Kulturell analys · Konsthistoria · 8 min

Faderskapet i konsten, fyra speglar för den rådige fadern

Konsthistorien är besatt av Madonnan med barnet, men har länge tigit om fadern i familjens psykologiska nav. När den till slut talar, hos Bernini, Rembrandt, Goya och i Bävmans kamera, säger den något mycket exakt om vad fattning är, och vad som händer när den brister.

Konsthistorien är avslöjande. Den är besatt av moderskapet, Madonnan med barnet är förmodligen det mest reproducerade motivet i västerländsk historia. Faderskapet har historiskt sett lyst med sin frånvaro. Män har porträtterats som härförare till häst, lidande filosofer eller arbetare, men extremt sällan i det psykologiska navet av en familj. Först på senare tid har konstvärlden börjat dissekera daddy issues och papparollen. Det är symptomatiskt: en kultur som inte har bilder för något har sällan språk för det heller.

För ett projekt som vårt, som handlar om att bygga fattning och navigera ut ur Mansfällan, finns det dock några kraftfulla verk som ringar in exakt de dynamiker vi pratar om. De fungerar antingen som ledstjärnor eller som disruptiva speglar för vad som händer när mannen tappar greppet. Här är fyra av dem.

1. Den bärande fadern, Aeneas och plikten

Den trojanske hjälten Aeneas flyr den brinnande staden. På ryggen bär han sin gamle, brutne far Anchises. Vid handen leder han sin lille son Ascanius ut ur elden. Berninis marmorgrupp i Galleria Borghese fångar exakt det ögonblicket, och Carle van Loo skulle senare måla om scenen i olja, lika koncentrerad: ingen pose, ingen retorik, bara tre generationer staplade på samma rygg medan Troja brinner. Detta är den ultimata visuella representationen av att ha bäring. Aeneas är länken mellan generationerna. Han bär historiens tyngd och förväntningar, sin far, och skyddar samtidigt omedelbart framtiden, sin son, medan omvärlden står i lågor. Det finns ingen offerkofta i kroppsspråket, inget gnäll, ingen pose. Bara ett stoiskt, fysiskt accepterande av ansvaret. Han gör det som krävs. Att Aeneas är skulpturens centrum, inte hjälten på hästen, är ingen slump: Bernini förstod att den verkliga manligheten visas inte i offensiv utan i bördan man väljer att lyfta.

Van Loos version, målad drygt hundra år senare, gör samma poäng i annat tempo. Skulpturen är ett evigt fruset ögonblick; målningen är rörelsen. Båda säger samma sak: bördan är inte ett straff. Den är vad som ger mannen riktning.

2. Fronesis i blicken, Rembrandts far

Sonen som krävt ut sitt arv i förskott, slösat bort allt och offentligt svikit familjen, återvänder i trasor och faller gråtande på knä. Titta uteslutande på fadern i Rembrandts målning. Det är förmodligen konsthistoriens skarpaste porträtt av fronesis, Aristoteles begrepp för praktisk visdom, och av fattning. En man med skört ego hade gått i reaktivt försvar, skrikit, stött bort eller straffat sonen för förnedringen. Rembrandts far står upprätt, lyser av ett nästan övernaturligt inre lugn och lägger händerna på sonens axlar. Han låter inte omgivningens dömande ögon, och de finns där, i kanten av målningen, diktera hans handlingar. Han är trygg i sin egen auktoritet, och i sin kapacitet till förlåtelse. Notera att händerna är avsiktligt olika: en hårdare, en mjukare. Rembrandt visste att en vuxen man behöver bägge.

3. Den disruptiva spegeln, Saturnus

Den mytologiska titanen Saturnus får höra en spådom om att en av hans söner en dag ska störta honom. I total panik och maktgalenskap äter han upp sina egna barn när de föds, med uppspärrade ögon i mörkret. Goya målade scenen direkt på väggen i sitt eget hus under sina mörkaste år. Detta är varnande, disruptiv konst. Det är den absoluta motsatsen till fattning. Saturnus är vad som händer när egot känner sig utmanat och reptilhjärnan tar över helt. Rädslan för att förlora makt eller byta position gör att han förstör exakt det han är satt att skydda. Det är en brutal psykologisk metafor för hur destruktivt reaktivt försvar kan trasa sönder en hel familj när pappan känner sig hotad, av sonens växande, av partnerns kritik, av att inte längre vara den som vet bäst. Konstpedagogiskt är det också en påminnelse: vi tittar inte på Saturnus för att inspireras, utan för att veta vad vi vägrar bli.

4. Den moderna paradoxen, pappan i blöjkaoset

Den svenska fotografen Johan Bävman har sedan 2010-talet porträtterat svenska pappor som tagit ut mer än sex månaders föräldraledighet. Bilderna är avbildade rakt och utan filter, mitt i kaoset av blöjor, utmattning och matkladd, det "lilla livet" som män historiskt uteslutits från i konsten. Parallellt har konstnärer som danske Kaspar Bonnén börjat bearbeta sorgen över den passiva, neurotiska pappan som befann sig i hemmet men var emotionellt oförmögen att vara fäste. Bävmans bilder är oerhört varma, men de belyser också tröttheten hos den moderna mannen som försöker navigera helt nya förväntningar, ofta utan inre kompass eller förebild från tidigare generationer. Vi har fört in mannen i hemmet, men samhället glömde att ge honom verktygen för att vara det lugna, bärande fundamentet i denna nya jämställda kontext. (Vi visar inte bilderna här eftersom rättigheterna ligger hos fotografen, se länken nedan.)

Vilken sida väljer vi?

Frågan som denna fyrhövdade spegel ställer är enkel: ska den rådige fadern modelleras efter Aeneas, den stoiska urkraften som fysiskt bär sin generation genom elden, eller efter Rembrandts far, det oändliga, tysta lugnet som tar emot även det förlorade utan att tappa fattningen? Svaret är att det är samma man. Aeneas är den yttre rörelsen, Rembrandts far den inre. Den ena bär tyngd, den andra bär ro. Goya är vad som händer om någon av dem fattas. Och Bävmans pappor är det moderna landskapet där bägge dygder måste utövas samtidigt, mitt i vardagens brus, med ena ögat på arbetsmejlen. Det är där fattning idag är som svårast, och därför som mest värd att träna.

Källor