Kultur · Generation · Kulturkommentar · 15 min

Jimmy Carr och frågan om förebilder, för pojkar och för flickor

En brittisk komiker har under hösten ringat in vad samtalet om unga män egentligen handlar om, och det är inte manosfären i sig. Det är förebilder. Pojken i sovrummet som lyssnar på en YouTube-influencer gör det för att han saknar de vuxna män som Jimmy Carr menar att han borde ha haft i sitt fysiska liv. Och flickan har, sett från andra hållet, en spegelbild av samma problem. Vi har som kultur byggt en hel feministisk vokabulär för fadern och patriarkatet och knappt några ord alls för modern och matriarken som förebild, varken där hon lyckas eller där hon brister. Den här texten handlar om Carrs tre observationer från höstens samtal, och varför de tillsammans pekar mot samma sak. En generation pojkar och flickor som har växt upp med halva galleriet av vuxna att jämföra sig med.

Jimmy Carr är inte den man förväntar sig att höra säga något seriöst om unga män. Han har byggt en karriär på en mycket torr leverans av mycket smutsiga skämt och tycks i grunden inte vilja prata om något som man inte kan skratta sig vidare ifrån. Men i en talkshow får han nyligen frågan vad man borde göra åt det som intervjuaren kallar manosfären, och hans svar förtjänar att stanna upp vid. Det är inte ett försvar och inte ett angrepp. Det är en fråga om förebilder. Vart har de tagit vägen, vilka tog deras plats, och vad händer med en generation som har växt upp med ett halvt galleri.

Vad han faktiskt säger

Carrs poäng är ungefär den här. När han själv var fjorton fick man gå in på den lokala puben, sitta i baren, dricka Coca-Cola och vara närvarande i ett rum där det också satt vuxna män. Den fjortonåring som betedde sig som en idiot blev tillrättavisad av en sextiotreåring som kände hans pappa. Den tjugofemåring som blev högröstad blev tillrättavisad av två fyrtioåringar som inte hade någon särskild anledning att vilja honom illa, men som inte tänkte sitta still när någon spillde över på bordet bredvid. Det fanns en form av oskriven social uppfostran som inte krävde någon institution, ingen kurator, inget program. Den krävde bara att män i olika åldrar befann sig i samma rum tillräckligt ofta för att lära varandra hur man uppför sig.

Carr säger att det rummet är borta. Inte juridiskt. I Storbritannien stängdes baråldern tillbaka redan 1901 och först 1995 lättades den något. Det är ekonomiskt borta. Pubarna stänger. De lokala biblioteken stänger. De där hallarna där pensionerade gruvarbetare spelade domino och unga lärlingar gick förbi och nickade hej finns inte längre. Det som finns kvar är fjortonåringens egna sovrum, hans telefon och de röster på Youtube som har förstått att en pojke som inte har någon vuxen man i närheten att jämföra sig med kommer att jämföra sig med vem som helst som ger sig tid.

Varför detta inte är ett pubforsvar

Det är lätt att avfärda Carrs poäng genom att säga att han romantiserar puben. Det gör han säkert. Engelska pubar var inte och är inte enhetligt sunda platser. Det fanns gott om alkoholism, gott om grovt språk, gott om gubbar som inte borde fått prata med en fjortonåring i timmar. Det är inte poängen.

Poängen är att de flesta tonårspojkar i en hel generation hade tillgång till ett rum där det fanns minst sju vuxna män i olika åldrar och olika livssituationer som de kunde betrakta. En av dem var bitter och drack för mycket. En av dem var lugn och hade en bra fru. En av dem berättade fiskehistorier som ingen riktigt trodde på men som var värda att lyssna på ändå. En av dem var hård men rättvis. En av dem var en idiot men en idiot man kunde lära sig något av. Det var ett museum av maskulina sätt att vara, presenterat utan kommentarer, gratis, varje fredag.

Den pojke som idag försöker bilda sig en uppfattning om vad det vill säga att vara en vuxen man har ofta sin pappa, kanske, om han bor med pappan eller får träffa honom regelbundet, och sedan ungefär ingenting. Han har ingen farbror som det är naturligt att hänga med en lördagseftermiddag. Han har ingen gammal granne som ber honom om hjälp med att flytta en soffa och ger honom femtio kronor och en saklig genomgång av hur man inte ska behandla människor. Han har en algoritm. Och algoritmen har förstått att han letar.

Den svenska parallellen, som inte är puben

Det finns en parallell i Sverige som är värd att stanna vid. I Sverige får man köpa alkohol i Systembolaget från tjugo år, men dricka på en bar från arton. Det låter motsägelsefullt och det är det också, men det är inte slumpen. Tanken bakom är att det är skillnad på att dricka utan tillsyn och att dricka under ögonen på en serveringspersonal som är skyldig att avbryta servering till en uppenbart berusad person. Drickandet i sig är inte poängen. Tillsynen är.

Det är samma resonemang som Carr egentligen för, översatt till en kultur som inte har pubar. Frågan är inte var unga män ska dricka. Frågan är var unga män ska tillbringa tid med äldre män som inte är deras föräldrar, lärare eller terapeuter, och som inte tjänar pengar på att deras uppmärksamhet stannar.

I Sverige finns det rester. Idrottsföreningar, om man har turen att hamna i en som drivs av föräldrar som faktiskt orkar. Hembygdsföreningar, för dem som hittar dit. Frivilliga försvaret, hemvärnet, Sjöräddningssällskapet, för dem som söker sig dit. Församlingslivet, för dem som hör hemma där. Lärlingsplatser i hantverksyrken, för dem som har sökt sig till en gymnasielinje där det fortfarande betyder något. Det är listor av nischer, inte en allmän infrastruktur. Den pojke som inte hittar in i en av dessa nischer har, precis som den brittiska pojken, sitt sovrum och sin telefon.

Vad manosfären egentligen säljer, och vad den ersätter

Det är värt att vara saklig om vad manosfären faktiskt erbjuder, för det är där Carrs analys får sin tyngd. Det är inte främst en politisk ideologi. Det är inte främst en kvinnosyn. Det är, för den genomsnittliga sextonåriga lyssnaren, en ersättning för en förebild som inte längre finns i hans liv. Det är en farbror, en tränare, en mentor, en chef, en sergeant. Det är någon som säger gör så här, ät så här, träna så här, var inte sån här, var sån här istället.

De män som söker sig dit söker inte i första hand en ideologi. De söker en vuxen man att likna. Att de hamnar hos Andrew Tate är inte ett aktivt val av världsåskådning. Det är att den vuxne mannen i deras närhet hade slutat ta plats, hade slutat ha åsikter, hade slutat säga något när det behövdes, och då tar någon annan plats istället. Carrs poäng är inte att fördöma den unge mannen för att han letar. Den är att förstå att efterfrågan är äkta. Pojken som lyssnar på en YouTube-influencer fyra timmar om dagen letar efter en förebild. Han fick ingen i sitt vardagsrum, ingen i sitt klassrum, ingen på fotbollsplanen, ingen i sin släkt. Han letar där det finns något att hitta. Det är ett rationellt beteende från en omogen människa, och svaret på det är inte att avskaffa hans dragning till äldre män. Det är att se till att de äldre männen finns där han är.

De flesta av rösterna i den världen är inte bra förebilder. En del är direkt skadliga. Men frånvaron av bra förebilder är inte uppfunnen av algoritmen. Algoritmen har bara identifierat ett hål och fyllt det med det som råkar finnas till hands. Den som vill stänga hålet kan inte göra det genom att kritisera dem som fyllt det. Den behöver erbjuda något annat på samma plats.

Det är där Carrs förslag, även i sin oseriösa form, har en allvarlig kärna. Det handlar inte om puben. Det handlar om att medelålders och äldre män behöver acceptera att deras närvaro i den unga mannens liv inte är en lyx utan en kollektiv skyldighet. Inte i form av planerade aktiviteter eller mentorsprogram, även om sådant kan vara bra, utan i form av regelbunden, sysslolös samvaro där den unga får titta på, lyssna på, säga något dumt, bli rättad utan att rättningen är ett föredrag. Det är ett gratis lärande som har försvunnit för att de fysiska platserna där det skedde har försvunnit, och därför har en hel generation pojkar fått söka sina förebilder på den enda plats där det fortfarande finns gott om dem, i en algoritm.

Porren och spelet, två väl-fungerande proxys

I det längre podcastsamtalet är Carr mer konkret än i talkshow-klippet. På frågan om vad han skulle vilja säga till unga män börjar han med två saker, och båda är värda att stanna vid eftersom de är så obekväma att säga.

Det första är porren. Carr är noga med att säga att han inte uttalar sig som någon moralisk auktoritet. Hans poäng är funktionell. Porr är, säger han, en proxy. Den fungerar. Den ger en orgasm, den löser ett akut behov, den är ofarlig i sig. Problemet är att det goda är fiendens bästa. Den unge mannen som har en fungerande, gratis och alltid tillgänglig ersättning för en sexuell relation behöver inte längre uppbåda den nivå av närvaro som krävs för att gå tvärs över ett rum och tilltala en främling. Porren är inte skadlig för att den är synd. Den är skadlig för att den tar bort det obehag som var själva drivkraften att lära sig något svårt. Det är en exakt formulering av en gammal sanning. Verktyg som fjärmar oss från friktionen fjärmar oss också från utvecklingen som friktionen byggde.

Det andra är dataspelen. Här är formuleringen ännu skarpare. Ett rollspel, säger Carr, är en proxy för den karriär den unge mannen inte har. Det finns en avatar som bygger förmågor. Det finns nivåer. Det finns en slutboss. Det finns belöning i exakta proportioner till insatsen, vilket nästan ingen riktig karriär erbjuder. Den unge mannen får alltså, gratis och natten igenom, exakt den känsla av meningsfull progression som han borde få av sitt arbete, av sin utbildning, av sitt liv. Resultatet är att han kommer hem från en illa betald dag på lagret och får sin riktiga belöning i sovrummet, varpå han imorgon orkar mindre, inte mer, av det som faktiskt skulle ha byggt något. Carr citerar inte Huxley av en slump. Vi kommer inte att ge upp vår frihet för en auktoritär regim. Vi kommer att ge upp den för billig dopamin. Att det är en överdrift skyddar inte mot att det är en sanning.

Det är värt att säga att detta inte är ett moraliskt fördömande av varken porr eller spel. Den vuxne mannen som spelar Elden Ring tre timmar i veckan efter att barnen sovnat är inte ett samhällsproblem. Det Carr talar om är den unge mannen i tjugoårsåldern som inte har börjat sitt liv ännu, och som har två närapå perfekta ersättningar för det liv han borde börja bygga. Att skilja på de fallen är inte hyckleri. Det är att kunna räkna.

Kaffe i stället för dejt, och att överhuvudtaget gå dit

Carr går vidare till det praktiska. Han säger åt unga män att gå ut, bokstavligen, och tilltala riktiga människor. Han är medveten om att det är 2025 och att hela apparaten av appar gör det möjligt att aldrig behöva göra det. Hans poäng är att appen är ett ytterligare lager av proxy, och att den friktion man undviker är just den friktion man behöver för att växa.

Hans konkreta råd är värt att ta med. Be inte om en dejt. Be om en kaffe. En dejt är ett tungt ord, det betyder rosor, restaurang, förväntningar, och risken att hela kvällen ska "betyda" något. En kaffe är fyrtio minuter på en bänk. Det är en låg insats, det är en låg risk, det är ett vuxet förslag. Det är dessutom, vilket Carr inte säger men som är värt att lägga till, en social handling som unga män i den nordeuropeiska medelklassen har slutat utöva. Att be en kvinna man inte känner om en kaffe är inte ett brott mot den moderna respekten. Det är en av få återstående hövliga sätt att börja ett samtal mellan vuxna. Den som tror motsatsen har förväxlat den allmänna respekten med en allmän tystnad, och det är inte samma sak.

Han citerar också Scott Galloway, som han uppenbart har lyssnat på en del på den senaste tiden. Galloways poäng är att skadan från att dricka en öl med andra människor på en bar är ingenting jämfört med skadan från att tillbringa kvällarna ensam i en lägenhet med en skärm. Det är ett resonemang ur folkhälsoforskningen. Social isolering är, i de flesta seriösa studier, en lika stark riskfaktor för förtidig död som rökning. Den unga mannen som aldrig dricker en droppe alkohol men som inte har sett en vän på utomhustid på sex veckor är, statistiskt, i sämre form än den unga mannen som tar sin halvliter på onsdagar i ett sällskap. Det är inte ett pubforsvar, igen. Det är en påminnelse om att den ensamma nyktra livsstilen har sina egna kostnader, och att de räknas in i samma kalkyl.

Partnern som inte kan vara allt, och Perels femtio som inte är femtio

Här gör Carr en rörelse som är värd att stanna vid längre, eftersom den faktiskt är vuxen. Han säger att de flesta gräl mellan par i grunden är samma gräl, en mening som lyder du är inte tillräckligt många människor. Den moderna parrelationen har, säger han, tagit på sig att vara den andras allt. Älskare, bästa vän, förtrogen, kompanjon i hushållet, terapeut, motionspartner, kollega i livsprojektet. Det är en orimlig lista för en människa att fylla för en annan, och om det är allt man har så blir varje brist i den ena en katastrof i det hela.

Lösningen, säger han, är inte att kräva mindre av relationen. Den är att hämta mer av livet utanför den. Den vuxne mannen behöver vänner. Han behöver intressen. Han behöver en kontaktyta mot världen som inte går via sin partner. Det krävs en by inte bara för att uppfostra ett barn, säger Carr, utan för att en relation över huvud taget ska fungera. Det är en formulering som är värd att lägga på minnet. Den ensamme mannen vars hela sociala värld går genom hans fru kommer förr eller senare att uppleva att hon är otillräcklig, inte för att hon är det, utan för att han har lagt en orimlig vikt på henne.

Carr säger sedan en sak till om relationer som är ovanlig nog att förtjäna att citeras nästan ord för ord. Hans egen ledstjärna har varit att partnern måste vara lyckligare ensam, så att de kan vara lyckliga tillsammans. Det är en av få meningar i hela diskursen om parförhållanden som faktiskt sätter två vuxna människor jämbördigt i samma rum. Den utesluter den ena partens funktion som hålfyllare. Den utesluter den andras funktion som räddare. Den säger att om hon inte hade dig så hade hon haft ett bra liv ändå, och om du inte hade henne så hade du haft det också, och att det är just den självständigheten som gör att ni kan välja att stanna i stället för att inte våga lämna.

Han refererar därefter Esther Perel, vilket är välplacerat, och hennes poäng om femtio-femtio. Den jämna fördelningen är en illusion. I en vecka är han på tio och hon på nittio. I nästa vecka är hon på fyrtio och han på sextio. Det är aggregerat över ett år som det ska gå jämnt ut, inte över en söndag. Att räkna varje dag är att begära att den ena ska bära mer än den orkar varje gång den orkar mindre. Den mogna parrelationen håller bokföringen på årsbasis och inte på dygnsbasis. Det är värt att skriva på en lapp i köket.

Och han avslutar avsnittet med en av de få meningar som faktiskt borde upprepas tills den fastnat. Man kan inte vinna ett gräl mot sin fru. Det är ens fru. Om hon förlorar har man förlorat. Det är, säger han nästan torrt, ett konflikthanteringssystem som har den fördelen att det stänger ner alla pseudosegrar. Hela klassen av "men jag hade ju rätt" upplöses. Relationer lever och dör, säger han och citerar någon han inte namnger, i konflikthanteringen, inte i kärlekens första vår. Det är inte hur intensivt ni älskade varandra på Mallorca som avgör om ni har en relation om fem år. Det är hur ni hanterar att han inte tömt diskmaskinen i fyra dagar.

Det centrala: agens, inte bara empati

Om allt annat Carr säger i de båda klippen, puben, porren, spelen, kaffe i stället för dejt, partnern som inte kan vara allt, är värt att lyssna på, så är ändå följande mening den som binder ihop hela hans linje. Den är värd att stå ensam i ett eget stycke. *Vi ger empati till människor vi tycker om och agens till människor vi inte tycker om.*

Han illustrerar det med ett exempel som är obekvämt för alla läger samtidigt. Den marsch vi själva sympatiserar med beskriver vi, om den slutar i kravaller, som "den ohördes språk". Den marsch vi inte sympatiserar med beskriver vi som ett medvetet brott av människor som "borde ha vetat bättre". I det första fallet ger vi empati och avsäger oss agens åt aktören. I det andra fallet ger vi agens och avsäger oss empati. Det är samma situation behandlad enligt två olika regelverk, beroende på om vi gillar personen eller inte. Det är, säger Carr, värt att se det här när vi gör det, för det är på det här sättet vi behandlar unga män hela tiden.

Den unge mannen i den nuvarande diskursen får sällan båda dessa erkännanden samtidigt. Manscirkeln, i sin nuvarande terapeutiska variant, vill ge honom empati och tar bort hans agens. Han är ett offer av strukturer, av faderns frånvaro, av patriarkatets förväntningar på honom själv, av algoritmer som lurar honom. Det är inte hans fel. Han har lidit. Han ska tröstas. Det är välmenat. Men när allt ska förklaras med att han är driven av krafter större än honom själv har han också, i tysthet, blivit fråntagen rätten att räknas som vuxen. Empatin har kostat honom hans agens.

Manosfären gör motsatsen och misslyckas på motsatt sätt. Han är hjälten i sin egen film. Han skapar sitt öde. Han är ansvarig för sin framgång och sina misslyckanden, alltid och utan reservation. Det är välkommen agens, för det är den enda dialekt han har hört på länge som tilltalar honom som vuxen. Men priset är att han också är ensam med varje misslyckande. Han får ingen empati när han faller, för i den världen finns ingen som kommer att fånga upp den som faller, alla är upptagna med att inte falla själva. Agensen har kostat honom hans rätt till medkänsla.

Carrs förslag, och det är därför formuleringen är värd så mycket, är att han ska få båda samtidigt. Alltid. Inte växelvis och inte beroende på om han just nu uppför sig. Han ska räknas som någon vars handlingar har konsekvenser (det är agens) och vars person har värde oavsett dessa konsekvenser (det är empati). Det är inte en politisk position. Det är den vuxna pedagogikens grundvillkor hela vägen tillbaka till Aristoteles. Den unga människan blir vuxen genom att samtidigt hållas ansvarig och hållas kär. Den ena utan den andra producerar antingen en cyniker eller en passagerare.

Det är värt att översätta detta till hur en pappa, en chef, en tränare, en farbror, en lärare faktiskt talar med en arton- eller tjugoåring. Det rena empatispåret låter ungefär så här: jag förstår att det är jobbigt, du har haft det svårt, det är inte ditt fel, vi ska se till att du får stöd. Det rena agensspåret låter så här: du visste vad du gjorde, du är vuxen, ta konsekvenserna, ingen kommer att rädda dig. Det vuxna språket, det Carr efterlyser, låter så här: jag ser att det är svårt och jag förstår varför, och därför är det också rimligt att jag väntar mig att du gör något åt det. Notera att det andra ledet inte upphäver det första. Det vilar på det. Det är just därför det inte är hårt. Det är just därför det är bärande.

Detta är, om man vill, hela skillnaden mellan en uppfostran och en omsorg. Uppfostran behandlar barnet som en vuxen i vardande. Omsorgen behandlar det som en patient. Båda har sin plats. Men en sjuttonåring som bara har mött omsorgen kommer som tjugoåring att vara förvånad över att världen inte fortsätter behandla honom så. Och en sjuttonåring som bara har mött agensen kommer som tjugoåring inte att vilja eller våga be om hjälp ens när han borde.

Carr går sedan vidare till det politiska och säger, med Galloways tonläge i ryggen, att unga människor i tjugoårsåldern borde slippa skatt. Det är ingen detalj vi behöver dela. Men formuleringen kommer från samma plats som hela hans linje, och den är värd att lyfta som princip oberoende av om man tycker att den specifika åtgärden är klok. Bidrag är inte agens. Att få behålla det man tjänat är. Den unge mannen som får tjänsten, lärlingsplatsen, lägenheten, ansvaret, har fått något helt annat än den som får bidraget. Det första säger till honom att han räknas. Det andra säger till honom att han ska tas hand om. Vi har, i den moderna välfärdsstaten, blivit mycket bättre på det andra än på det första, och resultatet syns på rekryterna, på högstadiet, i kömängderna hos BUP. Det är värt att namnge utan att förfalla i den vanliga retoriken där välfärdsstaten ska monteras ner. Detta handlar inte om att ta bort omsorgen. Det handlar om att inte stanna i den.

Den rådige fadern, och den rådige farbrodern, och den rådige läraren, kan ta hem den här poängen på en mening. *Empati utan agens producerar en passagerare. Agens utan empati producerar en cyniker. Den vuxna mannen, och den vuxna kvinnan, är den som har fått båda samtidigt, av samma människor, hela uppväxten.* Det är inte hela uppfostran, men det är ingen uppfostran som klarar sig utan det.

Den andra halvan av samma fråga: förebilder för flickor och modern som feminismen aldrig beskrev

Det finns en tredje observation hos Carr, från ett senare samtal, som hänger ihop med de två första på ett sätt som är värt att stanna vid. Han säger det utan att göra någon stor sak av det, vilket är ungefär hans signum, men det är ändå den skarpaste meningen i hela serien. Vi har, säger han, ett helt utvecklat språk för fadern som förebild eller motbild. Vi har patriarkatet, vi har den frånvarande fadern, vi har den auktoritära fadern, vi har faderns tystnad, vi har faderns skugga, vi har hela bibliotek skrivna om det. Vi har, säger han, nästan inget språk alls för modern som förebild. Inte för henne som person, hon har fått sin litteratur. Utan för henne som figur i barnets blick. Som den vuxna kvinna en flicka tittar på för att lära sig vad det innebär att bli en. Matriarken är, i den feministiska analysen, märkligt frånvarande som förebild att förhålla sig till, både för dotterns identifikation och för sönernas första bild av vuxen kvinnlighet.

Det är en obekväm observation och just därför värd att ta på allvar. Det är inte ett angrepp på mödrar. Det är ett påpekande att en analys som ska göra anspråk på att förklara hur kön och makt fungerar i ett barns uppväxt inte kan stanna vid den ena föräldern, och inte heller vid det ena könet. Pojkar saknar manliga förebilder. Det är Carrs första observation. Flickor saknar något mer subtilt men besläktat. De har gott om kvinnliga vuxna omkring sig, men nästan ingen offentlig vokabulär för vad det innebär att också den positionen, moderns, mormoderns, lärarens, chefens, är en maktposition som ska beskrivas, hyllas där det är värt, och ifrågasättas där det är värt. Den moderna västerländska familjen, åtminstone i den nordeuropeiska medelklass där den här artikeln läses, är i praktiken matrilinjär i det inre. Hushållets logistik, barnens scheman, vården av relationerna utåt, valet av skola, valet av kläder, valet av rätt tonläge i samtalet med läraren, allt det är, i det stora flertalet hushåll, moderns sfär. Det är inte ett ont, det är bara en beskrivning. Men det är en beskrivning som har konsekvenser, och konsekvenserna är osynliga så länge vi bara har språk för den ena förälderns auktoritet.

Den unge mannen som växer upp har, statistiskt, mer kontakt med sin mor än med sin far. Han har under hela sin uppväxt mött kvinnliga lärare, kvinnliga sjuksköterskor, kvinnliga kuratorer, kvinnliga BVC-personal, kvinnliga förskollärare. Det är inte ett klagomål, det är ett konstaterande. När han som femtonåring försöker bilda sig en uppfattning om varför vuxna människor beter sig som de gör har han ett rikt material av kvinnlig vuxenhet att referera till, och ett tunt material av manlig. Det är en hälft av Carrs pubobservation. Den andra hälften, den han nu lägger till, är att i samtalet om varför han har det svårt nämns den första hälften nästan aldrig. Den enda föräldern vi tillåter oss att vara kritiska mot är den frånvarande.

För flickan ser det annorlunda ut. Hon har modellen, hon har lärarinnan, hon har faster, hon har mormor. Hennes problem är inte avsaknaden av kvinnor i synfältet. Det är att modellen ofta levereras utan begreppslig ram. Modern är, säger den implicita kulturen, antingen ett offer eller en ängel. Att modern är en vuxen agent vars val har format hennes barn på sätt som är värda att beskriva och utvärdera, inte enbart att hylla, är något feminismen i sin nuvarande form har svårt att säga. Det betyder att flickan får en mor men inte en analys av modern. Hon får, om hon har otur, en ärvd uppsättning rörelser hon inte kan namnge förrän hon själv sitter där, med ett barn, ett kök och en partner, och upptäcker att hon har blivit en kvinna hon inte har bett att bli.

Den vuxna manliga rösten i den här diskursen, om det ska finnas en sådan, kan formulera det så här. Hela vår offentliga vokabulär för vad som händer i ett barns uppväxt är skev. Vi har trettio år av analys av den manliga föräldraposten och nästan inga av den kvinnliga, och vi behandlar fortfarande den ojämvikten som om den vore en seger för rättvisan. Den är det inte. Den är en blind fläck. Och en blind fläck är aldrig neutral. Den producerar en bild av familjen där alla problem som har med makt att göra antas komma från en enda föräldrasort, och en bild av barnet där alla problem som har med trygghet att göra antas lösas av en enda föräldrasort. Det stämmer inte med någons faktiska barndom, och det ger varken pojken eller flickan ett ärligt galleri att jämföra sig med.

För den enskilda fadern är poängen praktisk och inte ideologisk. Han ska inte börja angripa sin sons mor, varken i sitt eget huvud eller i samtal med sonen. Det är ett av de få områden där den manosfäriska reflexen är som mest skadlig. Men han har rätt att ha ord för det han ser. När hans son kommer till honom var fjortonde dag och beskriver en vardag där modern, av skäl som kan vara goda eller dåliga, har fattat beslut som påverkat honom, har fadern rätt att lyssna utan att automatiskt ta moderns parti och utan att automatiskt ta sonens parti. Han har rätt att tänka att också den hushållsmakt som inte sitter i lagstiftningen är makt, och att den lyder samma lagar som alla andra former av makt. Den korrumperar om den inte balanseras. Den blir blind för sina egna mönster om den aldrig får motfråga. Den behöver, precis som den manliga, både empati och agens från omgivningen för att förbli sund.

Detta är, för att binda ihop det med Carrs två andra observationer, samma poäng en gång till. Pubobservationen handlar om att unga män behöver vuxna män i synfältet, för att den manliga vuxenheten annars saknar förebilder. Agens-empati-observationen handlar om att unga män behöver mötas som vuxna i vardande och inte enbart som offer eller enbart som ansvariga. Matriark-observationen handlar om att om vi ska förstå vad som händer med både unga män och unga kvinnor i den nuvarande familjeformen måste vi ha ord också för den andra föräldern, som förebild och som agent. Ingen av de tre är ett angrepp. Alla tre är samma rörelse, ett krav på att se hela bilden i stället för halva, för båda könen. Det är allt Carr säger, och det är förvånansvärt mycket.

Vad detta betyder för den enskilda fadern

Carr är komiker och hans förslag är formulerat som ett skämt med en allvarlig undertext. Det är värt att översätta undertexten till något en enskild far faktiskt kan göra på en tisdag, eftersom väntan på att pubarna ska komma tillbaka är en dålig strategi.

Det första, och det enklaste, är att ta sin son med sig till de rum där det finns andra vuxna män. Inte för att hålla föredrag, inte för att introducera honom till någon särskild, utan för att han ska få sitta i ett rum, dricka något, och se hur det går till. Det är hos brorsan när hans grannar kommer förbi för att låna verktyg. Det är på fotbollsmatchen där det också sitter äldre supportrar. Det är i bastun, i förrådet hos arbetskamraten, vid förrådet på båtklubben. Det är platser där det inte händer mycket. Det är just därför de fungerar.

Det andra är att inte privatisera sin egen samvaro med andra män. Den medelålders mannen tenderar att träffa sina vänner i frånvaro av barn, antingen för att det är trevligare så eller för att vännerna upplevs som hans eget rum. Det är förståeligt. Men det innebär också att hans son aldrig får se honom i sin egen vuxenhet, bara i hans föräldraroll. Det är värt att ta sonen med någon enstaka gång till middagen med vännerna, även om han bara sitter och tittar i telefonen halva tiden. Han registrerar mer än man tror.

Det tredje, och det är det Carr egentligen säger till hela sin generation, är att inte tro att man inte längre har en roll. Den fyrtioåriga och den sextioåriga mannen som tycker att han är klar med sin samhälleliga funktion, att hans uppgift nu är att betala skatt och vara harmlös, har missförstått situationen. Den ungre mannen i hans närhet, inte bara hans egen son utan grannens son, brorsans son, kollegans son, behöver att han fortsätter ta plats, fortsätter ha åsikter, fortsätter ge sakliga tillrättavisningar när det behövs. Det är inte ett tilltal. Det är att inte abdikera.

Slutkommentar: förebilder, för båda könen, hela vägen

Det är inte alls säkert att Jimmy Carr har en plan mot manosfären. Han är komiker och hans jobb är att säga sanningar i en form som gör att åhöraren skrattar innan han hinner försvara sig mot dem. Men de tre klippen tillsammans tecknar något som närmar sig ett program, även om det varken är politiskt eller fullständigt, och linjen mellan delarna är tydligare än den först ser ut. Den linjen heter förebilder.

Pubobservationen är en observation om förebilder. Fjortonåringen som har fem vuxna män i synfältet har fem möjliga sätt att vara man som han kan jämföra sig med. Fjortonåringen med telefonen har två, eller en, eller den som råkar trenda den månaden. Det är ingen mystik att den första klarar sig bättre. Den manosfäriska influencerns popularitet är inte ett bevis på att unga män har dåliga värderingar. Den är ett bevis på att de letar efter förebilder och att de har för få att välja på.

Agens-empati-observationen handlar om vad en förebild faktiskt gör. Den vuxne mannen i synfältet ger empati genom att finnas där. Hans tysta förväntan att den unge ska börja, är agens. Den vuxne som möter honom när det går åt skogen, är empati. Allt detta sker, i en fungerande by, av samma människor, samtidigt, hela tiden. Inte växelvis. Inte beroende av om man just nu tycker om honom. Det är skillnaden mellan en farbror och en algoritm. Algoritmen ger agens utan empati, eller empati utan agens, beroende på vad som klickar bäst den veckan. Farbrodern ger båda, i samma kropp, vid samma köksbord.

Matriark-observationen är den tredje delen av samma fråga, fast spegelvänd. Pojken saknar manliga förebilder för att de fysiskt har försvunnit ur hans liv. Flickan saknar inte kvinnor i synfältet, hon saknar en analys av dem. Hon har modern, men har fått veta att modern bara är ett offer eller bara en ängel, aldrig en agent vars val är värda att beskriva och utvärdera som vuxen kvinnlighet. Den feministiska analysen har gett oss en mycket detaljerad bild av fadern och en nästan tom ram för modern, och resultatet är att båda könen växer upp med ett halvt galleri. Pojken med för få manliga förebilder och flickan med många kvinnliga förebilder utan begreppslig ram.

Det är därför Carrs poäng är värd att stanna vid, inte trots att han är komiker utan delvis tack vare det. Den lättheten med vilken han säger det är en del av poängen. Det är inte ett föredrag. Det är en lakonisk vuxen mans observation i en bar, i en talkshow, i en podcast. Det är precis så de äldre männen i den pub han saknar skulle ha sagt det till varandra, om barnen i salen lyssnade utan att veta att de gjorde det. Och det är just den tonen, ovan ungdomens dramatiska skala men varm nog att vilja både den unge mannen och den unga kvinnan väl, som hela hans poäng till slut handlar om. Förebilder är inte ett politiskt projekt. De är en infrastruktur. När den försvinner växer en generation upp med halva galleriet, och då söker den resten där den finns, vilket sällan är där vi hade önskat.

Källor