Litteratur · Relationer · Tillit · Essä om en svensk dystopi och en modern parrelation · 9 min

Kallocain och köksbordet: Karin Boyes varning till den övervakade relationen

Karin Boyes sista roman handlar om ett sanningsserum som tvingar fram det innersta hos varje medborgare. Den handlar också, läst med vuxna ögon, om vad som händer i ett hem där tilliten har ersatts av kontroll, granskning och dolda bevis. När en relation blir en revisionsbyrå dör det levande mellan två människor. Det är romanens skarpaste varning, och den gäller idag.

Karin Boye skrev klart Kallocain hösten 1940 och tog livet av sig i april 1941. Romanen kom ut postumt och har sedan dess lästs som en av de mest plågsamma svenska skildringarna av en totalitär stat: Världsstaten, där varje medborgare har en mikrofonkamera i bostaden, där angiveri är inbyggt i barnuppfostran, och där kemisten Leo Kall har uppfunnit ett sanningsserum, kallocain, som tvingar varje försöksperson att avslöja sina innersta tankar. Romanen är skriven mot bakgrund av nazismen och stalinismen och brukar i litteraturhistorien placeras mellan Zamjatins Vi och Orwells 1984.

Det är en helt rimlig läsning. Men Boye är skarpare än så. Hennes egentliga ärende är inte den stora staten utan det lilla rummet. Det som drabbar Leo Kall hårdast är inte vad regimen gör med medborgarna i stort, utan vad hans eget hem, hans äktenskap med Linda och hans relation till barnen, har förvandlats till. Det är där romanen blir användbar för en svensk läsare år tjugohundratjugosex som inte lever under en diktatur men som kanske, utan att fullt ha märkt det, har låtit sin egen relation glida in i samma mekanik.

Vad Leo gör med Linda

I bokens centrala vändpunkt börjar Leo misstänka att hans hustru Linda är otrogen, eller åtminstone att hon döljer något för honom. Han har precis utvecklat kallocainet. Han har staten bakom sig. Han har, i strikt mening, alla verktyg som behövs för att tvinga fram sanningen ur henne. Och han gör det. Han injicerar henne, han ställer sina frågor, han får sina svar.

Det han får ut är inte det han hade föreställt sig. Linda är inte otrogen i någon konkret mening. Men hon har, vilket är värre för Leo, ett eget inre rum som inte tillhör honom: tankar, längtan, ett område av sig själv som hon har skyddat genom att inte tala om det. När Leo har tvingat upp det rummet med kemi kollapsar något mellan dem som inte längre går att laga. Han har fått sin sanning. Han har förlorat sin hustru. Romanen säger inte att han har fått fel svar. Den säger att själva metoden förstörde det som svaren skulle ha bekräftat.

Det är den meningen som överlever från 1940 till nu.

Den moderna mikrofonkameran

Vi har inga kallocainsprutor. Vi har annat. Vi har skärmavläsare som kan plocka upp varje meddelande på partnerns telefon. Vi har Find My-funktioner som hela tiden visar var den andra människan befinner sig på meter. Vi har e-postkonton som ligger inloggade på familjedatorn. Vi har skärminspelning, vi har transkriptioner av spontana samtal, vi har AI-verktyg som kan analysera tonläget i en röstmemoinspelning och påstå att den ena talar med "förakt".

Vi har också, vilket är subtilare, något som Lundström och Schultz på Linköpings universitet kallar "tysta gransknings­regimer" i parrelationer: detaljerade ekonomiska sammanställningar, minutprecis bokföring över vem som gör vad i hemmet, retroaktiv granskning av varje val mot en standard som aldrig öppet förhandlats. Eva Illouz beskriver samma fenomen i Why Love Hurts som "intimacy turned into accountancy". Kärlek som ständig revision.

Det är, i mindre skala, samma rörelse som Leo gör. Det är att gå runt det levande mellan två människor genom att försöka tvinga fram ett mätbart bevis. Och precis som hos Boye är priset inte att man får fel data. Priset är att man, även när man får rätt data, har dödat förutsättningen för att den ska betyda något.

Varför tilliten kräver rymd

Det är värt att stanna vid varför detta är så. Anknytningsforskare som Sue Johnson och John Gottman har, från olika håll, dokumenterat samma sak: tillit i en parrelation byggs inte av perfekt information utan av att man frivilligt får välja den andra. När informationen tvingas fram, oavsett om det sker genom serum eller genom inloggad spårning, försvinner det val som tilliten lever av. Det som ser ut som extra säkerhet visar sig vara dess motsats.

Marshall Rosenberg formulerade det praktiskt i Nonviolent Communication: "Behov kan inte uttryckas i krav på den andra. De kan bara uttryckas i bön." Den som ber lämnar rymd för ett ja eller ett nej. Den som granskar har redan stängt det. Det är samma rörelse som Linda försöker beskriva för Leo innan han ger henne sprutan: hennes inre liv är hennes, inte staten Världsstatens och inte Leos. Och i det ögonblick han tar bort hennes möjlighet att hålla det själv, finns det heller inte längre något att ge honom frivilligt.

Karin Boye visste detta från sitt eget liv. Hennes brevväxling med Margot Hanel och hennes essäer i tidskriften Spektrum (1931 till 1933) återkommer ständigt till samma rörelse: det inre rummet som det levandes förutsättning. Hon såg, mer än de flesta i sin samtid, att totalitarismen i öst och väst inte främst var en politisk fråga utan en själslig. Den dödade människan genom att vägra henne ett rum som var hennes eget.

Den lilla varianten i ett vanligt hem

För en man i en vanlig svensk parrelation ser tillämpningen ut så här. Du har en kväll där hon kommer hem två timmar sent och säger att det blev en after work som drog ut. Du har en magkänsla som kanske eller kanske inte är välgrundad. Du har, med ett enkelt grepp, möjligheten att gå in i hennes Instagram, hennes Messenger eller hennes Find My och kontrollera om hennes berättelse stämmer.

Valet är ditt. Men du ska veta vad du gör om du gör det. Du gör det Leo gör. Du säger att rummet mellan oss inte längre tål en obekräftad berättelse. Du säger att tilliten har upphört att vara en vald hållning och blivit en räknad sannolikhet. Och även om du får helt rätt, även om hon faktiskt har ljugit den kvällen, har du flyttat hela relationen ett klick närmare Världsstaten. Det går knappast att gå tillbaka från det. Det är inte heller riktigt det som händer som är problemet. Det är att du, genom att utesluta valet, gör henne till en datapunkt snarare än till en motpart med en egen vilja.

Det är därför Boye, för en man som funderar på om han ska kontrollera sin partners telefon, är en mer användbar författare än någon relationsterapeut på Instagram. Hon säger inte att du har fel om dina misstankar. Hon säger att metoden, oavsett resultat, kommer att kosta dig mer än du vinner.

Den vuxna utvägen

Vad gör man då i stället, om misstanken är på riktigt. Den vuxna utvägen är inte naivt förtroende. Det är öppen fråga. Du säger rakt: "Jag har en känsla av att något inte stämmer den senaste månaden. Jag tänkte fråga dig om det innan jag drar några slutsatser." Om hon svarar undvikande har du fortfarande information, fast på ett sätt som lämnar relationen i rummet snarare än utanför det. Om hon svarar tydligt har du fått det du behövde utan att ha tvingat fram det. Om svaret inte räcker, väljer du i nästa steg: ska vi gå till familjerådgivningen, ska vi tala med någon utomstående, ska vi separera. Det är vuxenhetens väg. Den är jobbigare än kallocainet. Den lämnar däremot något kvar att leva med.

Det är, vid närmare betraktelse, hela Boyes ärende. Det är därför Kallocain står på Nordstedts klassikerlista och inte har slutat tryckas på åttio år. Hon skrev en politisk roman som råkar vara en av de skarpaste relationsromanerna i svensk litteraturhistoria. Det är inte tillfälligt. Hon visste att den stora despotin alltid börjar i det lilla hemmet, och att den lilla despotin alltid bär den stora despotins frö.

Källor