Relation · Begärsteori · Essä · 14 min

Esther Perel, begäret och byn vi inte längre har

För drygt tio år sedan ställde sig en belgisk psykoterapeut på en TED-scen och sade en sak som de flesta i salen redan visste men ingen riktigt hade fått formulerat. Att det vi kallar kärlek och det vi kallar begär är två rörelser som drar åt olika håll, och att den moderna parrelationen är den första i mänsklighetens historia som väntar sig att den ena människan ska tillgodose båda. Esther Perels bidrag, sett från manlig horisont och med några år på nacken, är inte att hon har räddat det erotiska livet. Det är att hon har gett oss ett ordförråd för varför det är så svårt, och varför svårigheten inte är ett tecken på att man har misslyckats utan på att man har förstått vad man gett sig in på.

Esther Perel är en av få namn i den nutida relationslitteraturen som tål att läsas både av den som söker tröst och av den som söker tankereda. Hon är belgisk, utbildad i Israel och USA, dotter till två förintelseöverlevare, polyglott på ett sätt som hörs i alla intervjuer hon ger, och har under tjugofem år byggt en klinisk praktik i New York med par som befinner sig på den punkt där en av två saker ska hända. Antingen formuleras det de inte har sagt till varandra på tio år, eller också skiljs de åt. Ur den positionen, mellan tystnaden och separationen, har hon skrivit två böcker som har förändrat hur en hel generation läser sina egna äktenskap. Den första, *Mating in Captivity* från 2006, handlar om varför begär dör i långvariga förhållanden och varför det inte är någons fel. Den andra, *The State of Affairs* från 2017, handlar om varför människor som älskar sin partner ändå har affärer, och vad det betyder.

Tedtalet och bytespunkten

Det talet som ligger inbäddat ovan, från 2013, är inte hennes första och inte hennes mest avancerade. Men det är det som öppnade den dörr som hela hennes senare författarskap har gått genom. Perel börjar med att ställa en fråga till tusentals par som hon låtit svara skriftligt. När känner ni er som mest dragna till er partner. Svaren faller, säger hon, i tre påfallande tydliga kluster. När partnern är borta och man saknar henne. När man ser partnern göra något hon är bra på, leda ett möte, undervisa, leka med ett barn, så att man får se henne genom andras blick. Och när det finns en överraskning, en ny miljö, ett oväntat skratt, något som bryter rutinen.

De tre kluster har en sak gemensam. De handlar inte om närhet. De handlar om avstånd. Att hon är borta. Att hon syns ur ett perspektiv som inte är det förälder-eller-medboende man har dagligen. Att hon är något annat än det förutsägbara. Perels poäng, och det är därifrån hennes hela teoribyggnad sedan har vuxit, är att intimitet och begär inte är samma rörelse. Intimitet vill komma närmare. Begär behöver något att överbrygga. Den paradoxen är inte en av flera möjliga formuleringar. Den är, säger hon, själva grundvillkoret för det erotiska livet, och den moderna relationens tragedi är att den har försökt avskaffa den.

Vi kräver av en människa vad en hel by tidigare gav

Det är ur det talet, och tydligare ännu ur böckerna, som hennes mest citerade observation kommer. Den moderna parrelationen är den första i historien som väntas vara allt på en gång. Älskare, bästa vän, intellektuell sparringpartner, terapeut, motionskompis, ekonomisk medsökande, medförälder, helig läsare av sms från sjukhuset. Tidigare epokers äktenskap var, säger Perel utan att förhärliga dem, ekonomiska och reproduktiva institutioner. Den emotionella, sexuella och existentiella efterfrågan fördelades på en större krets. Kusinen, prästen, systern, väninnan, krögaren, byns äldsta. Det var ett distribuerat system med många noder. Idag har vi koncentrerat hela lasten på en enda person och kallar det framsteg.

Det är värt att inte missförstå observationen som nostalgi. Perel försvarar inte den arrangerade äktenskapsmarknaden, inte byns sociala kontroll, inte den ensamma fruns ofrihet. Hon säger en strukturell sak. Den orimligt vidgade rollbeskrivningen är en historiskt unik uppfinning, ungefär femtio år gammal i den breda västerländska medelklassen, och vi har inte ännu kommit underfund med att den knäcker människor. Det är värt att det förs in i det manliga ordförrådet, eftersom mannen i krisen ofta står där och tänker att det är något fel på just hans äktenskap. Det är något fel med hela utformningen, för alla. Att hans eget äktenskap också knakar är ett av de mest normala fakta i sentidens sociologi.

Begär behöver mystik, intimitet behöver transparens

Perels mest klinikspecifika observation är att de två krafter som ett långvarigt förhållande ska härbärgera har motsatta näringsbehov. Intimitet växer av öppenhet, igenkänning, förutsägbarhet, tillgänglighet. Det är det som gör att man kan vakna mitt i natten av att barnet kräks och veta att hon hjälper. Det är ovärderligt och det är grunden i en familj. Men begär växer av det motsatta. Av distans, oförutsägbarhet, en aning främlingskap, möjligheten att hon ändå skulle kunna säga nej.

Det är inte en motsättning som går att lösa. Det är en motsättning som måste hanteras. Den par som har gjort sig till två halvor av samma vardagsorganism, som kallar varandra för sina bästa vänner och menar det, som inte längre har något hemligt rum kvar i sina huvuden, har erövrat en sorts intimitet på bekostnad av all erotik. Den parrelation där man fortfarande, efter femton år, ibland tittar på den andra och inte är helt säker på vad hon tänker, är den som har plats för begäret kvar.

För manlig läsare är det här en oväntat befriande analys. Det är inte ett tecken på att mannen har slutat älska sin fru att han ibland känner att hon är långt borta. Det är ett tecken på att det fortfarande finns något att gå dit. Det är inte ett tecken på att äktenskapet är dött att gnistan blir mindre under en period då två sjuåringar har vinterkräksjuka och svärfar har gått bort. Det är ett tecken på att livet under en period inte har erbjudit den arena där begäret kan vara taktilt. Det går att vänta. Det går att skapa förutsättningar. Det går inte att jaga genom hårdare kärlek.

Femtiofemtio är en årsbalans, inte en dagsbalans

En av de Perel-formuleringar som vunnit störst spridning, inte minst genom hennes podcast *Where Should We Begin?*, är att rättvis fördelning i en parrelation aldrig kan utvärderas dygnsvis. Den moderna unga generationen har, ofta med goda föresatser, försökt göra hemarbete, känsloarbete och föräldraskap till en exakt månadsbokföring. Hon tog ut tre dagar i förra månaden, jag tar ut tre dagar i den här. Han lyssnade på mig i fyrtio minuter igår, idag är det min tur. Det är en logik som låter rimlig och som i praktiken garanterar bråk.

Perels invändning är klinisk. Två människor klarar inte av att vara på femtio varje dag. Den ena är hängig i tisdagskvällen och tar nittio på onsdagsmorgonen. Den andra är upprörd över ett mejl från chefen och ger trettio på söndagen och åtta på måndagen. Den par som lyckas se sin balans över ett år har en chans. Den par som räknar varje vecka kommer att inkassera den andras låga dagar som skuldsedlar. Det är vad många par bråkar om i terapirummet, säger hon. Inte saker. Bokföringsperioder.

Det är värt att översätta detta för manliga läsare, eftersom det är en lättnad även för dem. Den vecka man själv är trasig och inte orkar mer än att tömma diskmaskinen är inte en vecka man har förlorat. Den balanseras nästa månad när hon har en svår period och man tar två extra hämtningar och en oannonserad föräldradag. Det går att lita på att hon också vet att räkna på årsbasis, om man själv har visat att man gör det. Det är inte ett kvitto som ska kvitteras före midnatt.

Otrohet är inte alltid om sex

I sin andra bok, *The State of Affairs*, gör Perel något som mycket få i fältet har vågat. Hon vägrar att reducera otrohet till ett moraliskt misslyckande hos den som varit otrogen. Hon avlivar inte att det är ett brott mot något, men hon säger att en bok som bara stannar där missar det den klinikern faktiskt ser. De flesta som har en affär, säger hon, älskar fortfarande sin partner. Det är ett av de mest paradoxala faktum i hela hennes praktik.

Vad de då söker, säger hon, är sällan en annan människa. De söker en annan version av sig själva. Den som de var innan de blev pappa, mamma, chef, ansvarig vuxen. Den som hade möjligheter de inte längre har, eller trodde sig ha. En affär är, säger hon ofta, en sorg över ett liv som inte blev, klädd i en annan människas hud.

Det är värt att stanna vid hur den observationen tas emot. För många kvinnor i hennes publik är formuleringen en kall dusch. Den ska inte heller läsas som en absolution. Perel är tydlig med att otrohet skadar, att löften betyder något, att den bedragna parten har all rätt till sin smärta. Men hennes terapeutiska poäng är att om man stannar vid att den otrogne är en moralisk svikare och inget mer, så kommer man inte att förstå vad äktenskapet faktiskt led av, och man kommer inte att kunna laga det om man väljer att stanna. Hennes klinik är full av par som har överlevt en affär. Inte genom att glömma den. Genom att förstå vad den var en bristrapport för.

För manlig läsare är även detta värt att läsa noggrant. Den man som själv haft en affär och som vill stanna i sitt äktenskap behöver, säger Perel, vara beredd att gå längre än "förlåt" och längre än att försöka radera det som hänt. Han behöver tåla att hans partner i månader, ibland år, kommer att vilja förstå vad det var som hände, inte för att hämnas utan för att hon själv ska kunna leva med sig själv. Det är inte hennes uppgift att glömma snabbt. Det är hans uppgift att stå kvar i hennes frågor utan att försvara sig.

Den lidande som inte slutar älska

En av Perels minst citerade men kliniskt mest användbara observationer rör vad hon kallar "the suffering that does not stop loving". Hon syftar på den make eller maka som under ett halvår, ett år, kanske längre, har levt sida vid sida med en partner som inte längre svarar, som har dragit sig undan emotionellt och kanske sexuellt, och som ändå inte har lämnat. Den parten lider, säger hon, och i den moderna terapeutiska kulturen finns ett starkt tryck att kalla det här lidandet för ett tecken på att man borde lämna. Perel är försiktig där. Lidandet i en relation, säger hon, är inte automatiskt ett tecken på att den ska upplösas. Det är ett tecken på att något ska sägas, något som inte har sagts. Det är värt att stanna inom relationen och försöka säga det, åtminstone en gång ordentligt, innan man drar slutsatsen att den inte går att rädda.

Det är en formulering som passar förvånansvärt väl för den manliga läsaren i medelåldern. Hennes klinik är inte full av kvinnor som vill ha mer sex och män som drar sig undan. Den är minst lika full av män som inte fått ett genuint samtal med sin fru på flera år, som vet att hon är där men inte med honom, och som inte har orden för det själv. Perels uppgift för dem är att hjälpa dem hitta orden, oftast utan partnern i rummet först. Och hennes erfarenhet är att de allra flesta av dessa män, när de väl hittar orden och säger dem hemma, inte möts av en hustru som ber dem flytta ut. De möts av en hustru som börjar gråta och säger att hon har väntat på att han skulle säga det här i fyra år. Det är inte alltid utgången. Men det är så ofta utgången att det är värt att ta risken.

Vad hon säger om uppbrott, och vad hon inte säger

Perel är ingen renodlad försvarare av att alla relationer ska räddas. Tvärtom. Hon säger ofta att det enda värre än en separation är ett dåligt äktenskap som hålls levande på låtsas i tjugo år, eftersom barnen, hyresrätten och vänkretsen då också investeras i samma lögn. Det hon vill är inte att alla ska stanna. Det hon vill är att de som väljer att gå ska veta varför, och att de som väljer att stanna också ska veta varför.

För hennes uppfattning är att en stor del av de skilsmässor som inträffar i fyrtioårsåldern och senare sker av fel skäl. Inte av att paret inte längre älskar varandra, utan av att de inte har vetat hur de skulle ta sig ur en period då deras erotiska liv låg nere, deras vardagskommunikation hade reducerats till logistik och deras egen ungdom kändes oåterkalleligt förlorad. När en av dem då möter en annan människa som påminner om att man en gång kunde känna sig levande, är skilsmässan ett misstag som tar år att förstå.

Den rådiga hållningen, en lämplig svensk översättning av det hon ger uttryck för utan att använda ordet, är att stanna länge nog för att veta vad det är man stannar för eller går från. Att inte gå på den första vågen av leda eller på den första vågen av förälskelse. Att tåla några år av halvljus i ett äktenskap utan att betrakta det som ett dödsbevis. Det är inte alltid det som ska göras. Men det är värt att inte avskriva det heller.

Det manliga ordförrådet, en överlevnadsrekommendation

För manliga läsare är Perels samlade bidrag störst i att hon ger ett ordförråd som inte kommer från manscirkelns terapifolkmusik och inte från manosfärens kalla siffror. Hon talar om begär utan att förfalla i mekanik, och om intimitet utan att förfalla i sentimentalitet. Hon respekterar att paret är en politisk-ekonomisk-affektiv-erotisk institution och att alla dessa lager måste få sin syre. Hon är öppet kritisk mot kollegor inom psykoterapin som har förväxlat sin egen ovilja vid konflikten med en princip om att alla par i kris ska skiljas.

Det ordförråd hon erbjuder en man som ska försöka säga sin sak hemma är ungefär följande. Du kan be om att få ses som något annat än hennes medsökande på lägenhetsbyte, hennes medförälder och hennes timecode på badrumsschemat. Du kan be om en kväll där ni inte talar om barnens hämtningar. Du kan ta på dig en skjorta du inte annars har på och be att hon ser dig en stund. Du kan be henne klä upp sig och säga rakt ut att du vill se henne sådan. Du kan tala om begäret med ord som inte är klagomål. Du kan säga att du saknar henne fast hon är hemma. Allt detta är, i Perels läsning, både hövliga och fullt rimliga uttalanden. De är, om man vill, det Aristoteles skulle ha kallat fronesis i det privata. Inte teknik och inte impuls. Praktisk klokhet under tidsbrist.

Var hon möter den rådige fadern

Det är värt att säga var Perels läsning faktiskt klingar samman med den rådighetsfigur denna sajt återkommer till. Den rådige mannen är inte den som har löst sin parrelation. Han är den som har förstått att den inte är ett problem man löser utan ett vatten man simmar i. Han räknar inte sina dygnsinsatser. Han bär den vecka han är stark och tas emot den vecka han är svag. Han ber inte sin fru att vara hela hans by och han ber inte sina vänner att vara hela hans äktenskap. Han håller dessa flera kretsar levande, så att den ena människan inte ska behöva bära den lasten själv.

Han har också, om han har Perels läsning i sig, en aning om att hans hustru ska få vara en främling för honom emellanåt. Inte alltid. Inte ofta. Men ibland. Han kommer att överraskas av hennes sätt att tala vid ett middagsbord med okända, och hon kommer att överraskas av hans sätt att hantera en grannes kris klockan halv elva en söndag. De ska tillåtas se varandra med någon annans ögon, även när de bor i samma kök. Det är inte ett romantiskt drag. Det är ett strukturellt drag. Det är det som gör att de fortfarande är två personer efter trettiotvå år och inte en kollektiv organism med två huvuden.

Avslutning

Det är värt att läsa Esther Perel. Inte för att hon har facit, för det har hon inte. Hon säger det rakt ut i flera intervjuer. Hon har en klinik, hon har lyssnat på tusentals par, hon har samlat observationer som hänger ihop till en teori, och hon är beredd att revidera den. Det är just den hållningen som gör henne värd att lyssna på. Hon är inte profet. Hon är en yrkesperson som har sett mycket och som försöker säga det hon sett så att det går att använda hemma.

För en svensk man i fyrtioårsåldern som läser denna sida finns det förmodligen två meningar i Perels författarskap som är värda att skriva på den lapp som ska sitta på insidan av plånboken. *Vi väntar oss av en människa allt det en hel by tidigare gav. Det är orimligt, det är historiskt nytt, och du har inte misslyckats med ditt äktenskap för att det ibland knakar under den vikten.* Och: *Femtio-femtio aggregeras på årsbasis. Den vecka du inte orkar är inte en vecka du har förlorat, om hon vet att du också vet att räkna på årsbasis och om hon själv gör det.*

Det är två meningar, klippta ur ett mycket större författarskap, och de är inte allt. Men för den som inte hunnit läsa hennes böcker är de ett vettigt ställe att börja. Resten kommer om man tar sig tid. Och tiden, för att tala med Perel själv, är inte minst det vi ger varandra. Den som vill rädda sitt äktenskap kan inte göra det på en söndagseftermiddag. Den som vill bygga sin egen by inte heller. Det får ta år. Det är meningen att det ska göra det.

Källor