Våldsbegreppet · Analys · 10 min

Frågorna som aldrig ställs

Mellan myndigheternas styrdokument och vårdcentralens undersökningsrum finns ett glapp. Där faller våldsutsatta män och deras barn igenom, inte för att någon vill det, utan för att ingen frågar.

I en replik i [Aftonbladet Debatt](https://www.aftonbladet.se/debatt/a/BMQaPl/kvinnors-vald-mot-man-maste-synliggoras) i oktober 2026 formulerade företrädare för Akillesförbundet och [Mansfrid Sverige](/artiklar/mansfrid-sverige) ett dilemma som går igen i hela svensk förvaltning: det är skillnad mellan att formellt finnas med i en myndighets uppdrag och att faktiskt synas i det praktiska arbetet. Bakgrunden var Jämställdhetsmyndighetens invändning att mäns utsatthet redan omfattas av deras arbete.

Myndigheten har formellt rätt, och siffrorna finns. Brås nationella kartläggning [Brott i nära relation (2024:4)](https://bra.se/rapporter/arkiv/2024-05-06-brott-i-nara-relation) visar att 12,9 procent av kvinnorna och 10,7 procent av männen uppgav psykiskt våld från en partner under 2022, medan andelarna för fysiskt våld var 2,6 respektive 2,0 procent. Debattörernas motfråga träffar ändå rätt: märks den kunskapen när en man söker vård, när socialtjänsten utreder en familj eller när polisen kommer till ett hem?

Svaret är att skyddsapparaten har en inbyggd blindhet. Den beror sällan på enskilda tjänstemäns ovilja. Den beror på att rutiner och frågebatterier har byggts kring en viss typ av våld och en viss typ av förövare, något vi resonerat om i [Våldet måste beskrivas rätt](/artiklar/valdet-maste-beskrivas-ratt) och [Våldsbegreppets missförstånd](/artiklar/valdsbegreppet-missforstand).

Lärdomen från hedersarbetet

Mekanismen är välkänd för den som följt arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Staten har under lång tid tagit fram strategier, handböcker och riktlinjer, men fältorganisationer vittnar om att det fortfarande är ojämnt hur väl de följs ute i skolor, socialtjänst och vård. Kunskap på papper blir inte automatiskt handling i mötet med den enskilda eleven.

När skyddet väl sätts in kan det dessutom vara byggt efter en mall som missar en del av verkligheten. [Barnombudsmannens årsrapport 2026](/artiklar/bo-arsrapport-2026-pojkarna-i-hederskontexten) lyfter pojkarna i hederskontexten, som både kan utsättas för kontroll och fostras till att utöva den. Om det är så svårt att omsätta skydd mot ett våld som alla är överens om, är det rimligt att fråga hur det går för de former av våld som inte passar den rådande förklaringsmodellen. Se även [Hederskulturens våldskapital](/artiklar/hederskulturens-valdskapital).

Det som inte frågas efter finns inte

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer ([SOSFS 2014:4](https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/regler-och-riktlinjer/foreskrifter-och-allmanna-rad/konsoliderade-foreskrifter/20144-om-vald-i-nara-relationer/)) gäller alla våldsutsatta oavsett kön. I praktiken har rutinmässiga frågor om våld främst etablerats i verksamheter som mödrahälsovården, där mottagarna nästan uteslutande är kvinnor. Det är en välmotiverad rutin. Problemet är att motsvarande frågor sällan ställs i andra sammanhang.

En man som söker vård för sömnproblem, ångest eller hjärtklappning får gärna frågor om arbete, motion och alkohol. Frågor om hemmet är ovanligare. Forskning om våldsutsatta mäns hjälpsökande, bland annat [Douglas och Hines (2011)](https://doi.org/10.1007/s10896-011-9382-4), beskriver hur män som söker hjälp ofta möts av misstro eller hänvisas till insatser för förövare. Exempel på frågor som sällan ställs:

* Får du sova ostört, eller väcks du nattetid av långa anklagelser? * Hotas du med att inte få träffa dina barn om du lämnar relationen? * Får du förfoga över din egen inkomst? * Blir du isolerad från vänner och släkt?

Det som inte frågas efter dokumenteras inte i journalen, och det som inte står i journalen syns inte i statistiken. Därmed kan problemet fortsätta att beskrivas som marginellt. Det är en cirkel där mörkertalet bevarar sig självt.

Våldets olika ursprung kräver olika verktyg

En grundorsak till att insatser inte träffar är att våld ofta behandlas som ett enhetligt fenomen. Sociologen Michael P. Johnson visade i [A Typology of Domestic Violence (2008)](https://www.upne.com/1555536947.html) att partnervåld rymmer flera skilda mönster med olika drivkrafter. Vi har utvecklat resonemanget i [Bortom våldsetiketten](/artiklar/bortom-valdsetiketten) och [Två vapenslag](/artiklar/tva-vapenslag).

Tre mekanismer som behöver hållas isär

1. Kollektivt sanktionerat våld. I hederskontexten stöds kontrollen av släkten och fungerar som upprätthållande av familjens anseende. Både fäder och mödrar kan vara delaktiga. 2. Systematisk tvångskontroll. En part etablerar dominans genom reglering, hot och isolering, så som Evan Stark beskrev i [Coercive Control (2007)](https://global.oup.com/academic/product/coercive-control-9780195384048). Det fysiska våldet behöver inte vara grovt. 3. Reaktiv konflikteskalering. Båda parter saknar fungerande känsloreglering under press, ofta förstärkt av stress, sömnbrist eller separation. Se [metaanalysen om känsloreglering och partnervåld](https://doi.org/10.1016/j.cpr.2022.102238).

När dessa former buntas ihop under en enda rubrik blir insatserna trubbiga. Den som utsätts för systematisk kontroll kan bli erbjuden samarbetssamtal, som om det rörde sig om en vanlig föräldrakonflikt. Den som är fast i ömsesidig eskalering kan i stället få en förövarstämpel som inte hjälper någon. Se [Mönster i stället för våld](/artiklar/monster-istallet-for-vald-vagar-fram).

Det administrativa våldet

Forskningen om våld efter separation, sammanfattad av [Spearman, Hardesty och Campbell (2023)](https://doi.org/10.1111/jan.15310), beskriver hur rättsliga och administrativa processer kan användas för att fortsätta utöva kontroll. Det kan handla om upprepade ogrundade anmälningar eller långdragna processer som tömmer den andra föräldern på tid, pengar och kraft. Forskningen beskriver mönstret oberoende av kön.

Det är viktigt att säga vad detta inte betyder. En orosanmälan är inte en anklagelse, och socialtjänsten gör alltid en förhandsbedömning innan någon utredning inleds, vilket vi förklarar i [Orosanmäld: frågor och svar](/artiklar/orosanmald-fragor-och-svar). De allra flesta anmälningar görs i god tro. Men just därför behöver socialtjänsten verktyg för att känna igen det mönster där processen i sig blir en del av kontrollen. Om iatrogena effekter av myndighetsprocesser, se [Iatrogen skada och systemvåld](/artiklar/iatrogen-skada-och-systemvald).

Barnen som lämnas utan skydd

Debattörerna frågar om barn får skydd oavsett vilken förälder som utövar våldet. Det är den allvarligaste frågan. Brås kartläggning visar att även kvinnor utövar psykiskt och fysiskt våld i nära relationer, och barn som lever med det behöver samma uppmärksamhet som andra barn. En förälder som larmar om den andra förälderns beteende ska mötas med saklig prövning, inte med antagandet att han driver tvist.

Barnombudsmannen har återkommande påpekat att barn far illa av långdragna processer och bristande delaktighet. Att inte se att destruktiv kontroll kan utövas av båda könen är ett svek mot de barn det gäller. Läs mer i [Barnperspektivet och iatrogen skada](/artiklar/barnperspektivet-iatrogen-skada) och [Vad det kostar barnet](/artiklar/vad-det-kostar-barnet).

Den vuxna slutsatsen

Inget av detta ifrågasätter det grova och dödliga våld som framför allt drabbar kvinnor. Det våldet är väldokumenterat och kräver rättsstatens fulla kraft. Men ett skyddssystem som bara kan se en sorts offer och en sorts förövare är inte professionellt, det är ideologiskt.

Att ställa rätt frågor i vården, lära socialtjänsten känna igen administrativ kontroll och erkänna att psykiskt våld inte har något bestämt kön förminskar inte kvinnors utsatthet. Det gör skyddsarbetet bättre för alla, och det är samma tanke som bär [Vi har botemedlet mot framtida våld](/artiklar/vi-har-botemedlet-mot-framtida-vald) och [När godheten blir en sköld](/artiklar/nar-godheten-blir-en-skold). Den som själv är utsatt kan vända sig till Mansjouren, Manscentrum eller kommunens familjerådgivning.

Källor