Kultur · Essä · 12 min

Från statistik till patologi: när mittfårans röst saknas tar Jönsson plats

Henrik Jönssons video "Kvinnorna radikaliseras, men männen får skulden?" får stort genomslag därför att ingen annan tar samtalet om den växande politiska klyftan mellan unga män och unga kvinnor. Vi delar oron men avvisar slutsatsen: att klä ideologisk kritik i biologisk skrud och kalla halva befolkningens värderingar för en "patologi" är inte en väg till förståelse, det är en accelerator för splittring. Här är en granskning av var Jönsson har en poäng, var han glider, och vad en mittfårans röst hade behövt säga i stället.

Det är symptomatiskt att den mest spridda svenska kommentaren om den växande politiska klyftan mellan unga män och unga kvinnor det här året kommer från Henrik Jönsson, en opinionsbildare som öppet driver en ideologisk linje, och inte från en sociolog, en folkhälsoforskare eller en familjepolitisk debattör i mittfåran. Det säger mer om vad som saknas i samtalet än om Jönsson själv. När en hel mittfåra är tyst tar någon annan platsen. I det här fallet en duktig retoriker som klär en politisk slutsats i statistisk och biologisk skrud, och som, trots att han då och då har en poäng värd att lyssna på, slutar med att kalla halva befolkningens värderingar för en sorts mental defekt.

Det är där den här texten börjar. Inte för att försvara den feminism som Jönsson kritiserar, vi har själva ägnat femtiotal artiklar åt att problematisera den. Utan för att markera att fattning.nu inte sällar sig till det rörelse som svarar på en ideologisk överreaktion med en lika stor överreaktion åt motsatt håll. Vårt arbete förutsätter att män och kvinnor ska kunna mötas igen, inte radikaliseras bort från varandra i parallella algoritmer.

Det Jönsson har rätt i

Klyftan finns. Det är inte en åsikt, det är en av de mest robusta sociologiska observationerna från det senaste decenniet. Financial Times, European Social Survey, Pew och svenska SOM-institutet visar samma sak: unga kvinnor i västvärlden har rört sig påtagligt vänsterut sedan 2015, medan unga män antingen står stilla eller rör sig försiktigt åt höger. Klyftan är historiskt ovanlig. Tidigare generationer av unga män och kvinnor röstade och tänkte ungefär likadant. Idag växer ett gap som flera forskare beskriver som det största sedan andra världskriget.

Den som avfärdar detta som ett luftslott av högernarrativ är inte uppdaterad. Frågan är inte om klyftan finns. Frågan är vad den beror på och vad den betyder. Och här delar sig vägarna.

Jönsson har också rätt i en annan sak: en stor del av den svenska kultur- och medieoffentligheten har under tio års tid behandlat unga mäns oro, frustration och isolering med en ointresserad ryckning på axlarna eller, sämre, med slentrianetiketten "toxisk maskulinitet". Den som vill förstå varför Jönssons video får hundratusentals visningar bör börja där. Det är inte primärt hans retorik som drar publiken. Det är frånvaron av ett seriöst samtal någon annanstans.

Den första glidningen: ordvalet "radikalisering"

Här börjar problemet. Att beskriva unga mäns position som "stabil" och unga kvinnors som "radikaliserad" är inte en neutral observation, det är ett retoriskt grepp. Männens orörlighet blir norm; kvinnornas rörelse blir avvikelse. Hade rollerna varit omvända, om unga män rört sig kraftigt åt höger medan kvinnor stått stilla, hade samma författare med säkerhet kallat det "männens radikalisering". Vi vet det därför att den ramen redan används i samma debatt om incel-miljöer och Andrew Tate-publiken.

En ärligare beskrivning är banal: två grupper rör sig olika. Den ena rörelsen kan vara värd att kritisera, den andra också, men ordvalet "radikaliserad" om den ena och "stabil" om den andra avgör slaget innan diskussionen börjat. Det är inte sociologi. Det är formulering.

Den andra glidningen: biologi som politiskt slagträ

Jönsson lutar sig på en biologisk-essentialistisk förklaring: kvinnor är hormonellt programmerade för trygghet, harmoni och omsorg, vilket förklarar deras politiska val. Här gör han två fel samtidigt.

Första felet: forskningen är inte i närheten av så entydig som han antyder. Skillnader i personlighetsdrag mellan män och kvinnor är reella i medeltal, det är ointressant att förneka, men spridningen inom respektive kön är genomgående större än spridningen mellan könen. Att förklara komplexa politiska val med hormoner är samma typ av förenkling som när 1970-talets vänster förklarade allt med "strukturer". Det är monokausalitet i nytt skinn.

Andra felet: han ignorerar den enklare och mer rationella förklaringen. Kvinnor arbetar oftare i offentlig sektor, vård, skola, omsorg, socialtjänst. Nedskärningar i välfärden träffar dem i lönekuvertet, i arbetsmiljön och i deras anhörigvård. Att rösta för partier som försvarar dessa system är inte ett hormonellt utbrott. Det är en kalkyl som vilken företagare som helst skulle göra om hans bransch hotades. Att kalla denna kalkyl för "biologi" är att inte ta kvinnor på allvar som ekonomiska aktörer. Det är, paradoxalt nog, mer nedlåtande än mycket av den feminism Jönsson kritiserar.

Den tredje glidningen: patologisering av meningsmotståndaren

Det allvarligaste greppet är när Jönsson lånar Gad Saads begrepp "suicidal empathy", självmordsempati, eller patologisk altruism, för att beskriva kvinnors politiska val. Då har samtalet lämnat det politiska och flyttat in i det kliniska. En humanitär migrationspolitik blir inte längre en hållning man kan vara oense med på goda grunder. Den blir en mental skada. En sjukdom.

Det är ett gammalt retoriskt knep med tung historisk last. När man förvandlar motståndarens åsikter till en patologi behöver man inte längre bemöta argumenten, man behöver bara konstatera att den andre är sjuk och att det därför är meningslöst att lyssna. Det är samma drag som när vissa delar av vänstern under 2010-talet förklarade konservativa åsikter med "rädsla", "skörhet" eller "fragility". Det fungerade inte då heller. Det fungerar inte nu.

Gad Saad är dessutom inte en oomstridd auktoritet i den evolutionspsykologiska forskningen. Han är en flitig debattör och en skicklig retoriker, men "suicidal empathy" är inte en etablerad vetenskaplig term. Den används som metafor i en politisk argumentation. Att låna den och presentera den som om den vore klinisk diagnos är att blanda ihop kategorierna på ett sätt som hade fått underkänt på vilken metodkurs som helst.

Den fjärde glidningen: korrelation som kausalitet

Videons crescendo är listan på kvinnliga myndighetschefer, rikspolischef, generaldirektörer, ordförande, som bevis för en "feminiserad" och därmed misslyckad stat. Här havererar argumentationen helt. Att räkna kvinnor på toppositioner och dra ett rakt streck till gängskjutningar i Botkyrka är ett klassiskt logiskt felslut. Det förutsätter att samma problem inte existerade när cheferna var män, att problemen skulle försvinna om de byttes ut, och att kön är den relevanta variabeln framför politik, organisation, lagstiftning, demografi och ekonomi.

Gängkriminaliteten i Sverige är en följd av decennier av segregation, bostadspolitik, integrationsmisslyckanden, narkotikalagstiftning, polisorganisation och socialtjänstens resurser. De besluten är fattade av män och kvinnor i bred politisk enighet under två generationer. Att skuldbelägga "kvinnliga värderingar" för utfallet är populism i klassisk mening: ett komplext systemfel reduceras till en grupp människors väsen. Det är samma logiska struktur som när manosfären skyller hela det moderna olyckstillståndet på "feminismen" eller när delar av vänstern skyller allt på "patriarkatet". Tre olika ord för samma argumentationsmodell. Ingen av dem hjälper oss framåt.

Vad mittfåran skulle ha sagt

Det är här tystnaden gör verklig skada. För det finns ett seriöst samtal att föra om varför unga män och kvinnor glider isär politiskt, och Jönssons video växer i frånvaron av det samtalet. Mittfårans röst, den röst som denna sajt försöker bidra till att återetablera, hade sagt ungefär följande:

Att klyftan är reell och bekymmersam, inte därför att den ena sidan har fel, utan därför att två grupper som ska bilda familj, uppfostra barn och dela ekonomi inte längre delar grundläggande verklighetsbeskrivning. Det är ett demokratiskt och relationellt problem på samma gång.

Att unga kvinnors rörelse vänsterut har flera rationella förklaringar, högre utbildning, arbete i offentlig sektor, förändrad familjebildning, klimatoro, och att kalla detta "radikalisering" är att vägra ta dem på allvar.

Att unga mäns frustration också är rationell, de möter en arbetsmarknad där traditionellt manliga branscher krymper, en utbildningssektor där de presterar sämre än flickor sedan tjugo år tillbaka, en dejtingmarknad som via apparna förstärker den övre tiondelens fördel, och en kulturoffentlighet som ofta talar om dem i tredje person.

Att lösningen inte ligger i att förklara den ena sidan biologiskt eller kliniskt underlägsen, utan i att återskapa rum där män och kvinnor faktiskt möts, i föreningsliv, på arbetsplatser, i familjer, i samtal där ingen av dem talar om den andra som ett problem som ska lösas.

Det är ett tråkigare svar. Det säljer inga videor. Det är därför ingen säger det.

Varför vi tar avstånd

Fattning.nu är en plattform för den rådige fadern, inte för den indignerade reaktionären. Vi har skrivit kritiskt om terapisamhällets vokabulär, om asymmetrin i den moderna dejtingmarknaden, om den artiga kapitulationen, om mansfällans dubbla bindning. Vi delar Jönssons observation att klyftan är reell och att unga mäns oro inte tas på allvar. Men vi delar inte hans metod, och vi delar absolut inte hans slutsats.

Målet med det vi gör är att män ska kunna stå stadigt nog att möta en kvinna utan att be om ursäkt och utan att triumfera. Det målet förutsätter att hon finns där att mötas, att hon är en vuxen motpart, inte en biologisk anomali eller ett kliniskt fall. Den dag vi börjar tala om kvinnors politiska val som en patologi har vi blivit en spegelbild av det vi hela tiden kritiserat: en rörelse som inte längre kan se halva befolkningen som människor med skäl, bara som problem som ska diagnostiseras.

Det är inte den vägen. Det går inte att bygga den rådige fadern på förakt för den vuxna kvinnan. Det är två sidor av samma mynt, och vi vägrar plocka upp den andra sidan bara för att en stor del av samtidsdebatten har plockat upp den första.

Slutord, den verkliga uppgiften

Det Jönsson missar, och det mittfåran måste börja säga, är att den växande klyftan mellan unga män och unga kvinnor inte är ett krig som ska vinnas. Det är ett relationellt sammanbrott i en hel generation som ska repareras, en familj och en arbetsplats i taget. Den reparationen sker inte genom videor som förklarar den ena sidan biologiskt felprogrammerad. Den sker i kök, vid middagsbord, i föräldramöten, i parsamtal, på dejter där två människor faktiskt försöker förstå varandra utan att hänvisa till hormoner eller patologier.

Vår uppgift som män är inte att leverera en motvideo. Den är att vara den sortens vuxen som det går att tala med, utan att vika undan, utan att triumfera, utan att kalla den andre sjuk när hon ser världen annorlunda. Det är tråkigare än Jönssons retorik. Det är också det enda som faktiskt fungerar.

Källor