Kulturell lägesbild · Essä · 9 min

Carr och Galloway pratar om unga män. Vem gör det i Sverige?

I de engelskspråkiga offentligheterna har två oväntade röster blivit centrala när unga mäns kris ska beskrivas: komikern Jimmy Carr och marknadsföringsprofessorn Scott Galloway. Båda är vuxna, liberala, sakliga och vägrar både offerrollen och kulturkriget. Den frågan som tränger sig på är: var är den svenska motsvarigheten? Och varför är platsen så märkligt tom?

Det finns ett samtal som pågår på engelska som inte riktigt har nått fram till svensk offentlighet i samma form. Det förs av två figurer som vid första anblicken inte hör ihop: Jimmy Carr, brittisk komiker känd för grova oneliners, och Scott Galloway, amerikansk marknadsföringsprofessor och poddstjärna. Men när Carr går in i LBC-studion och pratar om Andrew Tate, dejting och unga mäns ensamhet, eller när Galloway i Guardian-intervjun säger att vi håller på att avla fram en ny sorts asexuell, asocial man, så pratar de i grunden om samma sak. De pratar om unga män som en samhällelig fråga, utan att låta som vare sig manscirkel eller manosfär.

Vad de faktiskt säger

Carrs linje är förvånansvärt klassisk. Toxisk maskulinitet existerar, säger han, men botemedlet är inte att skälla på unga män. Botemedlet är två gamla ord: be a gentleman, be a mensch. Var någon att räkna med. Var av tjänst. Sluta fråga vad du vill ha och börja fråga vad du har att erbjuda. Han ser med oro på att västernfilmen och maffiafilmen, vad han kallar männens berättelser, har försvunnit ur kulturen, och att det vakuumet fyllts av Andrew Tate. Han noterar krogdöden, ensamheten, datorspelen och porren som "billigt dopamin", och säger en mening som är värd att skriva ut: "Du kan inte tänka dig ut ur en mental hälsokris i ditt eget huvud, du har en utspridd identitet. Du är den du är tillsammans med människorna i ditt liv. Och om du inte gillar den du är, behöver du byta människor."

Galloway gör samma diagnos från andra hållet, med statistik. Två kvinnor på varje man tar examen från amerikansk högskola. Pojkar avstängs oftare. Unga mäns arbetslöshet, beroenden, ensamhet och avhopp ökar. Hans recept är delvis konservativt, protect, provide, procreate, och delvis radikalt: bygg ekonomisk trygghet, lär dig be någon ut, lär dig hantera ett nej, lär dig gråta. Galloway är öppet liberal, kallar sig "progressive Jordan Peterson" utan att skämmas, och säger rakt ut att han tror att Demokraterna förlorade Vita huset 2024 just för att de inte tog unga mäns kris på allvar.

Varför just de här två fungerar

Det är inte slumpen att det är en komiker och en professor som fångat samtalet. Båda har en sak gemensam: de står utanför terapikulturen och utanför manosfären samtidigt. De är inte coacher. De säljer inte ett program. De har inga retreats. De är vuxna män med yrke, ekonomi och familj, som råkar tycka att unga män också är värda omsorg.

Carr använder humorns immunitet. Eftersom han är en komiker som driver med alla, kan han säga saker en politiker inte kan. Galloway använder akademins och affärsvärldens trovärdighet. Eftersom han är professor på NYU och har sålt ett bolag för 155 miljoner dollar, kan han säga saker en aktivist inte kan. Båda har skaffat sig den positionen där det är svårt att avfärda dem som bittra eller marginaliserade.

Det andra de delar är ton. Pondus utan pekpinne. Empati utan kletighet. Konkret utan att bli reduktivt. När Carr säger att män behöver ett gäng kompisar som säger "hon är inte intresserad, mannen, gå vidare", eller när Galloway säger att risken med levern är ingenting jämfört med risken med social isolation, då pratar de inte om män som problem. De pratar om män som vuxna, som behöver något konkret att göra.

Den svenska tystnaden

Vem gör det här i Sverige? Den ärliga sökningen ger ett magert resultat. Vi har ett fält med starka men begränsade röster, och en stor mittfåra som lyser med sin frånvaro.

På den ena flanken finns vuxenpsykologin och stresskolan: Björn Rudman, Kristina Bähr, Anders Hansen. De är lysande på sitt område, sömn, nervsystem, hjärnhälsa, men de pratar sällan specifikt om unga män som politisk eller kulturell kategori. De pratar om hjärnan, vilket är en annan sak. På den andra flanken finns aktivistgenren: MÄN, Fatta Man, jämställdhetsaktörer som ser frågan genom normkritikens lins. Bra arbete på sina villkor, men dialekten är inte den som når den 22-årige killen i Tumba som nyss blivit dumpad.

Däremellan finns några försök. Hampus Nessvolds föreställning Ta det som en man bearbetade temat på scen för några år sedan. Jan Emanuel skriver krönikor i TV4 där han argumenterar för att vi behöver "mer manlighet, inte mindre", men hans röst är mer politisk-aktivistisk än analytisk. Komikern Nisse Hallberg skojar om manshat från scenen med självdistans, men gör inte Carrs strukturella analys. Micael Dahlen, ekonomiprofessor på Handelshögskolan, har viss räckvidd och rätt typ av plattform, men hans tema är "lyckonationen", inte unga män specifikt. Den fria offentligheten på Substack, Eriksson & Söderman, Det fria Sverige och liknande, har börjat ta upp frågan om "meningslöshetens tidsålder" för unga män, men ofta från en politisk position som är för långt åt höger för att fungera som bred mittfåra.

Det som saknas är någon som kombinerar Carrs och Galloways fyra egenskaper på en gång: vuxen, etablerad i ett seriöst yrke utanför terapifältet, liberal till tonen, och beredd att tala specifikt om unga män utan att hamna varken i manscirkel eller manosfär. Sven Melander hade kunnat göra något åt det hållet på sin tid, kanske. Idag är platsen tom.

Vad det betyder att platsen är tom

En offentlighet som inte erbjuder vuxna manliga röster om mansrollen lämnar fältet öppet för två kategorier: aktivisterna och influencerna. Aktivisterna talar om män i normkritiska termer ("mansnormen", "den giftiga mansrollen") som många unga män upplever som anklagande, även när det inte är avsett så. Influencerna, Andrew Tate-skolan i sin svenska form, talar till samma killar och säger att hela problemet är kvinnornas, statens eller "systemets" fel. Mellan de två polerna sitter killen i lägenheten och skrollar.

Carrs och Galloways funktion är att vara den tredje rösten. De säger: ja, det är svårt. Ja, samhället har förändrats på sätt som drabbar dig. Nej, det är inte ditt fel att västernfilmen försvann eller att tre års pandemi tog din pubkultur. Och nej, du är inte ett offer. Du har fortfarande arbete att göra: ringa upp en kompis, gå ut, fråga någon på dejt, ta ett nej, gå hem. Det är den vuxna positionen. Och den finns nästan ingen i Sverige som intar den i offentligheten på det sättet.

Var den svenska rösten skulle kunna växa fram

Om någon ska bli en svensk Galloway eller Carr behöver det vara någon som redan har en plattform inom ett annat fält och som börjar tala om unga män med pondus och utan pekpinne. Det är osannolikt att det blir en politiker, partipolitisk position diskvalificerar rösten innan den ens börjat. Det är osannolikt att det blir en terapeut, facket är för litet och för specialiserat. Det troligare är något av följande spår.

Första spåret: en etablerad komiker eller programledare som vågar bredda sig från humor till samhällsanalys. Det är så Carr blev Carr. Henrik Schyffert har anlagen i grunden men har valt en annan riktning. Marcus Birro skrev om mansrollen men brände för många broar i kulturkrigen för att fungera som mittfåra.

Andra spåret: en akademiker eller debattör med ekonomisk eller statsvetenskaplig grund som börjar prata om unga män som strukturell fråga, ungefär som Richard Reeves gör i USA. Här finns Lars Trägårdh, men hans tema är tillit, inte specifikt mansrollen. Sociologen Roland Paulsen ligger nära men har valt vägen om mening och oro mer brett.

Tredje spåret: en idrottsprofil eller militär som efter karriären börjar skriva och tala om vad det betyder att leda, att stå sig i motgång, att vara pappa. Det är spåret Jocko Willink fyllt internationellt. I Sverige har vi en mycket stark ledarskapstradition, MSB:s, FOI:s, Försvarsmaktens, som ännu inte hittat sin civila berättarröst.

Fjärde spåret är det vi själva tillhör: en redaktionell plattform som tar samtalet och gör det till essäform, utan en enskild ansiktsröst. Det är inte lika genomslagstarkt som en person, men det fungerar för en målgrupp som vill läsa snarare än lyssna.

Var du hittar dem på engelska under tiden

I väntan på att en svensk röst växer fram är det värt att veta var Carr och Galloway faktiskt finns. Carrs centrala uttalanden om mansrollen finns i hans intervju med Iain Dale på LBC ("Jimmy Carr's cure for toxic masculinity"), i hans samtal på Diary of a CEO med Steven Bartlett, och i flera framträdanden hos Lex Fridman. Hans bok 8 Rules of Comedy är inte i första hand en bok om mansrollen, men ramen kring vuxenliv, disciplin och misslyckande löper genom den.

Galloways huvudtext om ämnet är boken Notes on Being a Man (Simon & Schuster, 2025), recenserad i Guardian och listad på New York Times advice list. Hans podd Prof G Pod är veckodos. Hans TED-talk från 2023, "How the US is destroying young people's future", är 20 minuter och en bra ingång. Det centrala statistiska underlaget han bygger på är Richard Reeves Of Boys and Men (2022) och Jonathan Haidts The Anxious Generation (2024). Vill man bara ha hans grundpaket är det den ordningen som rekommenderas: TED-talk → Reeves → Galloway-boken → Haidt.

Slutsats

Det Carr säger om utspridd identitet är värt att lägga på minnet, för det är där den svenska tystnaden gör som mest skada. Du är den du är tillsammans med människorna i ditt liv. Det betyder att en ung man som inte har vuxna män i sin närhet, för pappan flyttade, läraren var kvinna, tränaren slutade, kollegorna är hemma, bygger sin identitet av det material som finns kvar. Och materialet är, för tillfället, en blandning av Tate-klipp, normkritiska reels och en feed av män som visar upp sina muskler. Det blir den han blir.

Motmedlet är inte ytterligare en kampanj. Motmedlet är vuxna män som syns och hörs i offentligheten med pondus, sakkunskap och vänlighet i samma röst. Carr och Galloway har visat att det går att göra. Den svenska versionen finns ännu inte. Men frågan är inte om den behövs. Den är vem som först tar plats.

Källor