Strategi · Psykologi & filosofi · 15 min

Från resentiment till radikal agens

Diagnosen är ställd. Klyftan mellan unga män och kvinnor är dokumenterad, den emotionella kapitalismens omöjliga krav är kartlagda, den passiv-aggressiva låsningen är namngiven. Men en diagnos är inte en behandling. Här är de fyra fundament som måste resas, i rätt ordning, för att mannen ska gå från strukturellt offer till handlande agent utan att passera bitterhetens omväg.

Den samtida diagnosen är välställd. Vi har, i artikel 12, Resentimentets landskap, tecknat hur den emotionella kapitalismen (Eva Illouz), liquid love (Zygmunt Bauman) och den moderna dejtingmarknadens utslagningsmekanik förvandlat det romantiska livet till ett projekt med ständig prestationsutvärdering. Vi har visat hur den passiv-aggressiva låsningen, den neurotiska offerrollen där mannen, ställd inför dubbla och orimliga krav, krymper ihop snarare än agerar, blivit den dominerande manliga reaktionsformen i det landskap där intimitet, status och självbild kollapsat in i samma enda marknad. Diagnosen är central. Men en diagnos är inte en behandling. Och en rörelse som permanent förankras i sin diagnos blir, oundvikligen, en rörelse som producerar bitterhet snarare än kraft. Det är där den här artikeln börjar: vid frågan om hur man konkret bygger den agens som diagnosen pekar mot, utan att fastna i diagnosens språk.

Fyra fundament, ett bygge

Resan från resentiment till radikal agens kan inte göras med ett enda grepp. Den kräver fyra fundament som tillsammans utgör ett intellektuellt och psykologiskt träningsläger: kärlek som handling (Fromm), upplevd handlingsförmåga (Bandura), en intellektuell sköld mot begreppsexpansion (Haslam), och ett inre språk för integration (Jung; Moore & Gillette). Ingen av dem fungerar isolerat. Bandura utan Fromm producerar en effektiv ensling. Fromm utan Bandura producerar en lärd som inte handlar. Haslam utan de andra tre producerar en cyniker som har genomskådat allt utom sig själv. Jung utan Bandura producerar en man som vet vilken arketyp han borde vara men aldrig blir den. De fyra hör ihop, och som vi argumenterar i den avslutande sektionen finns det en specifik ordning de måste tas i.

1. Avprogrammera den emotionella kapitalismen, kärlek som handling

Erich Fromm lade i Konsten att älska (1956) fram en radikal tes som idag är mer aktuell än någonsin: modern människa misstar kärlek för en känsla man "faller i" och en vara man konsumerar, när kärlek i själva verket är en aktiv förmåga, en konst som måste tränas. Fromm beskriver kärlekens fyra grundelement, omsorg, ansvar, respekt och kunskap, och slår fast att den mogna kärleken vilar på disciplin, koncentration, tålamod och objektivitet (förmågan att se den andra utan egots förvrängning). Verket har ingen jämförbar konkurrent inom 1900-talets kärlekspsykologi vad gäller kombinationen av läsbarhet, djup och citeringstyngd. För den man som lever i den emotionella kapitalismens utvärderingsregim är Fromms grepp en direkt befrielse: kärlek upphör att vara en känsla som ständigt ska redovisas i terapeutiskt språk och blir istället en handling som mäts i vad man faktiskt gör. Står du upp när det blåser? Bär du ditt hushåll med stadig hand? Sätter du gränser för det som hotar familjens fundament? Är du närvarande för dina barn på ett sätt de kommer minnas? Då älskar du, oavsett hur väl du presterar i samtalets terapeutiska mikrospel. Kontrasten mot Bauman är skarp: där Bauman beskriver hur den moderna kärleken upplöses till "liquid love", utbytbar, lättupplöst, ständigt uppdaterad, pekar Fromm på att vägen ut är att återinföra förpliktelsen som kärlekens innersta substans. Det är inte konservativ nostalgi. Det är psykologi.

2. Bryt vanmakten, Banduras self-efficacy

Den enskilt mest replikerade fynd inom motivationspsykologin de senaste femtio åren är Albert Banduras teori om self-efficacy, den upplevda förmågan att organisera och utföra de handlingar som krävs för att nå ett önskat resultat. Hans grundartikel Self-efficacy: Toward a unifying theory of behavioral change (Psychological Review, 1977) är en av psykologihistoriens mest citerade arbeten, och det efterföljande verket Self-Efficacy: The Exercise of Control (1997) konsoliderade ramverket. Bandura visar att self-efficacy byggs av fyra källor, i fallande styrka: bemästrande (mastery experiences), att göra något svårt och lyckas; vikarierande erfarenhet, att se någon man identifierar sig med göra det; verbal övertalning, att någon trovärdig säger att man klarar det; och fysiologisk reglering, att tolka kroppens stress som energi snarare än hot. Den första källan är överlägset starkast. Det betyder något konkret för den man som lever i resentimentets landskap: ältandet av strukturella orättvisor producerar inte self-efficacy. Bara handling gör det. Att lyfta tyngder man inte kunde lyfta förra månaden. Att skriva tusen ord om dagen i ett halvår. Att sätta en gräns mot ett beteende man tidigare svalde. Att leda ett samtal man tidigare flydde. Varje sådan upplevelse, hur liten som helst, lägger en sten i fundamentet. Vanmakten dör inte av insikt. Den dör av repetition.

3. Skydda omdömet, Haslams concept creep

Nick Haslam, professor i psykologi vid University of Melbourne, publicerade 2016 den banbrytande artikeln Concept Creep: Psychology's Expanding Concepts of Harm and Pathology (Psychological Inquiry), som dokumenterar hur ett antal centrala psykologiska begrepp, våld, övergrepp, trauma, fördom, mobbning, skada, under de senaste decennierna har expanderat både horisontellt (täcker fler typer av handlingar) och vertikalt (täcker mildare grader). Artikeln hör till de mest omdiskuterade i det samtida psykologifältet och har genererat en hel forskningslitteratur kring sekundära effekter, bland annat hur expansionen samverkar med fenomen som "prevalence-induced concept change" (Levari et al., Science 2018), där hjärnan automatiskt omkalibrerar tröskeln för en kategori när den möter färre klara fall. För den man som ständigt läses genom expanderade begrepp, där en höjd röst blir "hot", en gränssättning blir "kontroll", en tystnad blir "stenmur" som "övergrepp", är Haslams ramverk en intellektuell sköld. Han tillåter mannen att skilja två frågor som annars klibbar ihop: är det jag gjorde fel? och: är ordvalet som används om det jag gjorde precist? Det första svaret äger han alltid själv ansvar för. Det andra har han rätt att granska. Den distinktionen kyler ned amygdalan, och en kyld amygdala är en frontallob som åter får arbeta. Det är skillnaden mellan att gå i affekt och att gå i ansvar.

4. Återta det inre språket, Jung och de maskulina arketyperna

En man utan ord för sin inre värld blir antingen stum eller reaktiv. Carl Gustav Jungs analytiska psykologi (Symboler för förvandling, 1912; senare De arketyper som det kollektiva omedvetna, 1959) erbjuder ett vokabulär för psykets djup som är fundamentalt annorlunda än både den behavioristiska reduktionen och den terapeutiska kulturens "feeling talk". Hos Jung är psyket en strid mellan strukturer, ego, skugga, anima, Själv, som måste integreras snarare än optimeras. Robert Moore och Douglas Gillettes King, Warrior, Magician, Lover (1990) gör det jungianska ramverket konkret för moderna män genom att identifiera fyra mogna maskulina arketyper, var och en med sin omogna skugga. Kungen står för ordnande närvaro och välsignelse, dess skugga är tyrannen och svaglingen. Krigaren står för disciplinerad kraft i tjänst åt något större, dess skugga är sadisten och masochisten. Magikern står för kunskap och teknik, dess skugga är manipulatören och den naive. Älskaren står för sinnlig närvaro och förbundenhet, dess skugga är beroendet och impotensen. Ramverket är inte färdig forskning i positivistisk mening, och det bör läsas med distans: så snart "Krigaren" plockas ut ur sin jungianska kontext och görs till identitet, som i den engelskspråkiga internetfiguren "warrior dad" eller den hopslagna "krigarfader", slår det över i kitsch och rollspel. Vi använder därför hellre svenska, sakliga ord, rådighet, fattning, självbehärskning, stadighet, när vi talar om karaktären, och låter KWML vara den litterära referens det är. Det är ett av flera språk för att vara samtidigt gränssättande och öm, samtidigt fast och förbunden, utan att behöva välja en sida av Mansfällans dubbla manus.

Den nödvändiga ordningen

Frågan om vilket fundament som måste komma först är inte akademisk. Den avgör om bygget håller. Den intuitiva ordningen vore att börja med Haslam, om mannen bara förstod systemet skulle resentimentet släppa. Det är fel. Den som börjar med den intellektuella analysen utan att ha byggt handlingsförmåga får en man som ser allt klart och inte gör något åt något. Han blir den vassaste rösten i fikarummet och den svagaste rösten i sitt eget kök. Den korrekta ordningen är omvänd. Bandura kommer först. Mastery-upplevelser, små och konkreta, byggda i kropp och vardag, är det enda som faktiskt sänker det fysiologiska resentimentet. En man vars nervsystem dagligen registrerar att han är kapabel, att han lyfter, skriver, leder, håller ord, klarar svåra samtal, har redan tagit halva resan utan att ha läst en enda sida teori. Sedan kommer Fromm. När handlingen finns kan den riktas: kärlek blir det den ska vara, en aktiv praktik, inte ett ständigt redovisat känsloprojekt. Sedan, och först då, kommer Haslam. Den intellektuella skölden är användbar bara för den som redan har ryggrad nog att inte fly in i den. För den passive blir Haslam ett alibi; för den agerande blir han ett precisionsverktyg. Sist kommer Jung och KWML, det inre språket, som binder samman handling, kärlek och omdöme i en sammanhållen karaktär. I den ordningen har bygget en chans att stå.

Den vuxna positionen

Det vi bygger är inte en plattform för män att samlas och bekräfta att systemet är orättvist. Det finns redan, och det producerar de män ingen vill leva med. Det vi bygger är ett mentalt träningsläger för dem som har sett orättvisan, namngett den, och vägrar låta den bli identitet. Den vuxna positionen är att hålla två sanningar samtidigt, igen: ja, dejtingmarknaden är trasig; ja, den terapeutiska kulturen straffar ofta män; ja, våldsbegreppet används stundtals som vapen. Och: ditt liv är ditt ansvar, varje dag, oavsett underlag. Att vara agent betyder att vägra låta en partner med defensiv skörhet, ett system med expanderade begrepp eller en kultur med ihåliga ideal diktera din sinnesro. Det är inte hårdhet. Det är förutsättningen för all genuin mjukhet. Pondus bygger huset där ömsinthet kan bo. Utan stadighet finns ingen plats för det mjuka, bara ett ständigt darrande tält i blåsten. Det är där rörelsen vi bygger ska bo: i huset, inte i tältet.

Källor