Vuxenutveckling · Essä · perspektivtagning · 9 min

Hålla två perspektiv samtidigt, en vuxenutvecklingsfärdighet

Den vuxnaste man jag känner kan beskriva sin svärmors invändning bättre än hon själv kan göra det, utan att hålla med, utan att ge sig, utan att ironisera. Det är inte snällhet. Det är en mätbar mognadsmarkör som vuxenutvecklingsforskningen har försökt namnge i femtio år. Här är varför det är värt att träna, och varför det är skillnaden mellan en man som förlorar i utredningsrummet och en man som inte gör det.

Det finns en bild jag bär med mig från ett möte i en familjerätt för flera år sedan. Mannen som satt mittemot utredaren hade alla skäl att vara förbannad. Han hade också rätt i sak, det visste vi alla, även utredaren, även motparten innerst inne. Och ändå satt han där och formulerade motpartens version av historien, sakligt och utan svans, så pass exakt att utredaren vid ett tillfälle vände sig till motparten och frågade om det var så hon menade. Hon nickade. Sedan, först då, lade han till sin egen version. Han vann inte ärendet på den manövern. Men han förlorade det inte heller. Och det var, givet utgångsläget, en seger.

Det jag såg den dagen var inte en juridisk teknik. Det var en vuxenutvecklingsfärdighet, förmågan att hålla två oförenliga perspektiv samtidigt utan att kollapsa det ena i det andra, och utan att kollapsa själv. Det är vad den här texten handlar om. Det är också, ska visa sig, det enda som faktiskt fungerar i de tre rum vi skriver mest om: parrelationen, terapirummet och utredningsrummet.

Vad forskningen kallar det, utan rörelseetiketter

Robert Kegan har under fyrtio år beskrivit vuxen mognad som en serie övergångar där det jag som tidigare *var* ett perspektiv successivt blir något jag *har* ett perspektiv. I hans terminologi går vi från en "socialiserad" position, där andras blickar är konstitutiva för vem jag är, via en "självförfattande" position, där jag har min egen ram och försvarar den, till en "självtransformerande" position, där jag kan hålla flera ramar samtidigt utan att en av dem måste vinna.

Jane Loevinger, Susanne Cook-Greuter, Michael Commons och de svenska forskarna Kristian Stålne och Sofia Kjellström har, med olika modeller och olika begrepp, dokumenterat samma rörelse. De är inte överens om allt. De är överens om en sak: kapaciteten att rymma ett motstridigt perspektiv utan att förinta det är inte en personlighetsegenskap. Det är en utvecklingsbar förmåga, och den utvecklas främst i situationer där det kostar att inte ha den.

Det är värt att stanna vid den meningen. Förmågan kommer inte av meditation, läsning eller terapi i första hand. Den kommer av att man har stått i rum där det enda som höll en upprätt var just denna förmåga. Det är en av de få färdigheter som är gratis i teorin och dyr i praktiken.

Varför det inte är samma sak som att hålla med

Det första missförståndet måste avvisas tidigt. Att hålla motpartens perspektiv är inte att hålla med. Det är inte att jämka, kapitulera eller låta sig övertalas. Det är inte heller att blunda för att motparten kan ha fel, eller, i vissa fall, vara osanningsenlig.

Det är något smalare och mer hantverksmässigt: att kunna formulera den andres position så pass precist att den andre känner igen sig, *innan* du tar in egen sak. Inte för att vinna sympati. Inte för att manipulera. För att en position som inte ens har formulerats av den som ska bemöta den kan inte heller bemötas. Den kan bara skjutas tillbaka, varpå nästa rond i samma slag tar vid.

Det är därför Marshall Rosenberg, Stephen Covey, Sue Johnson och i vår egen tradition Marcus Aurelius alla hamnar på samma plats med olika ord. Aurelius skriver i bok IX att första frågan i varje konflikt borde vara: *vad ser den andre som jag inte ser?* Det är inte mjukhet. Det är vad en kejsare som regerade ett rike i kris fann nödvändigt att skriva om varje morgon för att inte bli sin fiende lik.

Tre rum där det avgör

I parrelationen är effekten omedelbar. När din partner upplever att du faktiskt kan formulera hennes invändning, inte raljerande, inte med citationstecken, sjunker hennes nervsystem flera grader. Det är inte en attraktionssänkning, vilket vissa missförstår. Det är en grundbas av samreglering som är förutsättningen för allt annat, inklusive attraktion. John Gottmans data är tydlig på den punkten: par som överlever långsiktigt är inte de som är överens, utan de som kan beskriva oenigheten utan att karikera den.

I terapirummet skiljer förmågan ut sig snabbt. Den man som kan säga "jag förstår varför hon upplevde det så" *före* "och här är vad som faktiskt hände från min sida" läses som integrerad. Den som börjar med försvar läses som reaktiv. Båda kan ha sagt exakt samma sak om händelsen i sig. Det är ordningen och kapaciteten att hålla båda perspektiv samtidigt som blir den diagnostiska markören. William Doherty har varnat sin egen kår för att övertolka ordningen, men han har också, hederligt, medgett att den läses så.

I utredningsrummet, där den här texten startade, är effekten brutal. Anchoring-effekten, som Tversky och Kahneman dokumenterade redan 1974 och som Anders Stenmark har skrivit om i [Mötet med systemet](/artiklar/motet-med-systemet), gör att den första formuleringen färgar allt efterföljande. Den enda manöver som faktiskt kan rubba ankaret är inte ett bestridande. Det är en demonstration av att den part som blivit anklagad själv kan rymma motpartens perspektiv. Det signalerar något ankaret inte räknat med: att personen framför utredaren inte är den karikatyr som första formuleringen antydde.

Varför det är så svårt, och varför det går att träna

Det är svårt av tre skäl. Det första är fysiologiskt: när din egen position är hotad aktiveras sympatiska nervsystemet, och förmågan till perspektivtagning sjunker dramatiskt. Stephen Porges polyvagala teori beskriver mekanismen. Den praktiska konsekvensen är prosaisk: du kan inte hålla två perspektiv samtidigt klockan 22.47 efter ett bråk. Du kan göra det klockan tio nästa morgon, efter sömn, vatten och tio minuters promenad. Sömnregeln Erik Hallin beskriver i [Den reaktiva ilskan](/artiklar/reaktiva-ilskan) är inte en hygienregel. Det är en perspektivtagningsregel.

Det andra skälet är att förmågan kräver ett stabilt eget jag. Att rymma motpartens perspektiv utan att tappa sitt eget förutsätter att det finns ett eget att tappa. Det är därför män som tränat sig till att alltid hålla med, den artiga reträtten, inte har förmågan, även om de tror att de har den. De har bara kapitulerat. Det är en annan sak. Den vuxenutvecklingsforskning som vi lutar oss på är tydlig: det går inte att hoppa över den självförfattande positionen och hamna i den självtransformerande. Man måste först ha en egen ram. Sedan kan man lära sig att den inte behöver vinna varje gång.

Det tredje skälet är kulturellt. Vi lever i ett offentligt klimat där förmågan att karikera motparten belönas och förmågan att formulera motparten välvilligt straffas. Sociala medier är arkitektoniskt designade för det. Den man som vill träna förmågan måste därför göra det i andra rum: i samtal med en betrodd vän, i en mansgrupp som inte fungerar som ekokammare, i den egna anteckningsboken där han skriver ner motpartens version utan publik. Det är otacksamt arbete. Det är också det enda som långsiktigt fungerar.

En övning, prosaiskt

Nästa gång du står i en konflikt, i hemmet, på jobbet, i en utredning, gör följande, i den här ordningen.

Först: skriv ner motpartens version. Inte en straw man. Inte en tolkning. Den version hon själv skulle skriva under på. Du får använda hennes egna ord om du minns dem. Du får inte lägga till "men" eller "fast egentligen". Bara hennes version. Skriv den tills du tror att hon hade nickat om hon läst den.

Sedan: skriv ner din egen version. Också utan svans, också utan att den ena är en motbild till den andra. Bara vad du faktiskt gjorde och varför.

Läs båda. Du kommer att märka två saker. Det ena är att din egen version inte ändras av att den andra finns på pappret. Den blir snarare tydligare. Det andra är att en del av dig redan visste att hennes version också hade fog för sig, och att den vetskapen, om du inte hade satt den på papper, skulle ha läckt ut som irritation, ironi eller försvarspositionering nästa gång ni talades vid. Nu kan du istället mötas i samtalet med båda versioner i bagaget. Det är inte en förhandlingsteknik. Det är vuxenarbete.

Gör om övningen tillräckligt många gånger och den blir automatisk. Då har du den färdighet som varken juristen, terapeuten eller utredaren kan ge dig, och som ändå är förutsättningen för att de tre ska kunna göra sitt arbete.

Vad det inte är

Det är inte vapenstillestånd. Det är inte att låta motparten definiera verkligheten. Det är inte att avstå från sina egna anspråk. Det är inte heller, vilket är värt att säga klart, en garanti för bra utfall, vissa motparter kan inte mötas av något, oavsett hur välformulerad du är.

Det är ett internt arbete vars yttre effekter är begränsade men inte triviala. Du blir svårare att karikera. Du blir lugnare i sammanhang som tidigare provocerade dig. Du upptäcker att du redan rört dig från att vara den som *är* en position till att vara den som *har* en position, och det är, mätt med vilken vuxenutvecklingsmodell man än väljer, en mognadsförflyttning som inte går baklänges.

Källor