Relationer · Krönika · 9 min

Jag krävde "trygga rum" men erbjöd ingen trygghet själv

En personlig anteckning om att kapitulera utan att märka det. Om hur fraserna från terapisamhället, sårbarhet, självständighet, det öppna samtalet, kan användas baklänges, och om den kyliga, klara friheten i att sluta be om ursäkt för rimliga krav.

Den här texten är skriven i jag-form, men den är inte bara om mig. Den är om en sorts kapitulation som jag tror är vanligare än vi medger, den långsamma, artiga sortens kapitulation, där man inte ens märker att man har lämnat sin egen position förrän stolen är tom och någon annan sitter i den.

Jag har varit tillsammans med en feminist. Jag säger det utan ironi och utan ilska. Jag tror på likhet inför lagen, inför löneförhandlingen, inför vårdnadsdomstolen. Det är inte där det här började gå snett. Det började gå snett i något mycket finkornigare än så: i den vardagliga koreografin, där jag förhöll mig avvaktande och observerande. När hon iklädde sig feministens mantel, septumring, retorik, anspråket på att klara sig själv, slutade jag vara gentleman. Jag öppnade inte bildörren. Jag släppte ansvar för planeringen om hon själv betedde sig som en förvirrad ungkarl med kalendern. Jag lade över sakerna på henne och kallade det respekt för hennes självständighet. Hon uppfattade det senare som kontroll, eller som straff. Och hon hade delvis rätt: det var inte gentlemannens reträtt, det var en surmulen sådan. Det är inte feminismens fel. Det är min, för att jag aldrig sa stopp och bad om att vi skulle prata om vad vi faktiskt ville att rollerna mellan oss skulle vara.

Den artiga kapitulationen

Det jag gjorde var inte att slåss och förlora. Det jag gjorde var att vika undan tidigt, varje gång, och kalla det mognad. När hon ville bestämma över schemat, sa jag att hon var bättre på att planera. När hon ville ha sista ordet i en familjefråga, sa jag att jag inte hade lika starka åsikter. När hon var trött och jag också var trött, sa jag att hon hade gått upp med barnet på natten. Det var sant varje gång. Det var också ett sätt att inte vara där.

Någonstans i min mage växte en inre röst. Den sa: "Om du nu vill vara så självständig, så ska du få vara självständig." Den lät klok. Den lät stoisk. Jag har skrivit om stoicism i andra sammanhang och tyckt mig veta vad jag pratade om. Men jag tror inte att den rösten kom från Marcus Aurelius. Jag tror att den kom från någon mycket äldre och tröttare i mig, och att översättningen av "jag orkar inte längre" till "var självständig" var en småskalig grymhet förklädd till respekt. Det är så vi överger relationer i 2020-talet: artigt, med rätt vokabulär, utan att höja rösten.

Trygghets-hypokrisin

Samtidigt, och det här är det asymmetriska, hade jag accepterat en koreografi där hennes behov av trygghet var lag, och mitt behov av samma sak räknades som risk. När hon var orolig fick jag dämpa min röst, mjuka upp min blick, ta bort allt skarpt ur mitt språk. När jag var orolig kodades det om till kontroll.

Jag säger inte att hon gjorde det med flit. Jag säger att hela vokabulären finns färdig att plocka ner från hyllan. Ord som triggad, otrygg, kontrollerande, gränslös ligger där, gratis och språkligt eleganta, och i fel ögonblick blir de etiketter som klistras på en man som bara försökte säga "jag tycker det här är orimligt". När jag väl sa det, när jag bad om att en överenskommelse skulle hållas, eller att tacksamheten gick åt båda hållen, blev det kontroll. Det blev det därför att jag hade slutat vara den osynliga infrastrukturen som bara levererade. Att begära symmetri i ett system som har vant sig vid asymmetri känns som förtryck för den som sitter i förarsätet. Det är inte ondska. Det är vana.

Sårbarhetsfällan

Det jag gjorde sedan var värre, och det gjorde jag i god tro. Jag öppnade mig om mina mörkaste tankar. Jag hade läst, och hört, och fått veta att det är så man gör i en vuxen relation: man berättar, man delar, man låter sig vara hel inför den andra. Att inte göra det är att vara stängd, gammeldags, känslomässigt analfabet.

Jag har lärt mig, sent, att det där rådet är ett genrefel. Det är skrivet för terapirummet, där det finns en tredje person i rummet som har betalt för att hålla materialet. Det är inte skrivet för köksbordet klockan halv elva på kvällen, när hon redan bär sin egen ångest, sina egna deadlines, sin egen otrygghet, och plötsligt får mitt mörker i knät utan förvarning. Hon klarade inte av det. Det är inte hennes fel. Det är inget människor automatiskt klarar. Och i det ögonblick hon inte kunde härbärgera det, raserades bilden av mig som klippa, och kvar stod jag, naken, i ett rum som inte längre litade på mig.

Det är där en man behöver sortera sitt mörker först. Med andra män. Med en faktisk terapeut, om det behövs. Med Aurelius i hörnsoffan om inget annat finns. Inte i en partners knä som redan är fullt. Det är inte att stänga sig. Det är att inte spilla.

De tre dörrarna

Jag står nu framför tre dörrar. Den första är trygghets-hypokrisin: insikten att jag har accepterat ett kontrakt där mina känslor är risker och hennes är rättigheter. Den andra är självständighetens bittra eftersmak: när jag faktiskt slutade hantera de praktiska och emotionella efterskalv som hennes "självständighet" producerade, möttes det inte av tacksamhet utan av ilska. Det var ju jag som drog in subventionerna, och det är jobbigt att stå för sin egen ekonomi när någon annan har skött den åt dig en längre tid. Den tredje är sårbarhetsfällan: insikten att den öppenhet jag erbjöd inte rymdes, och att det inte var manipulation från hennes sida, det var bara mer än vad rummet höll.

Ingen av de här tre dörrarna är trevliga. Alla tre måste ändå öppnas, var för sig, om något ska bli helt igen. Eller om något ska kunna avslutas i en form som båda kan stå för efteråt.

Vad jag gör nu

Jag gör tre saker, och jag skriver ner dem för min egen skull mer än för någon annans.

Jag förklarar mig mindre. Varje gång jag förklarar ett krav, ger jag ifrån mig material som kan översättas till kontroll. Jag säger numera vad jag behöver i en mening, och om det inte möts drar jag mig undan utan att hålla föreläsning om varför. Det här är inte den så kallade gråa stenens taktik från manosfären. Det är bara att inte erbjuda en motpart som inte vill samarbeta ett underlag att klippa sönder.

Jag har slutat subventionera. Det betyder konkret: jag städar inte upp efter beslut jag inte var med och fattade. Jag rusar inte in och räddar situationer som hennes självständighet skapade. Det låter hårdare än det är. I praktiken är det bara att låta verkligheten ge sin egen återkoppling, utan att jag står emellan som en buffert.

Jag bygger trygghet utanför relationen. Vänner. Träning. Skrivande. Den hörnsoffa där Aurelius står. Andra män som har gått igenom det här och inte blivit bittra. Det är inte en flykt från relationen, det är förutsättningen för att jag ska kunna stå kvar i den utan att kollapsa, eller lämna den utan att förbittras. Det är samma arbete oavsett utgång.

Den kyliga, klara friheten

Jag fick en fråga av en vän nyligen: känns det som tomhet, eller börjar du ana en sorts kylig, klar frihet i att inte längre behöva laga allt? Jag har tänkt på frågan i flera dagar.

Svaret är: båda. Det är en sorg som liknar en Edwall-visa, det är inte fel att kalla det tragiskt, för det jag trodde att jag byggde finns inte längre att bygga vidare på i den form jag hade tänkt mig. Och samtidigt finns där, under sorgen, en lugn yta som jag inte har känt på länge. Det är friheten i att inte längre be om ursäkt för rimliga krav. Det är friheten i att inte längre översätta mitt eget "det här är orimligt" till "jag måste ha missförstått". Det är friheten i att veta att om en relation inte tål att jag står upprätt i den, så är det inte upprättheten som är problemet.

Jag skriver det här utan att veta hur det slutar. Jag skriver det därför att jag misstänker att fler män sitter i det här rummet just nu och inte har ett språk för det, och därför att det språk som ligger närmast till hands, terapisamhällets, är en del av problemet och inte lösningen. Avprogrammeringen är inte att börja förakta de orden. Den är att sluta använda dem som ersättning för det enklare: ja, nej, tack, jag står kvar, jag drar mig undan, jag säger vad jag tycker, jag begär det jag behöver.

Det är inte en manual. Det är bara att äntligen ta plats i sitt eget liv.

Källor