Kultur · Essä · 14 min

Kan man bli en stadig man utan kvinnor? En självkritisk granskning av vårt eget projekt

Vi har skrivit nittio artiklar om mansfällan, om den rådige fadern, om mentorskap, brotherhood och övergångsriter. Nästan alla utgår tyst från att utvecklingen sker bland män. Men forskning om vuxenutveckling, affektreglering och relationell mognad pekar konsekvent åt motsatt håll: den sista och svåraste delen av en mans formning sker inte i mansgruppen, militären eller kampsportsklubben, den sker i det dagliga mötet med en kvinna som har en annan känslighetströskel än din egen. Här prövar vi vår egen position självkritiskt och frågar var vi själva har glidit för långt åt det homosociala hållet.

En av invändningarna mot det vi gör, och den är värd att ta på allvar, är att fattning.nu på sätt och vis riskerar att bli ännu en homosocial bubbla. Vi har skrivit om Scouterna, om militärtjänsten, om idrottsrörelsen, om Men's Sheds, om Jocko Willink, om brasiliansk jiu-jitsu, om Sacred Sons och Evryman, om Robert Blys "Iron John" och om Moore & Gillettes arketyper. I varje fall har vi noterat att Sverige saknar dessa strukturer och att män behöver dem. Vad vi sällan har sagt med samma emfas är detta: även när alla dessa strukturer finns på plats, även när en man har gått igenom Crucible, lumpen, dojon och prästseminariet, blir han inte färdig. Det sista steget i hans mognad sker inte bland män. Det sker i ett kök, en barnvagn och ett kvällssamtal med en kvinna vars känsloliv rör sig i ett annat tempo än hans eget.

Det är dags att granska den blindfläcken.

Vad forskningen om vuxenutveckling faktiskt säger

Robert Kegan, Susanne Cook-Greuter, Jane Loevinger och de senare svenska forskarna Kristian Stålne och Sofia Kjellström har under fyra decennier undersökt hur vuxen mognad faktiskt sker. Deras gemensamma fynd är ovälkomna för var och en som hoppas på en ren manlig mognadsväg. Mognad uppstår inte primärt genom press, prestation eller hierarki. Den uppstår när jaget tvingas hålla två oförenliga perspektiv samtidigt utan att kollapsa det ena i det andra. Kegans fjärde och femte ordning, Cook-Greuters "construct-aware" och "unitive" stadier, Loevingers "individualistic" och "autonomous", alla beskriver samma sak med olika ord: en människa blir inte vuxen genom att bli starkare i sin egen position, utan genom att bli förmögen att rymma en motsatt position utan att förinta den.

De miljöer som tränar denna förmåga är genomgående asymmetriska. Föräldraskap är den mest studerade, att hålla barnets perspektiv parallellt med sitt eget utan att låta något av dem dominera. Parrelationen är den näst mest studerade, att hålla partnerns annorlunda känslighet, ekonomi, sömnbehov, sexualitet och oro samtidigt som den egna utan att glida in i dominans eller kapitulation. Sue Johnsons forskning på vuxen anknytning, John Gottmans fyrtioåriga par-studier och Stephen Porges arbete om co-regulering pekar alla i samma riktning: det nervsystem som lärt sig regleras endast i en homosocial kontext har inte regelerats färdigt. Det är hälften av jobbet.

Den manliga miljöns reella vinst, och dess tydliga tak

Det är ingen poäng i att förneka att män behöver mansmiljöer. Forskningen på Men's Sheds (Wilson, Cordier 2013), på terapeutiska mansgrupper (Kiselica & Englar-Carlson 2010), på militär gruppdynamik (Siebold) och på pojkars utbildning (Reeves) är samstämmig på den punkten. Side-by-side-kamratskap, en delad uppgift, en äldre man som modellerar utan att moralisera, allt detta gör en omätbar skillnad i en ung mans liv. Det förebygger självmord, det minskar missbruk, det bygger en grundläggande social kompetens, det ger den första erfarenheten av att vara nödvändig för andra.

Men forskningen visar också ett tak. Män som är djupt engagerade i homosociala miljöer, och saknar motsvarande djup i en parrelation eller ett föräldraskap, utvecklar ofta en specifik typ av blindhet. De blir bra på att vara tillsammans med andra män. De blir inte automatiskt bra på att vara tillsammans med någon som inte är som de själva. Krocken kommer först i det privata, ofta tio år försent, och uttrycker sig som det vi i tidigare artiklar har beskrivit som "den artiga reträtten" eller "kapitulationen till kvinnans tempo". Det är inte ett tecken på att mannen är svag. Det är ett tecken på att han har övat på fel sak. Han har byggt muskler för en uppgift och möter en annan.

Vad jag märker hos mig själv

Det är ärligt att säga: jag märker det här hos mig själv. Jag har gått dans, jag har varit på workshops, jag har varit i ledarroller med högt yttre tryck. Jag är van vid press och stolt över det. Och ändå möter jag i hemmet en partner vars känslighetströskel ligger lägre än min egen, och min första reaktion är inte alltid värdig den person jag försöker vara på den här sajten. Jag tycker hon är "för känslig". Jag noterar det med en svag irritation. Jag översätter hennes reaktion till en svaghet som jag har sluppit, snarare än till en signal från ett nervsystem som registrerar något jag själv inte är tränad att registrera.

Det är där jag fattar att den hårda skolan har en gräns. Den har gjort mig duglig att stå still under yttre press. Den har inte gjort mig duglig att stå still inför en annan människas inre press. Det är ett annat hantverk. Det kräver en annan typ av träning. Och den träningen, har jag fått erkänna, går inte att göra själv eller bland likasinnade. Den måste göras i mötet med någon vars frekvens skiljer sig från min egen, utan att jag behöver omvandla skillnaden till ett fel hos henne.

Var den homosociala rörelsen går snett

När den här insikten saknas blir mansrörelser, oavsett politisk färg, märkligt sterila. Sacred Sons-läger, Evryman-cirklar, Jordan Petersons föreläsningssalar, Tate-akademins poolfester och även de mer respektabla brotherhood-modellerna i amerikanska kyrkliga miljöer delar samma struktur: män som tränar på att vara män i frånvaro av kvinnor och barn. De producerar en specifik typ av människa, kapabel, ofta artikulerad, ofta med en uppövad förmåga att tala om sina känslor på det sätt gruppen belönar, men inte sällan med samma blindfläck. När han kommer hem är hans partner fortfarande "för mycket" och hans förmåga att hålla det är fortfarande otränad.

Det syns i siffrorna. Skilsmässofrekvensen bland män som genomgått intensiva mansretreater är inte lägre än hos befolkningen i övrigt; i vissa studier är den högre. En del av förklaringen är förmodligen att män som söker sig dit redan står i kris. En annan del är värd att stanna vid: en miljö som tränar dig att tala fritt om dina behov, ditt syfte och din skugga inför andra män förbereder dig inte automatiskt för att lyssna på en kvinna som inte vill prata om sin skugga utan om vem som ska hämta på dagis på torsdag. Två olika språkspel. Två olika kompetenser.

Det är därför Della Q hade rätt när de halvt på skämt sa att den moderna mansrörelsen ofta producerar en man som är "färdigterapeuterad och oförmögen att diska". Den observationen är obekväm men den träffar något.

Varför skolan halkar efter, och varför det inte är hela förklaringen

Pojkarnas underprestation i den svenska skolan är reell. Reeves har sammanställt siffrorna, Skolverket har bekräftat dem, och det vore oseriöst att ignorera att en miljö som premierar tidig verbal förmåga, stillasittande och självständig planering missgynnar pojkar systematiskt. Det är värt en egen reform, fler manliga lärare, tydligare struktur, mer fysisk rörelse i skoldagen, en återupprättad respekt för hantverksprogram, möjligen en återinförd allmän tjänsteplikt. Allt detta har vi argumenterat för i tidigare texter och fortsätter att argumentera för.

Men vi måste också säga, för att vara hederliga: själva grundproblemet hos vuxna män i dag är inte att de inte fick tillräckligt med manlig struktur i skolan. Det är att de inte fick tillräckligt med övning i att möta människor olika sig själva. Skolan har också blivit sämre på det, för båda könen. Den extrema individualiseringen, valfriheten och den digitala fragmenteringen har träffat pojkar hårdare i siffrorna men träffat båda könen i förmågan att stå kvar inför en annan människas annorlunda perspektiv. Att lösa pojkfrågan med ännu mer separering, pojkklasser, mansgrupper, separata mentorsprogram, kan vara rätt på kort sikt och fel på lång sikt om det inte parallellt byggs miljöer där pojkar och flickor faktiskt arbetar tillsammans kring något som varken är dejting eller tävling.

Vad detta gör med vårt eget projekt

Den här insikten tvingar oss att ompröva tonen i ungefär en tredjedel av det vi har skrivit. När vi i tidigare artiklar har talat om "brotherhood", om "den rådige fadern", om Scouternas värde, om jiu-jitsu-klubben som modell, om Jocko Willink och Extreme Ownership, har vi tyst antagit att det manliga rummet är där den centrala formningen sker. Det är delvis rätt, det är där grunden läggs och där det första lagret av karaktär stelnar. Men det är inte hela historien, och om vi låter den stå oemotsagd har vi i praktiken sällat oss till en internationell rörelse som vi i andra texter har varit kritiska mot.

De miljöer som faktiskt formar vuxna män, om vi är ärliga med vad forskningen säger, är de blandade. Föräldrakooperativet. Bostadsrättsföreningens styrelse. Kören. Bandet. Tangoklubben. Hospiceavdelningen. Föräldraskapet. Parrelationen. Arbetsplatsen som inte är genussegregerad. Det är där den sista, svåraste delen av mognaden sker, och det är där våra läsare i de allra flesta fall faktiskt befinner sig. Mansrummet är inte slutet på resan. Det är kanske inte ens mitten. Det är vägkrogen där man tankar innan man kör vidare in i det som faktiskt är svårt.

En sansad position

Den tredje vägen, den fattning.nu försöker hålla, bör därför formuleras tydligare än vi gjort hittills. Den ser ungefär så här ut. Män behöver mansmiljöer för grundträningen: tidig fysisk självsäkerhet, förmåga att stå still under yttre press, side-by-side-kamratskap, en äldre mans modellering av tålamod och problemlösning, det första lagret av identitet som inte är förhandlingsbart. Skolan, idrotten, försvarsmakten, scouterna, hantverkstraditionen och en återupprättad lärlingskultur är legitima arenor för detta, och Sverige har försummat dem.

Men män behöver också, och i högre grad än vi har erkänt, blandade miljöer för den vidare formningen: arenor där den manliga grundträningen prövas mot människor som inte delar dess språk. Det är där fattning övergår från egenskap till relation, från att vara stadig i sig själv till att vara stadig tillsammans med någon vars stadighet ser annorlunda ut. Och det är i den senare prövningen, inte i den första, som mansfällan faktiskt löses. Inte genom att män blir mer manliga eller mer mjuka, utan genom att män blir bredare i sin förmåga att hantera olika miljöer utan att tappa sig själva i någon av dem.

Det låter som en självklarhet när det skrivs ut. Det är värt att skriva ut ändå, eftersom hela den internationella mansrörelsen, och i ärlighetens namn delar av vår egen sajt, fortsätter att tala som om svaret låg i att gå djupare in i det homosociala rummet. Det gör det inte. Svaret ligger i att kunna gå dit, hämta det som finns där, och sedan kunna gå därifrån.

Slutord

Frågan i rubriken, kan man bli en stadig man utan kvinnor, har ett ärligt svar, och svaret är nej. Man kan bli en kapabel man, en disciplinerad man, en kompetent man, en uthållig man, en specialiserad man. Allt detta kan göras i homosociala miljöer och det är inget fel på dem. Men en stadig man, i den fulla meningen, en man som kan rymma en annan människas annorlunda nervsystem utan att vika undan, utan att triumfera och utan att kollapsa det andra in i det egna, den mannen byggs i mötet med kvinnor och barn. Inte i opposition till dem. Inte under dem. Tillsammans med dem.

Det är en tråkigare och mer prosaisk slutsats än de vi har serverat i tidigare texter. Det är också den mest hederliga vi kan formulera utifrån vad forskningen om vuxenutveckling, affektreglering och anknytning faktiskt säger. Vi tar med oss den och justerar tonen framåt. Det är, om något, vad fattning betyder: att även om man har övat länge på en sak, kunna stanna upp och säga att man övat halva övningen.

Källor