Samtidsdiagnos · Klinisk · Kulturanalys · 11 min

Kärleksfullt kaos, vad socialtjänsten skulle se i våra favoritfamiljedramor

Bonusfamiljen, Ginny & Georgia, The Bear, familjevloggarna. Kulturen säljer det som "stark sammanhållning" och "passion". Tittar man genom en orosanmälans lins, och ett barns nervsystem, ser man något annat: kronisk vuxeninstabilitet, parentifiering och gränslöshet, paketerat som kärlek.

Vi psykologer älskar att säga "det beror på". Det är vår motsvarighet till "pris på begäran". Men det finns ett område där det faktiskt inte beror på, och det är vad ett barn behöver av en vuxen för att nervsystemet ska kunna utvecklas i fred. Det behöver förutsägbarhet, en vuxen som reglerar sin egen affekt innan den vräks ut i rummet, och en sömn som inte avbryts av att någon slår i en dörr klockan 23.40.

Nervsystemet är inte intresserat av dina argument. Det är inte intresserat av att du älskar ditt barn. Det är intresserat av om någon precis slog i en dörr.

Med den kunskapen i ryggen, Porges, Bessel van der Kolk, Edward Tronick, är det lärorikt att sätta sig framför några av samtidens mest hyllade familjeskildringar. Inte för att rosta dem som tv-kritiker. Utan för att fråga: vad hade en erfaren socialsekreterare skrivit i sin utredning om hon haft samma material framför sig som tittarna har? Och vad gör det med en kultur att vi packar omsorgssvikt som "kärleksfullt kaos" och säljer det som relaterbart?

Bilden: en familj på en svensk fredagskväll

Bilden: en familj på en svensk fredagskväll. Tacopaketet är öppnat. På tv:n: en serie där två vuxna skriker åt varandra i hallen medan ett barn står i pyjamas i bakgrunden. Tittarna mumlar igenkännande "men gud vad äkta". Barnet i bakgrunden av serien hör till manus. Barnet i bakgrunden av soffan hör inte till manus. Hens nervsystem registrerar exakt samma decibel som om någon slagit i en dörr på riktigt.

Det är där den här texten börjar. Inte i en moralisk fingervisning mot vad folk tittar på, utan i en saklig fråga: varför har vi börjat kalla vuxnas oförmåga att hålla fattningen för "passion", "kärlek" och "stark sammanhållning"?

(En syster-text till denna är Johans [Filmen som spegel](/artiklar/filmen-som-spegel), som tittar på den klassiska kammarfilmen, Bergman, Östlund, Vinterberg, som spegel för parets egen vuxenfriktion. Där handlar det om vad du själv känner igen i scenen. Här handlar det om vad ditt barn registrerar i den.)

1. Bonusfamiljen, det kärleksfulla pusslet, eller: kronisk vuxeninstabilitet

Bonusfamiljen hyllas för att den visar "moderna familjer" som "kämpar för kärleken". Det är ett ovanligt charmerande sätt att beskriva fyra vuxna som under sex säsonger inte lyckats fatta ett enda beslut utan att först skrika åt minst en annan vuxen i hallen.

Granskar man serien som kliniker ser man inte en kärlekskamp. Man ser kronisk vuxeninstabilitet. Föräldrarna bråkar öppet inför barnen. De fattar impulsiva beslut om att flytta ihop, flytta isär, och flytta ihop igen. Nya partners introduceras i ett tempo som ett barn omöjligt kan följa med i. De vuxna ber, ofta uttryckligen, barnen om hjälp att hantera relationen, vilket är klinisk parentifiering, fackuttrycket för när barnet får agera känslomässig vårdnadshavare för sin egen förälder.

Vad en socialsekreterare skulle skriva i utredningstexten: "Hemmiljön präglas av återkommande exponering för vuxnas oreglerade affekter. Barnet uppvisar tecken på att ha tagit över ansvar för de vuxnas konflikthantering." Det är inte underhållning. Det är, om det skedde i en verklig familj på den verkliga adressen, grund för en orosanmälan enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen.

Men serien framställer det som "vi pusslar ihop det". Det som pusslas ihop är de vuxnas önskemål. Det som pusslas isär är ett barns förmåga att veta var det ska sova nästa torsdag.

2. Ginny & Georgia, "vi är bästisar", eller: enmeshment som romantisk komedi

Den extremt tajta relationen mellan en ensamstående förälder och ett barn säljs i Ginny & Georgia (och tidigare i Gilmore Girls) som den ultimata, villkorslösa kärleken. De delar allt. De pratar om allt. De skyddar varandra mot världen.

Klinisk term: enmeshment. Gränslöshet. Föräldern använder barnet som sin terapeut, sin bästis, sin krockkudde mot ekonomiska, romantiska och existentiella kriser. Barnet dras in i förälderns sexliv, ekonomiska problem, juridiska situationer. Det får höra om vuxenmäns brister, om hyran, om abortbeslut. Och eftersom relationen paketeras som kärlek får barnet aldrig protestera mot den, att sätta gräns mot sin "bästis-mamma" är att förråda kärleken själv.

Bilden: en flicka i 15-årsåldern. Hon har precis fått veta varför hennes mor lämnade hennes biologiska far. Pulsen är 112. Hon säger "det är okej, jag fattar".

Det är inte okej. Det är psykisk omsorgssvikt, och det är dokumenterat skadligt på lång sikt, Salvador Minuchin beskrev mekanismen redan på 1970-talet, och den har validerats i kohortstudier sedan dess. Ett barn har rätt att slippa bära en vuxens psykologiska bagage. Att gråta i munkjacka i sitt rum medan mamma redovisar sin senaste dejt är inte intimitet. Det är att stjäla barnets utvecklingsutrymme och kalla stölden för närhet.

3. The Bear, "Fishes", den passionerade klanen, eller: ett rum där ingen vuxen är vuxen

Avsnittet "Fishes" i The Bear (säsong 2) hyllades som ett mästerverk i hur det fångar familjekärlekens komplexitet. Det är ett mästerverk, i själva regi och skådespeleri. Men det det fångar är inte komplexitet. Det är det som händer i ett rum där ingen vuxen längre är vuxen.

I centrum står Donna, en mor som lagar mat åt alla samtidigt som hon terroriserar samma familj genom passiv aggressivitet, alkohol, martyrskap och explosiva utbrott. Avsnittet kulminerar i att hon kör in en bil i vardagsrummet. Bokstavligen. Innan dess har vi suttit i ett kök i två timmar med en puls i höjd med en undersökningssituation på akutmottagningen.

Vad en socialsekreterare hade noterat: barnen i den familjen, Carmy, Mikey, Sugar, visar ett mönster som forskningen kallar överbevakning. De skannar konstant efter förälderns sinnesstämning och anpassar sin egen kropp efter den. Det är samma respons som ett djur i ett rovdjurs revir. Att en mamma gråter och säger "jag gör allt för er" raderar inte ut det faktum att hon håller sina barns nervsystem som gisslan i ett rum där väggarna bokstavligt talat kan komma in.

Men sensmoralen vi tar med oss ut ur avsnittet är att "när det gäller står de upp för varandra". Det stämmer lika väl som att säga om ett geografiskt område drabbat av regelbundna jordbävningar att "men invånarna är så sammansvetsade". Ja. Det är de. Och det är inte ett kvalitetstecken på platsen. Det är en överlevnadsrespons.

Den vuxna kärleken till sina barn är inte mängden känslor man häller över dem. Den är förmågan att inte hälla alla sina egna känslor över dem. Det är skillnaden mellan att vara förälder och att vara medbrottsling i samma kris.

4. Familjevloggarna, det "oregisserade" familjelivet, eller: integriteten som inkomstkälla

Här lämnar vi fiktionen och kliver in i en gråzon som gör anspråk på absolut verklighet. Familje-influencers, på YouTube, TikTok, Instagram, som filmar och publicerar barnens vardag under parollen att visa "det riktiga, kärleksfulla familjelivet".

Barn filmas när de gråter. När de får utbrott. När de är sjuka. När de blir bestraffade. När de får oönskade presenter och förälderns kamera fångar besvikelsen i realtid. Materialet paketeras som öppenhet och autenticitet. Det drivs i själva verket av visningar, sponsorer och annonsintäkter.

De första akademiska studierna av "kidfluencing", bland annat Stacey Steinbergs *Sharenting* (2017) och senare arbeten från University of Florida, har dragit slutsatsen att fenomenet tangerar psykisk misshandel och ekonomisk exploatering, och att de barn som vuxit upp framför en sådan kamera ofta beskriver sin barndom i samma termer som vuxna barn till alkoholister beskriver sin: jag visste aldrig vilken version av mamma jag skulle få den dagen, och jag fick aldrig vara ledsen utan publik.

Frankrike införde 2020 lagstiftning som klassar barn som arbetar i föräldrars sociala medier som arbetstagare, med arbetsmiljökrav och rätt till sin egen inkomst. Sverige har inte motsvarande reglering. Det är en av de mest uppenbara luckorna i det svenska barnskyddet idag, och den kommer att få konsekvenser i nästa generation som vi ännu inte kan överblicka.

Att beröva ett barn dess integritet och göra dess mest sårbara ögonblick till offentlig underhållning är en modern form av extrem omsorgssvikt, där förälderns behov av bekräftelse (och inkomst) trumfar barnets rätt till sitt eget privatliv. "Men de tycker det är roligt" är inte ett relevant motargument. Det tyckte även artonhundratalets gruvbarn ibland att det var, mellan skiften.

Det gemensamma misstaget: avsikten trumfar inte utförandet

Den gemensamma nämnaren i alla fyra exemplen är en kognitiv dissonans som vår kultur inte längre orkar reda ut. Vi säger till oss själva att avsikten ("jag älskar mitt barn") trumfar utförandet (vad nervsystemet faktiskt utsätts för).

Den ekvationen håller inte. Lagstiftningen håller den inte, föräldrabalken talar om barnets bästa, inte om förälderns intentioner. Neurobiologin håller den inte, Tronicks still-face-experiment (1975) visade på under två minuter hur ett spädbarns nervsystem reagerar på en förälder som inte regleras. Klinisk erfarenhet håller den inte, varenda vuxen jag mött i terapirummet som vuxit upp i ett "kärleksfullt kaos"-hem har samma fråga: varför var jag tvungen att vara den vuxna i rummet?

Kärlek är inte en ursäkt för gränslöshet. Sann föräldrakärlek är disciplinen att agera stötdämpare åt sitt barn, istället för att låta barnet agera stötdämpare åt ens egen oförmåga. Det är en obekväm mening att läsa om man känner igen sig i den. Stå ut med det. Den tio sekunders obehag du känner nu är priset för att inte föra över de obehagliga sekunderna till ditt barn i tio år.

Varför kulturen säljer kaoset

Frågan är inte bara vad barnen i berättelserna utsätts för. Frågan är varför vi som kultur valt att hylla det.

Ett svar: kaoset är dramaturgiskt belönande. En mor som regelbundet sätter sig i ett annat rum, andas tre djupa andetag och kommer tillbaka och säger "jag var precis på väg att skrika men jag gör inte det" är inte tv. Det är vad föräldraskap faktiskt borde vara, men det syns inte. Och i en uppmärksamhetsekonomi är det som inte syns det som inte räknas.

Ett annat svar: vi vuxna känner igen oss i förlåtelsen mer än i föredömet. Det är skönare att se Donna köra in en bil i vardagsrummet och ändå bli älskad än att se en mamma som ringt ett samtalsstöd och bokat ett möte. Den första är drama. Den andra är arbete.

Ett tredje, mer obehagligt svar: skildringarna fungerar som en tyst absolution. *Om Donna är en god mor i grunden, så är jag det också, eftersom det jag gör inte är riktigt så illa.* Tv:n blir vårt eget ostraffade spegelhus. Det är därför vi rycker till när någon, i en text som denna, påpekar att det vi just sett applåderat är, om man tar bort musiken och ljussättningen, exakt det som står beskrivet i Socialstyrelsens vägledning under rubriken omsorgssvikt.

En svensk lägesbild, kort

Det är värt att säga att svenska familjedramor inte är ett undantag. *Bonusfamiljen* är redan nämnd. Lägg till *Solsidan*, där två av de fyra föräldrarna i ensemblen kontinuerligt skämtar om hur lite de orkar med sina barn, vilket den vuxna publiken skrattar igenkännande åt, men där barnen i ensemblen i praktiken är rekvisita. Lägg till *Tunna blå linjen* när hemkonflikter dras in. Lägg till alla våra "äkta" reality-format där barn fungerar som dramaturgisk friktion i föräldrarnas berättelse om sig själva.

De är inte värre än amerikanska eller danska motsvarigheter. De är inte heller bättre. De ligger på samma kulturella linje: vuxna är intressanta, barn är dekor, och oförmågan att hålla fattningen är charmig så länge fotograferingsljuset är rätt riggat.

Vad det här inte är

Det här är inte ett påstående att alla som tittar på *The Bear* är dåliga föräldrar. Jag tittar själv. Jag grät under "Fishes". Jag tycker det är ett av decenniets bästa avsnitt television.

Det här är inte heller en uppmaning till socialtjänsten att börja utreda fiktion. Det vore minst sagt resursvidrigt.

Det här är ett försök att hålla två tankar samtidigt: att en berättelse kan vara konstnärligt brilliant och att den miljö den skildrar, om den vore verklig, vore grund för en orosanmälan. Att skilja på de två är inte tråkmånsigt. Det är vuxet.

Jag satt själv i ett mörkt hyresrum med oöppnad post i ett halvår en gång i tiden. Jag tittade på serier som dessa då. Det jag inte fattade då, men som jag försöker bidra med nu, är att igenkänningen jag kände framför skärmen inte var en bekräftelse på att min uppväxt varit kärleksfull. Den var en bekräftelse på att den hade varit oförutsägbar, och att jag, liksom karaktärerna, hade lärt mig att kalla det för kärlek eftersom det var det enda ord jag hade fått.

En anmärkning till min egen kår

Vi som arbetar kliniskt har ett ansvar att inte spela med i romantiseringen. När en patient i terapirummet beskriver sin uppväxt som "lite kaotisk men väldigt kärleksfull, ungefär som The Bear", är vårt jobb inte att nicka medkännande. Vårt jobb är att fråga, lugnt: vad hände i din kropp när det "kärleksfulla" pågick? Sov du den natten? Visste du var du skulle sitta i bilen morgonen efter? Hade du någon vuxen att gå till om mamma den dagen var som hon var?

Och när svaret kommer, och det kommer alltid något i stil med "nej, jag försökte ligga jättestilla så hon inte skulle vakna", då är vår uppgift att hjälpa människan framför oss att förstå att det hen kallar kärlek var något annat. Det betyder inte att det inte fanns kärlek. Det betyder att kärlek och omsorgssvikt kan finnas i samma rum, i samma förälder, samtidigt, och att det första steget mot vuxenheten är att kunna hålla bägge sanningarna i samma hand utan att tappa någon av dem.

Det är så här jag tänker mig att en frisk samtidskultur skulle se ut: vuxna som klarar att skilja på ömhet och oförutsägbarhet i sina egna minnen, och därför också i sina egna barns nuvarande kvällar. Tills vi är där tittar vi vidare på serierna. Men vi vet vad vi tittar på.

Källor