Kulturell analys · Filmkritik · samtidsdiagnos · 6 min

Filmen som spegel, när köksbordet spelas på duken

De flesta texter om "manligt våld" i populärkulturen letar i fel filmer. Bond skjuter, Rocky blöder, Schwarzenegger torrkommenterar lik, men det är inte där våra äktenskap urartar. Det gör de i Bergmans köksbord, i Östlunds frukostbord, i Vinterbergs middagsbord. Den vuxne mannen som vill förstå sin egen hemmaliga zon gör klokare i att titta på de filmer som inte handlar om handling, utan om en höjd röst, en stängd dörr och en tystnad som varar för länge.

Det finns en bekväm reflex i kulturdebatten att leta manligt våld i actionfilmen. Den är bekväm just därför att den är trygg: ingen normal man identifierar sig med James Bond eller John Wick, och ingen normal kvinna känner igen sin make i Rambo. Filmerna blir karikatyrer som bär våldet på en armlängds avstånd, mätbara i kroppar och kulor, lätta att fördöma och lätta att lägga ifrån sig. Det är samma mekanism som när vi pratar om alkoholism enbart utifrån parkbänken och aldrig utifrån vinet på onsdagskvällen: vi tittar dit problemet inte är, för där gör det inte ont att titta.

De filmer där det faktiskt händer

Det riktiga arbetet, både för regissören och för åskådaren, görs av en helt annan filmtradition. Ingmar Bergmans *Scener ur ett äktenskap* (1973) är fortfarande den mest precisa kartan över hur två vuxna människor med god vilja kan såra varandra utan att höja handen, bara genom timing, ordval och den exakta pausen mellan replikerna. Ruben Östlunds *Force Majeure* (2014) tar samma terräng till en frukostbord i Alperna och ställer den moderna frågan rakt: vad händer i en familj när mannen i ett ögonblick av panik gör fel, och sedan inte kan tala om det? Thomas Vinterbergs *Festen* (1998) och *Druk* (2020), Roy Anderssons stillsamma tablåer, Lukas Moodyssons *Tillsammans* (2000), Bo Widerbergs *Mannen på taket* och *En kärlekshistoria*, det är en hel skandinavisk skola av filmer där dramat aldrig är ett slag, sällan ens en höjd röst, men ofta en suck, en stängd kylskåpsdörr, en blick som drar sig bort när den andra söker den.

Det är dessa filmer som speglar verkligheten, och det är därför de är obekvämare att titta på än Bond. Du känner igen scenerna. Du har själv suttit vid det köksbordet. Det är inte din far som slår näven i bordet du ser; det är du själv, en söndag i november, som inte orkade möta hennes blick över ditt eget tisdagsmisslyckande.

Varför detta är poängen

Den som vill förstå hur våldsbegreppet i Sverige har vidgats, och varför två partners kan sitta vid samma bord och beskriva samma scen i två olika lexikon (se [Två kartor, en terräng](/artiklar/tva-kartor-en-terrang)), gör därför inte detta genom att analysera Hollywood-actionfilmen. Han gör det genom att sätta sig framför de filmer där den vardagliga friktionen är hela handlingen. Bergman, Östlund, Vinterberg, Trier, Andersson, Moodysson, de regisserar inte våld i lagens mening. De regisserar det subtila samspel av tonfall, kropp och tystnad som hennes lexikon idag kallar psykiskt våld och som ditt lexikon, om du växte upp med det gamla, kallar "ett vanligt gräl". Båda har rätt om vad de ser. Båda har fel om vad de tror att den andra ser.

Den vuxne mannens uppgift är inte att välja vilket lexikon som är "sant". Den är att kunna läsa scenen från båda håll, och att, framför allt, känna igen sig själv när scenen rullar. Det är därför Bergman fortfarande spelas i terapeutkurser och Bond inte gör det. Och det är därför en kvällsvisning av *Scener ur ett äktenskap*, gärna med din partner, gärna med pauser, gärna utan att försöka vinna efteråt, är en av de mest underskattade övningarna i fronesis som en svensk man kan unna sig själv.

Och när du är klar med klassikerna: läs gärna Henriks [Kärleksfullt kaos](/artiklar/karleksfullt-kaos), som gör samma övning fast omvänt, applicerar den kliniska blicken på samtidens hyllade familjeserier (Bonusfamiljen, Ginny & Georgia, The Bear) och frågar vad en socialsekreterare faktiskt skulle se. Där Bergman speglar parets vuxenfriktion, speglar de moderna serierna vad våra barn växer upp framför.

Källor