Kulturell lägesbild · Civilsamhälle · Samtidsdiagnos · Sociologisk analys · 14 min

Gerillarörelsen mot ensamheten: vad gräsrötterna gör när staten och statistiken pekar åt olika håll

Folkhälsomyndigheten har skrivit en strategi. Forskningen har levererat sina diagnoser. Men det verkliga motgiftet mot atomiseringen tillverkas inte i Stockholm och inte heller i akademin. Det tillverkas i byggemenskaper i Hammarby, i Fritidsbankens lokaler i Deje, i ett brädspelskafé i Malmö och vid en innergårdsodling i Hökarängen. Samtidigt visar SOM-institutets långtidsstudier att svenskarna umgås mindre, inte mer. Är gräsrotsrörelsen ett verkligt skifte eller en gerillaminoritet som rör sig mot strömmen? Den ärliga analysen är att det är båda samtidigt, och att det är just därför mannen behöver välja sida.

I förra texten i den här serien beskrev jag det språkliga skifte som syns i populärkulturen sedan ungefär tjugohundratjugotre. Färre rena känsloutbrott, fler berättelser. Färre kliniska etiketter, mer paktspråk. En invändning ligger nära: är det inte rapportförfattarnas önsketänkande? Tre låtar och en HBO-serie gör ingen kulturell vändning.

Den invändningen är berättigad, och den förtjänar ett seriöst svar. I den här texten tittar vi på den andra änden av frågan. Vad gör människor faktiskt, inte i sina playlists utan i sina trappuppgångar, sina föreningar och sina vardagar. Och vad säger den hårda umgängesstatistiken om huruvida något verkligen rör sig.

Svaret är ovanligt obekvämt. Det rör sig på två plan samtidigt, och de pekar åt olika håll.

Den statistiska sanningen, först

SOM-institutet vid Göteborgs universitet publicerar varje år en av de mest omfattande långtidsmätningarna av svenskt samhällsliv. I sin sammanställning från tjugohundratjugofem framgår att andelen svenskar som umgås med vänner minst en gång i månaden har sjunkit från ungefär nittiofyra procent år nittonhundranittiosex till åttiosju procent år tjugohundratjugofem. Det är ingen brant kurva, men det är en stadig och obruten rörelse i fel riktning under tre decennier.

Samma data visar något ännu mer slående. Andelen svenskar som rankar sann vänskap och kärlek som mycket viktigt i livet har också minskat. Det är inte bara så att vi umgås mindre. Vi värderar dessutom umgänget lägre. Folkhälsomyndigheten kompletterar bilden. I dess senaste rapport från tjugohundratjugofyra uppger nästan trettio procent av unga vuxna i åldern sexton till tjugonio år att de besväras av ofrivillig ensamhet.

Det betyder att den som hävdar att Sverige som helhet är på väg in i en ny gemenskapsera ljuger för läsaren. Aggregaten går åt fel håll. Singelhushållen ökar. Barnafödandet ligger kvar nära ett komma fyrtiofem barn per kvinna. Och de digitala plattformarnas grepp om människors uppmärksamhet stärks varje år.

Det är från denna kalla startpunkt all hederlig analys måste utgå.

Och ändå händer det något

Trots detta är det också sant att flera tydliga gräsrotsrörelser har vuxit påtagligt under just det senaste decenniet. De är, var för sig, för små för att vända aggregaten. Men de är reella, mätbara och växande. Och de delar ett gemensamt drag: de drivs underifrån, av människor som har tröttnat på att vänta på att marknaden eller staten ska lösa deras ensamhet.

Fritidsbanken är det tydligaste exemplet. Det började år tjugohundratolv som ett lokalt initiativ av diakonen Carina Haak i Deje i Värmland. Idén var enkel: ett bibliotek för sport- och friluftsutrustning, byggt på donationer, drivet av frivilliga, gratis för alla. Femton år senare finns Fritidsbanken på över hundrafyrtio orter i Sverige. Utlåningen slår nya rekord nästan varje år. Det är en av de tydligaste folkrörelserna i samtidens Sverige som inte är politisk, religiös eller kommersiell utan helt enkelt praktiskt solidarisk.

Byggemenskaperna är ett annat. Föreningen Byggemenskaper, ofta benämnd KomBo, samlar i dag projekt över hela landet där grupper av människor själva ritar, finansierar och bygger sina egna fastigheter. Hammarby Sjöstad i Stockholm har sedan tjugohundratjugo flera färdigställda byggemenskapsprojekt. Liknande initiativ pågår i Malmö, Göteborg, Umeå och på mindre orter. Det är inte alternativrörelse längre. Det är vuxna människor med vanliga jobb som har konstaterat att marknaden bygger fel sorts bostäder och att man måste göra det själv om man vill ha en byggnad där grannarna är något annat än ljud i ventilationen.

Postkodlotteriets stiftelse har under de senaste fem åren delat ut mer än två hundra miljoner kronor till Grannskapsinitiativet, ett anslag som går direkt till medborgare som vill skapa mötesplatser där de bor. Det finansierar innergårdsodlingar, kvartersmiddagar, verktygspooler, läxhjälp i bostadsrättsföreningen. Det är inte ett politiskt projekt. Det är medborgares egna initiativ som har fått en finansiell rygg att luta sig mot.

Och så finns det den växande svenska rörelsen av tredje platser, en term som myntades av sociologen Ray Oldenburg i hans bok The Great Good Place från nittonhundraåttionio. Tredje platser är de informella, kravlösa mötesplatserna som varken är hem eller jobb. Brädspelskaféer som Dragons Lair i Stockholm. Hantverkscirklar och makerspaces som STPLN i Malmö. Lokala löpargrupper, bibliotek som öppnat upp kvällstid, kvartersbarer som inte har en högljudd musikanläggning. Arkitekturupproret och flera samtida arkitekturskribenter har under tjugohundratjugofyra och tjugohundratjugofem lyft fram bristen på tredje platser som en av samtidens centrala stadsbyggnadsfrågor.

Vad Solnit och nischade appar säger om samma drift

Att människor söker gemenskap under press är ingen ny upptäckt, men den har fått en överraskande modern bekräftelse. Rebecca Solnit, amerikansk författare och historiker, publicerade år tjugohundratio A Paradise Built in Hell där hon studerade hundra år av katastrofer: jordbävningen i San Francisco nittonhundrasex, eldupploppen i New York på sjuttiotalet, elfte september, orkanen Katrina. I varje fall fann hon samma mönster. Myndigheter, media och populärkultur hade målat upp en bild av panik, plundring och socialt sönderfall. Verkligheten var nästan alltid den motsatta. Människor organiserade sjukvård, mat, skydd och transport på egen hand, ofta snabbare och mer rättvist än de formella systemen. Det som Solnit kallar katastrofkooperation är ingen romantisk drift utan en konsekvent, repeterbar mänsklig reaktion. Vi bildar flock när väggarna faller, inte för att vi är godhjärtade utan för att det är det mest effektiva sättet att överleva. Det är värt att hålla detta i huvudet när man läser SOM-data. En svårighet är inte detsamma som ett sönderfall.

Samtidigt syns samma drift i det digitala. Gofrendly, en svensk app grundad tjugohundrasexton som ursprungligen riktade sig till kvinnor som ville hitta nya vänner, hade i början av tjugohundratjugofem uppgått till över en halv miljon användare i Norden. Appen är inte en dejtingplattform och inte en yrkesnätverkande tjänst. Den är uttryckligen byggd för att lösa ett problem som den kommersiella tekniken annars ignorerar: hur en vuxen människa hittar en ny vän när skolan, föräldraskapet och jobbet inte längre levererar det automatiskt. Gofrendlys tillväxt är liten i jämförelse med Tinders, men den är riktad åt motsatt håll. Den tar en människa som har accepterat att hon är ensam och ger henne ett språk och en plattform för att sluta vara det.

Det finns också en växande grupp nischade gemenskapsplattformar, ofta benämnda tribe-appar, som fungerar som kooperativa motsvarigheter till de stora sociala medierna. De är byggda kring lokala intressen, föräldragrupper, löparlag eller kvartersprojekt, och de syftar inte till att maximera tid på plattformen utan att överföra den sociala energin till ett fysiskt möte. Ingen av dem är stor nog att vända en nationell trend. Men deras existens är, precis som Solnits katastrofkooperation, ett bevis på att driftmotorn finns kvar. Tekniken har inte eliminerat den. Den har bara flyttat den till nya kanaler.

Kollisionen mellan aggregat och gerillarörelse

Hur ska man förstå att SOM-data visar tillbakagång medan Fritidsbanken slår rekord och byggemenskaperna växer? Det enkla svaret är att de mäter olika saker.

Aggregatet beskriver vad medelsvensken gör. Och medelsvensken sitter fortfarande ensam framför skärmen, beställer middag med en app och umgås mindre än hon gjorde för trettio år sedan. Det stämmer.

Gerillarörelsen beskriver vad pionjärerna gör. Och pionjärerna har börjat bygga sina egna kupor. Det stämmer också. Men de är fortfarande en minoritet. Kanske fem, kanske tio procent av befolkningen. Inte trettio. Inte femtio.

Varje stor samhällsförändring som vi har historiska data på har börjat på samma sätt. Den första vågen av kvinnor i högre utbildning, kring nittonhundratjugo i Sverige, var en försvinnande minoritet. Den första vågen av miljöengagerade konsumenter, kring nittonhundrasjuttio, var lika marginell. Den första vågen av människor som öppet identifierade sig som homosexuella efter andra världskriget var liten nog att rymmas i några få nattklubbar i Stockholm och Göteborg. Det blev folkrörelser senare, men de började som gerilla.

Frågan är inte om gerillarörelsen är representativ för medelsvensken just nu. Det är den inte. Frågan är om de strukturella villkoren talar för att den kan växa, eller om den är dömd att förbli en kuriositet.

Varför rörelsen sannolikt växer

Det finns tre skäl att tro att den växer även om aggregaten är trögrörliga.

Det första är att ensamheten har blivit ett medicinskt mätbart hot. Vivek Murthy, den amerikanska generalvikarien, publicerade tjugohundratjugotre rapporten Our Epidemic of Loneliness and Isolation där han sammanställde forskning som visar att kronisk ensamhet ökar dödligheten i en grad jämförbar med att röka femton cigaretter om dagen. Det betyder att en frisk människa i fyrtioårsåldern som lever konsekvent isolerat har en mätbart kortare förväntad livslängd. När hjärtsjukvården börjar mäta socialt nätverk som riskfaktor, vilket den har börjat göra på flera svenska kardiologiska kliniker, är vi inte längre i en filosofisk diskussion.

Det andra är att kostnaden för ensam-livet stiger snabbare än lönerna. En enrumslägenhet i Stockholm kostar idag mer än hälften av en medellön. Att bo själv har slutat vara ett ekonomiskt rationellt val för den stora majoriteten unga vuxna. Att flytta hem till sina föräldrar, att dela kollektivt boende, att bygga byggemenskap, är inte längre alternativrörelse utan ekonomisk självbevarelsedrift. Marknaden trycker människor mot varandra, vare sig de vill det eller inte.

Det tredje är att de digitala plattformarna har börjat producera trötthet hos sina mest aktiva användare. Dejtingapparnas mätbara aktivitet bland yngre vuxna har planat ut och i vissa segment sjunkit under tjugohundratjugofyra och tjugohundratjugofem. Tinder rapporterade vid sin Q3-redovisning tjugohundratjugofem ett fortsatt fall i betalande användare. Det är inte slutet på dejtingappar, men det är slutet på den ohejdade tillväxten. Människor börjar leta efter andra ingångar till andra människor.

Vad som ändå talar emot

För att inte upprepa det misstag som den första texten varnade för, det vill säga att hoppa över de motverkande krafterna, ska vi nämna dem rakt.

De ekonomiska krafterna är fortfarande optimerade för isolering. Streaming, leveransappar, e-handel, dejtingappar. Hela vår konsumtionsekonomi tjänar på att vi konsumerar var för sig. En byggemenskap är, ur en kommersiell utvecklares perspektiv, en ineffektiv mardröm. En Fritidsbank konkurrerar direkt med sportbutiken. En kvartersmiddag äter intäkter ur restaurangbranschen. Den nya gemenskapen är, ekonomiskt sett, en omsättningsförlust för flera stora branscher.

De tekniska krafterna är likaså envisa. Sociala mediers algoritmer är fortfarande konstruerade för att maximera tid på plattformen, vilket är detsamma som att minimera tid med fysiska människor. Generationen som har växt upp med Tiktok som vardagsmiljö har en betydligt högre tröskel för fysiskt umgänge än tidigare generationer hade i samma ålder. Det är en mätbar effekt, dokumenterad bland annat i Jonathan Haidts The Anxious Generation från tjugohundratjugofyra.

Och så finns den enskilt tunga faktorn att en samhällsförändring av detta slag tar tid. Trettio, fyrtio år är inte ovanligt. Den som hoppas på att se en omedelbar svängning i SOM-datan inom fem år kommer att bli besviken. Det rimliga är att se gerillarörelsen växa stadigt under tjugohundratjugotalet och börja synas i aggregaten någon gång under tjugohundratrettiotalet, möjligen senare.

Vad detta betyder för den enskilde mannen

Det praktiska för en man som läser detta är inte att vänta in en kulturell våg. Vågen kan komma eller inte komma. Det praktiska är att inse att han själv är en av två saker: antingen ett aggregatdatum som rör sig med strömmen mot ökad isolering, eller en av de pionjärer vars val tillsammans bygger gerillarörelsen.

Det är inte en moralisk fråga. Det är ett strukturellt val. Aggregatets svenska medelman idag är någon som umgås mer sällan med vänner än för trettio år sedan, värderar relationer lägre i undersökningar, bor i mindre hushåll, och rapporterar mer ensamhet. Om en man inte gör något aktivt, om han bara låter dagarna passera, då glider han per default in i den kategorin. Det krävs ingen ond vilja. Det krävs bara passivitet.

Den rådige fadern fattar i stället ett enkelt strukturellt beslut. Han bestämmer sig för att hans hushåll ska vara en av de noder från vilken gerillarörelsen växer. Det kan betyda att han bjuder in tre familjer till söndagsmiddag två gånger i månaden. Det kan betyda att han går med i en byggemenskap. Det kan betyda att han öppnar en Fritidsbank på sin ort, vilket är möjligt genom föreningens etableringsstöd. Det kan betyda att han startar en lokal kvartersgrupp, ansöker om medel från Postkodlotteriets Grannskapsinitiativ och bygger något konkret tillsammans med människor som bor inom hundra meters radie.

Ingenting av detta är revolutionärt. Det är hantverksmässigt. Och det är just det som gör det betydelsefullt. Aggregaten vänder när tillräckligt många män och kvinnor har fattat samma långsamma beslut. Tills dess är gerillarörelsen vad den är: en växande minoritet av människor som har förstått att deras eget hus är det enda ställe där de faktiskt kan göra något åt en strukturell trend som annars är större än dem.

Slutsats: ärlig, men inte uppgiven

Den ärliga sammanfattningen är att Sverige som aggregat fortfarande blir ensammare, inte mindre ensamt. Den som påstår motsatsen blandar ihop pionjärernas synbarhet med befolkningens beteende.

Den lika ärliga andra delen är att pionjärerna är fler, mer organiserade och bättre finansierade än de var för femton år sedan. Fritidsbanken är en folkrörelse. Byggemenskaperna är en stadsbyggnadsfaktor. Grannskapsinitiativet är ett kapitaliserat civilsamhällesprogram. Tredje platserna är en växande arkitekturdebatt. Och de digitala plattformarna har för första gången på tjugo år börjat tappa entusiasterna i de yngre kohorterna.

Ingen vet om gerillarörelsen växer till en folkrörelse eller om den fastnar som en stadig minoritetsrörelse. Det vi vet är att den enskilda mannens val sannolikt inte avgör hur aggregatet utvecklas, men det avgör vilken sida av aggregatet han och hans barn hamnar på. Det är, för en man som tar sin uppgift på allvar, fullt tillräckligt för att fatta ett beslut.

Källor