Metod · Granskning · Resonerande granskning · 17 min

Handboken som förbättringsförslag: en resonerande granskning av vår egen text

Vi publicerade ett förbättringsförslag till Jämställdhetsmyndighetens handbok "Inget att vänta på". Här prövar vi det med samma lins vi kräver av andra: fyra invändningar mot vår egen text.

Vad denna text inte påstår

Granskningen sker inom en uttalad position, och den positionen bör vara synlig. Texten påstår inte att Jämställdhetsmyndighetens *Inget att vänta på* är värdelös, att dess författare agerar i ond tro, eller att den könade analysen av mäns våld mot kvinnor saknar empiriskt stöd, den har omfattande stöd när det gäller det grova och dödliga våldet (Brå 2024:7, NCK 2014). Texten påstår inte heller att Michael Johnsons typologi är okontroversiell eller att WEIRD-perspektivet automatiskt är överlägset andra analyslinjer. Det texten gör är att pröva en specifik handbok mot fyra invändningar, och därefter pröva vår egen handbok mot samma kritiska blick. Syftet är förbättring genom konfrontation, inte avveckling.

Vi publicerade nyligen en [evidensbaserad handbok i våldsprevention](/handbok/evidensbaserad-valdsprevention) som vi öppet beskriver som ett förbättringsförslag till Jämställdhetsmyndighetens *Inget att vänta på*. Den argumenterar för differentiering före intervention, för att skilja Johnsons fyra typologier av partnervåld åt, för att läsa hederskulturens kollektiva struktur med Henrichs WEIRD-perspektiv, och för att skydda ordet "våld" från en begreppskrypning som urvattnar dess signalvärde. Det är en handbok med tydlig teoretisk linje.

Det är just därför vi måste vända samma kritiska blick mot den. En handbok som efterfrågar precision och prövning av andra måste tåla att prövas själv. Det här är en resonerande granskning, inte en disclaimer. Fyra invändningar, fyra spänningar som inte försvinner genom att vi ignorerar dem.

Den teoretiska granulariteten möter den kommunala vardagen

Den första spänningen är den mellan teori och praktik. Handboken föreslår att en socialsekreterare ska kunna skilja Situational Couple Violence från Intimate Terrorism, känna igen Violent Resistance och Mutual Violent Control, och dessutom hantera hederskontextens kollektiva våldskapital som en distinkt kategori. Den föreslår att SARA-V3 och PATRIARK ska användas där de hör hemma, och att kinship intensity används som analyslins för att förstå varför universalistiska samtyckesmodeller inte automatiskt landar i alla familjer.

Det är en betydande kompetenshöjning. En socialsekreterare med fyrtio aktiva ärenden och handläggningstider som mäts i kvartal har inte alltid utrymmet att typologisera ett partnervåldsärende enligt en fyrfältsmodell innan första insatsen sätts in. Det är inte en invändning mot differentieringen i sig, den är fortfarande rätt. Det är en invändning mot att läsa handboken som en självgående lösning som inte kräver organisatoriska förutsättningar. En kommun som tar handboken på allvar måste matcha den med mandat, tid och fortbildning från sin huvudman. Annars blir den ytterligare en administrativ börda på ett redan tungt yrke.

WEIRD-begreppet är kraftfullt och farligt på samma gång

Den andra spänningen rör begreppet WEIRD. Henrichs och Schulz forskning visar att västerländska samhällen är psykologiskt avvikande i ett globalt perspektiv, just därför att de bryggts på svaga släktband, individualism och universella moralregler. Det förklarar varför svensk myndighetskultur och hederslogik talar förbi varandra, och varför universalistiska samtyckes- och rättighetsmodeller inte automatiskt landar i alla familjer.

Men begreppet bär en risk: att ersätta en gammal stereotyp om "invandrarfamiljen" med en ny stereotyp om "den icke-WEIRD familjen". Det vore ett misslyckande. WEIRD-perspektivet ska användas för att förstå strukturella krockar mellan en familjelogik och en samhällslogik, inte för att förutsäga hur en enskild familj kommer agera, och absolut inte för att sänka tilliten till att barnkonventionen och svensk lag faktiskt går att implementera universellt. Den tilliten är fortfarande golvet. Den är inte ett av flera möjliga golv som diskuteras fram lokalt. Den invändningen behöver handboken bära.

Källurvalet är smalt med flit, och det har en kostnad

Den tredje spänningen är den mest principiella. Handboken definierar evidens snävt: peer-reviewad forskning och myndighetsrapporter. Det ger metodologisk trygghet och stänger dörren för glidande argumentation. Det är också ett medvetet val. Mycket av det som har präglat svensk våldsprevention under decennier vilar på teoretiska skolor (radikalfeministisk könsmaktsmodell, socialkonstruktionistisk normkritik) som inte alltid uppfyller samma evidenskrav som handboken sätter upp.

Men valet utesluter två kunskapsformer som har egna värden. För det första: andra vetenskapliga skolor (postkolonial teori, intersektionell sociologi, kritisk maskulinitetsforskning) som har andra ingångar till våldsprevention. Att läsa enbart Johnson, Henrich, Pellegrini och Haslam producerar en intellektuellt koherent lins, men en teoretiskt smal lins. För det andra: den tysta kunskapen hos kvinnojourer, socialarbetare, poliser och lärare som har läst av våldsdynamik i tusentals möten utan att publicera i tidskrift.

Här finns en paradox att vara öppen med. Mycket av den "beprövade erfarenheten" i svensk våldsprevention har varit blind för hederskulturens kollektiva struktur och för pojkarnas utsatthet, just därför att den vilade på en teori som inte kunde se dem. Den blindheten beskrev vi utförligt i [BO:s årsrapport 2026](/artiklar/bo-arsrapport-2026-pojkarna-i-hederskontexten). Handboken försöker bryta den. Men priset, om det inte hanteras, är att samtidigt slänga ut den genuina kompetens som finns i frontlinjen. En andra utgåva bör därför aktivt integrera frontlinjepersonalens iakttagelser, inte som anekdot utan som strukturerad praxiskunskap i dialog med forskningen.

Begreppsexpansion och tidiga varningssignaler är samma fråga

Den fjärde spänningen är den vi har skrivit mest om i [Våldsbegreppet](/valdsbegreppet) och i [Begreppsexpansion och devalvering](/artiklar/begreppsexpansion). Handboken argumenterar för att ordet våld måste behålla sin signalstyrka för det akuta och grova, och att varje gång det utvidgas (latent våld, materiellt våld, postseparationsvåld som rättsanvändning) urvattnas det.

Men spegelinvändningen är värd att namnge: var går gränsen för när man riskerar att avfärda subtila former av kontroll och nedbrytning som ofta är tidiga varningssignaler i en eskalerande relation? Evan Stark har dokumenterat att coercive control är den mest dödliga formen av partnervåld, och den börjar nästan alltid i det som ser ut som småsaker. Handbokens position är att skilja klinisk kontroll (Stark) från diffus stämningsbreddning (Isdal i förvaltningstillämpning), men gränsen mellan dem är inte alltid skarp i ett enskilt ärende. Praktikern måste därför kunna hålla två saker samtidigt: vägra acceptera att irritation likställs med våld, och samtidigt vara skarp på att gränsförskjutande kontrollmönster är ett tidigt larm som ska tas på största allvar. Den dubbla hållningen är svår, och den är inte fullt utskriven i handboken. Den hör hemma i fortbildningen som följer.

Fallstudie: Depp mot Heard, eller varför differentiering inte är akademiskt pedanteri

Den bästa prövningen av en handbok är inte en till teorisida utan ett verkligt fall där handbokens distinktioner faktiskt avgör vad man ser. Få fall under det senaste decenniet har illustrerat svårigheterna med en ensidig syn på våld lika tydligt som den civila förtalsrättegången Depp v. Heard (Fairfax County Circuit Court, 2022). Det är inte en svensk socialtjänstutredning. Men det är ett offentligt material där ljudupptagningar, sms, vittnesmål under ed och rättsmedicinska bedömningar finns tillgängliga för en strukturerad läsning, vilket gör det till en ovanligt brukbar fallstudie i hur olika linser leder fram till olika slutsatser om samma händelseförlopp. Vi använder här just de tre teoretiska ramverk som handboken vilar på, för att visa vad linsen gör med synen.

1. Från Intimate Terrorism till Situational Couple Violence

Det initiala mediala narrativet, drivet av Heards debattartikel i Washington Post 2018, ramade in fallet som ett klassiskt exempel på *Intimate Terrorism* enligt Johnsons typologi. Det vill säga ett mönster av systematisk, tvingande kontroll (Starks *coercive control*) utövad av en kulturellt mäktig man mot en yngre och underordnad kvinna. Det är just den dynamik som den traditionella könsmaktsmodellen är konstruerad för att upptäcka och skydda emot, och den läsningen är logisk vid en första anblick.

När bevisningen rullades ut i Fairfax framträdde en bild som istället nästan i detalj matchar Johnsons definition av *Situational Couple Violence*. Ljudupptagningar (parterna inspelade varandra under terapisamtal och hemma), sms i båda riktningar och vittnesmål från husfolk visade eskalerande konflikter, bristande impulskontroll och hög könsmässig symmetri där båda parter initierade och deltog i såväl fysiskt som psykiskt våld. Den nu välkända ljudfilen där Heard säger "I didn't punch you, I hit you" och fortsätter med att håna Depp för att han lämnar bostaden för att de-eskalera, är ett närmast didaktiskt exempel på en SCV-dynamik som spårat ur.

Handbokens varning är direkt tillämplig: om man behandlar SCV som IT missar man både hotbildens karaktär och rätt insats. För IT är separation och skydd förstavalet, för SCV är parallellt riktade insatser mot affektreglering, eventuellt substansbruk och konflikthantering ofta mer effektiva (Stith m.fl., 2011). Rättsprocessen blottlade hur svårt västerländska institutioner har att hantera en kvinna som aktiv, ofta initierande, part i fysiskt våld, och en man som upprepat utsatt, eftersom den dominerande kliniska linsen i bägge ländernas socialtjänster sällan har plats för ömsesidigt destruktiv dynamik utan en utpekad förövare.

2. Riskfaktorernas överhöghet över könsnormer

Handboken lutar sig mot kriminologisk och psykiatrisk forskning som identifierar starka prediktorer för partnervåld oavsett kön: substansbruk (Foran & O'Leary, 2008), bristande affektreglering och obearbetade barndomstrauman av det slag som ACE-studien (Felitti m.fl., 1998) dokumenterar långsiktigt. Fallet Depp/Heard var i praktiken en tragisk fallstudie i dessa riskfaktorer.

Båda parters dokumenterade tunga bruk av alkohol och olika substanser var den återkommande katalysatorn för de våldsamma episoderna. Enligt handbokens ramverk är det just kombinationen av substansbruk, sömnbrist och akut stress som driver SCV över gränsen till fysiskt våld. Båda vittnade dessutom om djupt rotade barndomstrauman, Depp om en våldsam hemmiljö, Heard om misshandel i tidigare relationer. Deras oförmåga att reglera affekt när de blev triggade av varandra ledde till de explosiva urladdningarna. Våldet drevs inte av ett kyligt, kalkylerat patriarkalt kontrollbehov i den mening Stark menar med IT. Det drevs av psykologisk dysfunktion, akut intoxikation och två nervsystem som triggade varandra i en sluten miljö.

Det betyder inte att skuld inte kan fördelas. Det betyder att en riskbedömning som enbart räknar kön missar de variabler som faktiskt prediktiverade våldet. En socialsekreterare som vid första mötet sorterar Depp och Heard utifrån "vem är mannen och vem är kvinnan" har gjort ett analytiskt misstag som handboken är skriven för att förhindra. Substans, trauma och affektreglering är förgrundsvariablerna. Kön är en bakgrundsvariabel som modifierar uttryck och konsekvens, men inte orsak.

3. Essentialismen och offerlogikens fångar

Den efterföljande artikelkritiken av essentialismen, att kön i sig görs till riskfaktor och förklaringsmodell, blir högst aktuell när man ser hur långt in i processen många institutioner och medier hade svårt att acceptera att Depp kunde vara utsatt för våld. Hans kön och fysiska övertag gjorde det kognitivt obegripligt inom den dominerande modellen. Samtidigt fanns en betydande ovilja att se Heard som förövare, eftersom det uppfattades skada rörelsen för kvinnors rättigheter att namnge kvinnligt utövat partnervåld.

Fallet visade exakt det handboken argumenterar för: våld i nära relation kan vara ömsesidigt, asymmetriskt, eller en dödlig blandning av båda, och dessa former kräver olika insatser. Att tvinga in en konkret familjesituation i en förenklad förövare-offer-dikotomi baserad på kön är inte feministiskt arbete. Det är ett analytiskt misstag som drabbar kvinnor i IT (de drunknar i resurser som skickas till SCV-ärenden) lika hårt som det drabbar män i SCV (de döms efter en modell som inte ser dem). Den polariserade offentliga debatten kring fallet, där man tycktes tvingas välja sida snarare än att läsa bevisning, är ett varningsexempel för varje svensk yrkesutövare.

Vad fallet säger om svensk praktik

Om en svensk socialsekreterare eller familjerättsjurist hade arbetat med ett par som Depp och Heard utifrån enbart en makt- och kontrollmodell, hade sannolikt halva farobilden förblivit osynlig. Genom att istället applicera handbokens krav på differentiering, identifiera situationen som extrem Situational Couple Violence driven av trauma och substansbruk, och erkänna ömsesidigheten, framträder en mörkare men mer hanterbar bild av hur två vuxna systematiskt kan bryta ner varandra utan att någon av dem är en renodlad förövare eller ett renodlat offer.

Det är värt att vara tydlig på två punkter. För det första: Depp/Heard är ett extremfall under offentlighetens förstoringsglas, och fallstudien används här som didaktisk lins, inte som mall. De flesta SCV-ärenden i en svensk kommun har varken kändisstatus, ljudupptagningar eller vittnesmål under ed. För det andra: differentiering legitimerar inte våldet. Att se ömsesidighet är inte att avsvärja sig ansvarsutkrävande. Båda parter i Fairfax bedömdes av juryn ha begått förtal och ha utövat våld. Det är, ironiskt nog, en mer ärlig dom än den ensidiga inramningen kunde ha producerat.

Fallets bredare lärdom är att en handbok som bara opererar med en typ av våld kommer att överreagera mot familjer i normal kris, underreagera mot familjer under tvingande kontroll, och missförstå familjer i ömsesidig destruktivitet. Differentiering är inte akademiskt pedanteri. Det är förutsättningen för att hjälpen ska träffa rätt.

Vad det här innebär för dig som läser handboken

Handboken är ett förbättringsförslag, inte ett facit. Den hävdar att klinisk precision och differentiering räddar fler liv än utvidgade definitioner. Den hävdar inte att den själv är fullständig. De fyra invändningarna ovan och fallstudien av Depp/Heard ska läsas som inbjudningar till fortsatt arbete, inte som disclaimers.

För dig som arbetar i en kommunal verksamhet betyder det tre konkreta saker. Det första: läs handboken tillsammans med Jämställdhetsmyndighetens *Inget att vänta på* och Barnombudsmannens årsrapport, inte istället för dem. Det andra: räkna med att differentieringen kräver mandat och resurser från din huvudman, och säg det högt. Det tredje: behandla din egen och kollegornas tysta kunskap som data, inte som bias. Den har sett saker som forskningen ännu inte hunnit dokumentera, och den har också ärvt blinda fläckar som forskningen kan korrigera. Båda är sanna.

Vi har lagt in [samma resonemang som avslutande kapitel i handboken självt](/handbok/evidensbaserad-valdsprevention#diskussion). En text som inte tål att prövas av sin egen lins är inte värd att läsa. Den här prövar vi öppet.

Källor