Jag känner inte igen mig själv. Meningen som avslutar varje samtal.

Det här är en av de svårare texterna att skriva eftersom den lätt missförstås. Den handlar om vad som händer i kroppen när någon konfronteras med en obekväm sanning om sig själv, och varför yrseln, panikattacken eller "jag känner inte igen mig själv" som följer är något helt annat än bevis på att den andra parten är förövare.

Låt oss vara tydliga från start: panikattacken är förmodligen äkta. Det är just därför mekanismen är så effektiv.

Kognitiv dissonans

När någon byggt upp en rigid självbild av att vara den rationella, den goda, den felfria bedömaren, blir en konfrontation ett livsfarligt hot mot egot. Den nya informationen krockar fundamentalt med den inre självbilden. Krocken kallas kognitiv dissonans (Festinger 1957, fortfarande den bästa läsningen). Eftersom hjärnan inte kan hantera att båda sakerna är sanna samtidigt skapas en omedelbar och massiv stressreaktion. Yrseln är med all sannolikhet helt äkta, det är kroppens fysiologiska kortisol- och adrenalinpåslag.

Dissociation

När stressen blir för hög slår hjärnan till med nästa försvar: dissociation, mer specifikt depersonalisation. Att säga "jag känner inte igen mig själv" är ett sätt för psyket att distansera sig från det felaktiga beteendet. Budskapet, ofta omedvetet: "Det var inte den riktiga jag som gjorde det där, alltså behöver den riktiga jag inte ta ansvar."

Det är, en briljant försvarskonstruktion. Den lyckas med två saker samtidigt: undvika ansvarsutkrävande och flytta empatin från den utsatta till den som just orsakat skadan. Få politiska kampanjer arbetar lika effektivt.

Somatisering, den ultimata avledningen

Oavsett om det sker medvetet eller inte fyller yrseln en extremt effektiv funktion: den stänger ner konfrontationen. När någon plötsligt mår fysiskt dåligt tvingas alla andra i rummet att byta spår, sluta ställa till svars och börja ta hand om. Fokus flyttas på en sekund från det skadliga beteendet till den drabbades välmående. Det är ett oslagbart trumfkort mot ansvarsutkrävande. Den som försöker fortsätta framstår oundvikligen som en hjärtlös översittare.

Vad sanningen är

Panikattacken är äkta. Men en panikattack är en inre reaktion på ett upplevt hot, och hotet behöver inte vara externt. Det kan vara internt: ett ego-hot. Att tvingas se sina egna mörka sidor när man saknar emotionell träning för det skapar en så massiv inre kris att nervsystemet svarar med panik. Sanningen är alltså: panikattacken triggas av oförmågan att hantera sin egen spegelbild, inte av att den andra utövar våld. Det är ett känt fenomen som kallas defensiv skörhet.

En skicklig terapeut blandar inte ihop obehag med fara. Att vi som kår ändå gör det ibland har sina förklaringar, vi är tränade att lindra obehag som första instinkt, men det är inget försvar för att fortsätta göra det. Det är där den professionella ribban ligger.

En varning till den som läser det här om någon annan

Texten går att missbruka, och den missbrukas ofta. Så snart en man har läst sig till ordet dissociation kan varje gång hans partner blir tyst eller matt förklaras som en manöver, och då har han skaffat sig något värre än ingen kunskap alls: han har fått ett filter som gör honom oemottaglig för att hon faktiskt kan ha rätt. Kroppsliga stressreaktioner är dessutom oerhört vanliga hos människor som är trötta, rädda eller sjuka, helt utan att någon spelar spel.

Därför gäller ordningen att beskriva händelser, inte tillskriva motiv. Att säga att samtalet avbröts fyra gånger på tre veckor och att inget av dem kom tillbaka är en iakttagelse. Att säga att hon somatiserar för att slippa ansvar är en etikett, och etiketter förlorar du på, både i ett kök och i ett myndighetsmöte. Varför det är så har vi utvecklat i [Kolliderande minnen](/artiklar/nar-tva-minnen-kolliderar).

Hur ett svårt samtal kan hållas i stället

Ett samtal som spårar ur brukar göra det för att det bär för mycket på en gång: en gammal besvikelse, ett praktiskt problem och en fråga om vem av er som är en dålig människa. Ta bort det sista och ni har något som går att bära. Ett ärende per gång, tjugo minuter, en tid bestämd i förväg och en avslutning som är bestämd i förväg, gör mer skillnad än den bästa formuleringen mitt i ett upptrappat läge.

Och när kroppen ändå säger stopp, hos vem det nu blir, är pausen inte ett nederlag. Den är en förutsättning. Ett nervsystem i högvarv kan inte ta emot ett ansvar, hur riktigt ansvaret än är. Säg när ni återupptar, och återupptar sedan. Det är den delen de flesta hoppar över, och det är den delen som avgör.

Källor

• Etablerad: Festinger, L. (1957). A Theory of Cognitive Dissonance. Stanford University Press.
• Välciterad: Porges, S. W. (2011). The Polyvagal Theory. Om autonoma stressreaktioner under upplevt hot.
• Etablerad: Gottman, J. & Levenson, R. (1992). Om flooding, alltså när fysiologisk stress omöjliggör fortsatt samtal.
• Välciterad: Fonagy, P. & Luyten, P. (2009). A developmental, mentalization-based approach. Om att mentaliseringsförmågan faller vid hög affekt.
• Välciterad: Aronson, E. & Tavris, C. (2007). Mistakes Were Made (But Not by Me). Om självrättfärdigande efter felsteg.
• Etablerad: Johnson, S. (2008). Hold Me Tight. Emotionally Focused Therapy som arena för säker konfrontation.