Samtidsdiagnos · Forskning · 11 min

Det är inte känslorna som gör en man oattraktiv. Det är att någon annan får bära dem.

Först får män höra att de ska öppna sig, sedan att öppenheten kostar dem attraktionskraft. Båda beskeden är för grova. Partnerpreferensforskningen är däremot ovanligt samstämmig om vad som faktiskt håller, och den pekar varken på hårdhet eller på mjukhet. Den pekar på pålitlighet, självreglering och förmågan att reparera.

Vår tids vägledning till män kommer i två versioner som pekar i motsatt riktning. Den ena säger att han ska öppna sig, gråta om han behöver, sluta bära allt själv och lära sig ett språk för sitt inre liv. Den andra säger, ofta i samma kommentarsfält en vecka senare, att den mannen ingen vill ha, att öppenheten läses som svaghet och att begäret straffar den som visar sig. Resultatet är en generation män som misstror sina egna impulser i båda riktningarna, och som därför oftast väljer den tredje vägen ut: att inte göra någonting alls.

Det finns bättre underlag än flödet. Partnerpreferenser hör till de mest undersökta områdena i socialpsykologin, och resultaten är ovanligt stabila över tid, kulturer och metoder. De ger inte det svar som någon av de två lägren vill höra, men de ger ett svar som går att arbeta med, vilket är mer än vad ideologin erbjuder.

Vad som faktiskt rankas högst

När människor får rangordna vad de söker i en långsiktig partner hamnar snällhet, förståelse och pålitlighet i topp. Det gäller kvinnor och det gäller män, i Buss ursprungliga studie över trettiosju kulturer och i replikationen tre decennier senare över fyrtiofem länder. Utseende och status finns med i listorna, men de ligger under. Det är alltså inte sant att den känsliga mannen står utanför beställningen. Snällhet är beställningen, och har varit det hela tiden.

Det intressanta ligger i vad pålitlighet visar sig betyda när man tittar närmare. Botwin och kollegor fann att de personlighetsdrag som förutsäger både partnerval och senare tillfredsställelse handlar om emotionell stabilitet och samvetsgrannhet: att kunna hålla ett löfte, att inte kollapsa när det blir svårt, att gå att räkna med när kalendern och ekonomin gör motstånd. Det är inte hårdhet. Det är inte heller mjukhet. Det är bärkraft, och den kan finnas hos en man som gråter lika väl som hos en som inte gör det.

Faktaruta: vad som håller och vad som inte gör det

| Detta bär | Detta bär inte | |---|---| | Att kunna säga vad du känner och samtidigt stå kvar i samtalet. | Att lämna över ditt inre som en uppgift åt henne att lösa. | | Att gå att räkna med i vardagens praktiska förhandlingar. | Att vara tillgänglig i teorin men frånvarande när något behöver göras. | | Att kunna ta emot kritik utan att göra dig till offer för den. | Att svara på invändningar med tystnad, tårar eller motanklagelser. | | Att kunna reparera efter en konflikt av egen kraft. | Att vänta på att hon ska ta första steget varje gång. | | Ett eget liv med arbete, vänner och riktning. | En relation som är hela ditt sammanhang och all din tillhörighet. |

Skillnaden mellan att bära och att hälla ut

Om något i den hårda kritiken mot den öppna mannen har substans så ligger den här, och den handlar inte om känslor utan om hur de flyttas. En man som dagligen lägger sitt oarbetade inre i knät på sin partner har inte blivit sårbar. Han har gjort henne till mottagare, tröstare och förvaltare av ett tillstånd hon inte orsakade och inte kan lösa. Relationen byter form, från två vuxna som möts till en som behandlar och en som behandlas, och den formen tål sällan begär över tid.

Esther Perel har beskrivit varför: kärleken vill minska avståndet, medan åtrån behöver något kvar att söka sig mot. När partnern känner varje tanke innan den är färdigtänkt, och när en av dem permanent har rollen som den som håller ihop den andra, försvinner mötet mellan två personer. Det är ingen uppmaning till hemlighetsmakeri och inte ett argument mot öppenhet. Det är ett argument för att öppenhet fungerar bäst när den är ömsesidig och när den som öppnar sig också klarar av att stå i det han säger.

Vi har kallat det motsatta för sårbarhetsfällan: öppenheten som blir ett krav i förklädnad, där varje undandragande hos partnern läses som svek och där hennes utrymme krymper varje gång han beskriver sitt eget. Skillnaden mot verklig sårbarhet är inte innehållet i det som sägs. Den ligger i om lasten flyttas eller inte.

Reparation väger tyngst

Den enskilt starkaste markören i relationsforskningen är inte konfliktnivå utan reparationsförmåga. Par som bråkar hårt men hittar vägen tillbaka klarar sig bättre än par som undviker friktion och därför aldrig lär sig återvända. Gottmans arbete pekar konsekvent på samma sak: det avgörande är vad som händer i timmarna efter en konflikt, om någon kan sänka tonen, medge sin del och söka kontakt igen utan att kräva upprättelse först.

Här ligger det praktiska svaret för en man som undrar vad han ska bli. Han behöver inte välja mellan att vara stängd och att vara genomskinlig. Han behöver kunna säga vad som pågår i honom, klara av att höra att det landade fel, och vara den som återupprättar kontakten ungefär hälften av gångerna. Det är en färdighet, inte en läggning, och den går att öva upp i vilken ålder som helst.

Kontur, inte hårdhet

Popkulturen erbjuder just nu några olika paket att kopiera. Där finns den ofarliga tryggheten, det androgyna och emotionellt transparenta stilidealet, den operativa mannen som bygger och äger och backar med släp, och den stoiska prestationen under lugn press. Kulturen säger till en ung man att han bör vara det ena, och i samma stund som ekonomin vacklar eller någon blir sjuk är det det andra som efterfrågas. Motsägelsen är verklig, och den skapar skam oavsett vilken väg han väljer.

Men arketyperna delar en egenskap som debatten missar. Ingen av dem är formlös. Ingen av dem behöver bli tröstad för att existera. Det som läses som attraktivt är sällan hårdhet och aldrig oberördhet, utan kontur: att det finns en person där med egna riktningar, egna gränser och egen förmåga att härbärgera sitt inre liv. Den mannen kan gråta i skogen utan att förlora något, eftersom han inte har lämnat bort ansvaret för det han känner.

Så vad ska man göra

Det som är attraktivt är alltså inte att sluta känna och inte att känna högre. Det är att kunna namnge det som pågår, hålla i det medan det pågår, och komma tillbaka när det gått snett. Träna det i det lilla: säg vad du behöver i en mening i stället för i en halvtimme, be om ursäkt för din del utan att foga in en anklagelse, avsluta en konflikt genom att söka kontakt i stället för att vänta ut den. Ha ett liv som inte hänger på hennes tålamod. Det räcker längre än varje ideal du blivit tillsagd att kopiera.

Kritiken mot den öppna mannen och kritiken mot den slutna mannen har samma blinda fläck. Båda tror att attraktion handlar om vilken temperatur en man ska hålla. Den handlar om något mycket enklare och mycket svårare: om det går att luta sig mot honom när det gäller, och om han kan reparera det han ställt till med. Det ordet har vi ett svenskt namn för. Det heter fattning.

Källor