ta våldet på fullaste allvar, fördöma det, finansiera skyddet, döma förövarna, och samtidigt vägra att essentialisera den könshalva som råkar producera flertalet av förövarna. De två är inte motsatser. De är, om något, varandras förutsättningar: ett samhälle som behandlar varje pojke som potentiell våldsverkare kommer att producera fler våldsverkare än det förebygger, av exakt de skäl Steele, Brehm, Goffman och Bateson förutsåg. Och ett samhälle som tar bort den kollektiva skuldbeläggningen utan att lyfta finger för det faktiska skyddet svär bara svikit dem det skulle skyddat.

Det svåra är att hålla båda i handen samtidigt. Det är därför den här plattformen finns. Vi gör inget anspråk på att ha lösningen, vi har, för att låna en fras vi använt förr, ingen lösning, men vi har en till parentes. Det vi har är ett förslag: att börja prata om våld i nära relationer i stället för om mäns våld mot kvinnor när vi pratar om det breda fältet, och att spara den skarpare formuleringen till de specifika sammanhang där den faktiskt syftar på det grova, dödliga, könade våldet som förtjänar sitt eget namn. Den distinktionen är inte en eftergift. Den är professionell hygien.

För en konkret nedmontering av begreppsexpansionen i parrelationen, se Henriks [Bortom våldsetiketten](/artiklar/bortom-valdsetiketten). För hur samma diskussion ser ut när socialtjänsten själv blir den skadande parten, se Anders [När hjälpen blir skadan](/artiklar/iatrogen-skada-och-systemvald).

Källor

• Etablerad: Goffman, E. (1963). Stigma: Notes on the Management of Spoiled Identity. Prentice-Hall. (Standardverk om virtuella sociala identiteter och förhandsdömande.)
• Etablerad: Steele, C. M., & Aronson, J. (1995). Stereotype threat and the intellectual test performance of African Americans. Journal of Personality and Social Psychology, 69(5), 797,811.
• Etablerad: Brehm, S. S. (1966). A Theory of Psychological Reactance. Academic Press.
• Etablerad: Bateson, G. (1956). Toward a Theory of Schizophrenia, om double bind som kommunikativ situation utan utväg.
• Etablerad: Archer, J. (2000). Sex differences in aggression between heterosexual partners: A meta-analytic review. Psychological Bulletin, 126(5), 651,680. (Visar ungefär jämn fördelning av icke-letalt partnervåld.)
• Etablerad: Straus, M. A. (2008). Dominance and symmetry in partner violence by male and female university students in 32 nations. Children and Youth Services Review, 30(3), 252,275.
• Nya rön: Capaldi, D. M., Knoble, N. B., Shortt, J. W., & Kim, H. K. (2012). A systematic review of risk factors for intimate partner violence. Partner Abuse, 3(2), 231,280. (Sammanställning av könsfördelade riskfaktorer.)
• Etablerad: Johnson, M. P. (2008). A Typology of Domestic Violence: Intimate Terrorism, Violent Resistance, and Situational Couple Violence. Northeastern University Press.
• Etablerad: Brå (löpande). Statistik om dödligt våld i nära relationer. (Standardreferens för den könade fördelningen av grovt fysiskt våld.)
• Lagstiftning: Istanbulkonventionen (Europarådet 2011, ratificerad av Sverige 2014). Ramverket bakom svensk myndighetsterminologi.