Kulturell lägesbild · Essä · 15 min

Kartläggning av samtalet om mansrollen i kris, Jan Emanuel, Schüldt, Sandberg, Linder, Östlund, Strömqvist, Skugge, Kyeyune och vägen ut

En karta över det svenska samtalet 2024,2025 om "mansrollen i kris", terapikulturens asymmetri och den mentala lasten som vapen. Vi går igenom de stoiska, sakrala och psykologiska vägarna, och prövar var Fattning.nu landar i förhållande till Liv Strömqvist, Jan Emanuel, Eric Schüldt, Max Sandberg, Hampus Linder, Ruben Östlund, Linda Skugge, Malcom Kyeyune och Februaripodden. För dig som är man och vill orientera dig. För dig som har en son. För dig som vill stötta utan att bli vilseledd.

Något händer i det svenska samtalet om män. Det går inte att blunda för att 2024,2025 har varit åren då frågan om mansrollen plötsligt fått plats överallt, i P1, i kvällspressen, hos Liv Strömqvist, i poddflora, i kyrkliga sammanhang och i kulturkrönikor. Diagnosen återkommer: den traditionella mansrollen har monterats ner utan att något stabilt har byggts i dess ställe. Resultatet är en generation pojkar och män som är isolerade, passiva, eller lockade av extrema budskap från nätet.

Den här texten är en karta. Vi går igenom de starkaste rösterna i det aktuella svenska samtalet, beskriver vad var och en faktiskt säger, och prövar var Fattning.nu står i förhållande till dem. Var instämmer vi? Var skiljer vi oss? Och var finns en linje vi kan följa hem?

Sex röster, sex problemformuleringar

Materialet vi går igenom kommer från sex olika sammanhang. Tillsammans tecknar de bilden av samtalet 2024,2025.

Jan Emanuel Johansson i Lyckopodden talar om "skadlig könslöshet". Han menar att rädslan för att stämplas som mansgris har lett till att män slutat vara gentlemän och tappat positiva manliga dygder, att unga män söker sig till figurer som Andrew Tate för att det råder brist på sunda förebilder, och att lättjan, "vuxna bebisar" som fastnar i tv-spel, är en av tidens stora plågor. Hans föreslagna väg är radikal agens: släng tv-spelet, gå till jobbet, gör rätt för dig. Sinnesro kommer av att veta att man gjort sitt absolut bästa under dagen. Mannen är familjens sista utpost, vid brand och krig räddar han fru och barn först.

Eric Schüldt, kulturjournalist och Vox Populi-medverkande, talar om "förlorat initiativ" eller en sorts kastrering: par i 30-årsåldern där mannen blivit menlös och kvinnan tagit över allt ansvar, ekonomi, socialt liv, projekt. Mannen har förlorat sin agens. Schüldt pekar på bristen på övergångsriter, till skillnad från kvinnor (mens, förlossning) saknar män tydliga biologiska eller kulturella markörer för vuxenhet, vilket leder till "Peter Pan-syndromet". Hans föreslagna väg är liturgisk: kyrkan (särskilt den katolska eller ortodoxa) erbjuder en hierarki och en ordning som män behöver för att mogna. Kallelsen, att se livet som äventyr och roll i skapelsen, och den heroiska sårbarheten, att kunna offra sig för andra utan att kräva något tillbaka, är hans bärande begrepp.

Max Sandberg, grundare av Claimen, talar om ensamhetens siffror: tjugo procent av männen saknar en nära vän att anförtro sig åt. Män har svårt att prata om relationer och känslor och pratar hellre om bilar och sport. Det skapar ett emotionellt underläge gentemot kvinnor, som utvecklat en intelligens på det området som männen ofta saknar. Hans väg är ett ramverk han kallar Claimen, byggt på fem pelare: fysisk hälsa, identitet, mastery (mission/syfte), connection (relationer) och emotionell intelligens. Praktiskt landar det i brödraskap, arenor där män träffar andra män, gör saker ihop och bygger djupare kopplingar.

Hampus Linders dokumentär, som DN ringat in under rubriken "Kan stekta gettestiklar frigöra manlighet i kris?", utforskar hur män i manosfären söker manlighet genom biologiska hacks: råa organ, testiklar, extrem träning. Linders egentliga tes är att det här bara är en yta. Den underliggande röda tråden är faderslöshet, sökandet efter en fadersfigur eller en mening med att själv vara pappa. Lösningen finns inte i de stekta testiklarna, utan i att förstå faderskapets betydelse och bygga reella relationer till sina barn.

Ruben Östlund och Lena Andersson, i deras Littfest-samtal "En manlighet i kris", borrar i den kognitiva dissonansen: krisen uppstår när mannens självbild krockar med hans faktiska handlingar i en pressad situation, som feghet vid en olycka. Östlund återkommer ständigt till hur män slits mellan biologiska impulser och samhällets krav på att vara den moderne, jämställde mannen. Lösningen är inte programmatisk, den ligger i att vara honest om sin egen feghet och sårbarhet, att de-dramatisera mansrollen.

Vi har samlat länkar till källmaterialet sist i texten.

Navid Modiri, en sjunde röst, tre perspektiv

I podcasten "Hur kan vi?" samlar Navid Modiri tre gäster som representerar skilda ingångar till mansrollen: Mårten Granlund (Under Kevlaret), Robert Almgren (Maskulint.se) och Viktor Widblom. Samtalet belyser en djup splittring i hur vi ser på mannen idag, och de tre perspektiven kompletterar kartan vi hittills ritat.

Den förlorade kompassen. Robert Almgren argumenterar för att män har förlorat sin naturliga auktoritet och biologiska drivkraft i ett samhälle som han anser har blivit för "feminiserat". Problemet är att mannen inte längre vet vad som förväntas av honom, han ska vara både en krigare och en mjuk rumskompis. Detta ekar Jan Emanuels diagnos om "skadlig könslöshet", men Almgren går längre i att peka på en biologisk och kulturell desorientering snarare än bara på moraliskt förfall.

Känslomässig analfabetism. Mårten Granlund fokuserar på det tysta lidandet. Män har aldrig fått lära sig att navigera i sitt inre liv, vilket gör att de inte kan kommunicera sin smärta på ett sätt som omgivningen förstår. Istället blir det tystnad eller plötslig vrede. Granlunds perspektiv ligger nära Max Sandbergs observation om mäns ensamhet och svårigheter att prata om relationer, men han lägger tyngdpunkten på kommunikationssvårigheten snarare än på nätverksbristen.

Diskrepansen i förväntningar. Viktor Widblom belyser krocken mellan de gamla idealen (att vara den stabila klippan) och de nya kraven (att vara emotionellt sårbar). Män förväntas öppna upp, men när de gör det, straffas de ofta socialt eller känner sig mindre attraktiva. Detta är en direkt formulering av den sårbarhetsparadox som vi beskriver i [Mansfällan](/artiklar/mansfallan): att mannen uppmanas öppna upp sig, men att detta i praktiken ofta leder till att han förlorar i auktoritet.

Deltagarna erbjuder tre vägar framåt. Radikal ärlighet och sårbarhet (Under Kevlaret): män måste börja prata med varandra, "lyfta på kevlaret" och våga visa sin osäkerhet. Genom att träna upp sin emotionella muskulatur kan mannen sluta vara reaktiv och istället bli närvarande. Detta ligger nära Sandbergs brödraskap, men med större vikt på verbal övning och mindre på det terapeutiserade ramverket.

Återtagande av maskulina dygder (Maskulint.se): här betonas disciplin, fysisk styrka och att ta ansvar för sin familj. Lösningen är inte "mer terapi", utan mer karaktärsbygge och tydliga gränser. Att vara en man som man kan lita på, snarare än en man som ständigt ska analysera sig själv. Detta ligger nära Jan Emanuels stoiska program, men Almgren är mer explicit om biologiska skillnader och mindre om plikt per se.

Syntesen. Navid Modiri försöker ofta landa i att lösningen ligger i samtalet. Att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: att mannen har ett behov av att vara stark och kompetent, men också ett behov av att bli sedd i sin mänsklighet. Det är en balans som eftersträvas, men som ingen av gästerna riktigt når.

Det som gör det här samtalet så värdefullt för kartan är att de tre perspektiven precis belyser den asymmetri som Strömqvist, Illouz och Kyeyune beskriver: mannen som tar det praktiska ansvaret medan partnern äger det emotionella tolkningsföreträdet. När Almgren pratar om att mannen har blivit en "utförare" utan makt, och Granlund pratar om att mannen inte kan sätta ord på sitt mående, så beskriver de exakt den situation som många män upplever, att de gör allt, men inte får erkännande för det, och att deras frustration inte är ett tecken på att de är "trasiga", utan på att de navigerar i en terräng där kartan och verkligheten inte längre stämmer överens.

Videon ger inga enkla svar. Men den bekräftar att den moderna mansrollen inte lider brist på analyser, den lider brist på syntes. Och den pekar, som så mycket annat i detta samtal, på att det till syvende och sist handlar om förmågan att vara både stark och närvarande, inte antingen eller.

Tre vägar, den stoiska, den sakrala, den psykologiska

Sammantaget ritar dessa röster tre olika vägar för mannen som vill hitta fattningen.

Den stoiska vägen, främst representerad av Jan Emanuel: fokus på disciplin, arbete, fysisk styrka och att ta ansvar för sin omgivning utan att gnälla. Stoltheten byggs genom prestation. Det är en gammal, nästan victoriansk dygdetik som klär av sig de moderna ursäkterna.

Den sakrala vägen, främst representerad av Schüldt: fokus på ritualer, traditioner, andlig hierarki och att hitta en högre mening utanför sig själv. Liturgin som mognadsverktyg. Faderskap och kallelse som existentiella ramar.

Den psykologiska vägen, främst representerad av Sandberg: fokus på emotionell intelligens, brödraskap och verktyg för att navigera det moderna informationssamhället. Det är de moderna männens svar på det som kvinnor länge gjort i sina flockar.

Var och en av vägarna har sin styrka. Var och en av dem har sin blindfläck.

Liv Strömqvists analys, och varför den är värd att lyssna på

Liv Strömqvist har i Stormens utveckling och i Den rödaste rosen slår ut formulerat det skarpaste och mest obehagliga i hela samtalet. Hennes tes, som hon delvis hämtar från sociologen Eva Illouz, är att det inte längre handlar om "den toxiska mannen" mot "den moderna jämställda mannen". Det handlar om vem som behärskar det terapeutiska språket bäst.

Strömqvist pekar på den nya mannen, Harry Styles som typexempel, som lärt sig vara mjuk, sårbar, samtals­van. På ytan en seger för jämställdheten. I praktiken har det skapat en ny problemtyp: när båda parter talar terapins språk försvinner den klassiska, ärliga konflikten. I stället hamnar paret i en situation där den som är skickligast på att formulera sina behov i termer av läkning, gränser och sårbarhet vinner. Det Strömqvist (och Illouz) kallar emotionell kapitalism: känslor som valuta, terapeutiska ord som vapen.

Hennes andra observation handlar om "hyper-mognad" som ny norm. Glennon Doyle-fenomenet, att lämna sin man, gifta sig med en kvinna, bjuda in ex:et i sin podd för ett kärleksfullt och emotionellt moget samtal, är inte bara en kuriositet. Det är en kulturell standard som unga par tar in i sina egna separationer. Liknande fenomen i Sverige är HanaPee (Hanna Persson) som bjöd in sitt ex till sin podd och senare bytt liv, och som Strömqvist analyserat i avsnittet "Kvinnor som hatar män". Februaripodden (Ola Söderholm och Jonatan Unge) la grunden för analysen, de noterade tidigt och drev med fenomenet att man "lovar sitt ex evig kärlek", gör slut maximalt moget, och kommersialiserar separationen som poddinnehåll. Liv Strömqvist tog vid och byggde det till en sociologisk analys.

Den tredje observationen är sårbarhet som tillhygge. Om en man slänger en tvätthög i frustration kodas det av en partner med terapeutiskt ordförråd som "materiellt våld". Hennes egen oförmåga att hantera det dagliga kodas däremot som "emotionell utmattning". Två handlingar, den ena med synlig affekt, den andra utan, får helt olika moralisk valör. Den som äger det emotionella tolkningsföreträdet vinner.

Strömqvist är inte antifeminist. Hon kommer från radikalfeminismen och håller fast vid att de strukturella obalanserna är reella. Men hon är ärlig om att den moderna terapikulturen har skapat en ny obalans som drabbar en typ av män hårt. Det är värdefullt, och det stämmer i mycket med vad vi själva sett.

Linda Skugge, Tone Schunnesson och Eva Illouz, det kvinnliga övertaget

Linda Skugge, krönikör i Sydsvenskan, har gjort en närmast historisk vändning från sin radikalfeministiska position och driver nu tesen att det i det moderna samhället finns enorma, ofta outtalade fördelar med att vara kvinna. Det biologiska kapitalet, sexuell makt och marknadsvärde som män inte kan komma i närheten av. Den sociala friheten, kvinnor har ett bredare spektrum av tillåtna beteenden och känslor. Maktbalansen i hemmet, kvinnor sitter ofta på den emotionella och sociala makten. Hon har provocerat genom att skriva öppet om sin egen verksamhet på OnlyFans som en del av detta resonemang. Många kallar henne förrädisk mot feminismen. Andra ser henne som en befriande ärlig röst som vågar säga det som inte sägs.

Tone Schunnesson, krönikör i Aftonbladet och författare, rör sig i samma terräng, den kvinnliga makten i skönhet, socialt spel och navigationen i mäns önskningar. Hon diskuterar kvinnan som både offer och förövare i det sociala spelet, vilket bryter mot den vanliga offerrollen.

Eva Illouz, israelisk-fransk sociolog, är teoretisk grundbult för hela samtalet. I böcker som Cold Intimacies, Why Love Hurts och The End of Love har hon visat hur den moderna västvärlden har gjort känslor till valuta. I dagens relationer handlar makt inte primärt om vem som tjänar mest pengar, utan om vem som har mest emotionell kontroll. Den som kan hålla sig sval och "vuxen" medan den andra blir arg, vinner makt i systemet. Det är hennes verktyg som Strömqvist använder. Och det är den verktygslådan vi själva lutar oss mot när vi skriver om terapikulturens asymmetri på Fattning.

Malcom Kyeyune, den professionella medelklassens språk

Malcom Kyeyune, krönikör i bland annat Göteborgs-Posten och Axess, lägger en politisk-sociologisk dimension ovanpå det Strömqvist och Illouz beskriver psykologiskt. Hans tes är att vi lever i en tid styrd av den professionella medelklassen, Professional Managerial Class, PMC, som skapat ett system där framgång mäts i hur väl man hanterar ord, nyanser och sociala koder.

Kyeyune kallar det det "terapeutisk-byråkratiska komplexet". Det premierar egenskaper som historiskt sett kodats kvinnliga: samarbetsvilja, konfliktundvikande, hög verbal övervakning, fokus på hur något sägs snarare än vad som sägs. Allt ska processas, mentaliseras och kommuniceras. För en man som vill ha tydlighet, raka rör och snabba lösningar blir det en labyrint.

Han beskriver krocken mellan högfrekvent och lågfrekvent konflikt. Den högfrekventa, snabb, direkt, ibland högljudd, syftar till att lösa här och nu, är klassiskt manlig. Den lågfrekventa, långsam, tyst, byråkratisk, utdragen, använder skuld och tonfallspolisande för att vinna, är systemets favorit. Skolan, HR-avdelningen, socialtjänsten och parterapin är riggade att straffa den högfrekventa stenhårt och belöna den lågfrekventa.

Logiken vänds emot mannen. Om han pekar på fakta, "vi kom överens om detta", och partnern svarar med en känsla, "det känns som du kontrollerar mig", så vinner känslan. Logik blir kodad som känslokyla eller försvarsmekanism. Mannen försöker navigera med en faktakarta i en terräng där bara känslor är laglig valuta.

Kyeyunes mest djupliggande poäng är att mannen i det moderna samhället ses som ett projekt: han ska lära sig prata om känslor, öppna upp, förstå sitt privilegium. Strukturen bygger på att mannens ursprungliga sätt att vara är felaktigt och att han måste omformas till en sorts "kvinna-light". Hans slutsats är att den moderna mannen måste sluta be om ursäkt för sin tydlighet och sin logik, sluta försöka bli en bättre byråkrat, och hitta tillbaka till sin egen fattning.

Kyeyune är inte tagg för Andrew Tate. Han är inte manosfär. Han är en sociologisk skribent som beskriver mekaniken nyktert. Det är därför han hör hemma på den karta vi ritar.

Skilda Världar och den mentala lastens kalla krig

Lina Isakssons podd Skilda Världar har under några år blivit en bibel för svensk medelklass som navigerar separation. Den är skicklig på att beskriva varför det gör ont, men den befinner sig själv i det Kyeyune kallar terapeutisk-byråkratiskt språk. Avsnittet som väckt mest debatt är troligen avsnitt 78, "Varför lämnar kvinnor?", där tesen är att kvinnor checkar ut mentalt år innan de faktiskt lämnar, på grund av ackumulerad trötthet av att bära mental load (den emotionella och logistiska planeringen).

Begreppet mental load är värdefullt och beskriver något verkligt. Men det har samtidigt blivit ett trumfkort i diskussioner. I den allmänna debatten har det kodats som något övervägande kvinnligt, medan den parallella belastning som ofta hamnar på mannen, ekonomi, tekniskt underhåll, fysisk säkerhet, logistisk exekvering, kodas som "default" och inte räknas som mental belastning. Mannen som faktiskt bär stora delar av familjens infrastruktur upplever att han gör allt, samtidigt som partnern upplever att hon är ensam i den mentala lasten. Båda har rätt utifrån sin egen kalkyl. Båda räknar olika valutor. Det här är en mindfuck och den är en av de vanligaste anledningarna till att par som gått i terapi i åratal till slut ger upp.

Den psykologiska forskningen om "self-serving bias" är obönhörlig: båda parter överskattar sitt eget bidrag, eftersom man känner sina egna ansträngningar i kroppen men bara ser en bråkdel av partnerns. Att en sida, just nu mental load-sidan, har getts ett namn och en moralisk auktoritet i den allmänna debatten gör att den vinner trumfkortet, oavsett om bokföringen är korrekt eller inte.

Var står Fattning.nu?, instämmanden

Fattning.nu instämmer med dessa röster på flera punkter. Vi delar diagnosen att den traditionella mansrollen monterats ner utan att något stabilt byggts i stället, att det finns en faktisk kris av mening och förebilder för pojkar och unga män, att Andrew Tate och manosfären är symtom på ett vakuum snarare än orsaken till det.

Med Jan Emanuel delar vi insisterandet på agens, plikt och att stoltheten byggs genom handling. Mannen är medansvarig för sin familj och sitt samhälle. Det är inte förhandlingsbart. Vi är skarpt skeptiska till "vuxna bebisar" som fastnar i tv-spel utan motvikt, och vi har formulerat alternativet i Det civila mörkret om översättningen av kompetens, och i Vägen fram när manscirkeln inte lockar om scouterna och hemvärnet som arenor.

Med Schüldt delar vi tesen att faderskap är central i frågan om mansrollen, att övergångsriter saknas, och att den passiva, "menlöse" mannen inte är frigjord, han är förlorad. Vi går mindre långt i den liturgiska riktningen, vi pekar inte på katolska kyrkan som lösningen, men vi instämmer i att struktur, hierarki och något att underordna sig (en uppgift, en plikt, en mening) är välgörande för pojkar och män i en värld som annars löser upp varje förväntan.

Med Sandberg delar vi insikten om mäns ensamhet och behovet av brödraskap, flock på vuxenvis, inte cirkel. Vi går mindre långt i det terapeutiserade ramverket (Claimens fem pelare). Vi vill att brödraskapet uppstår genom konkret handling: hemvärnet, scouterna som vuxenledare, en bostadsrättsstyrelse, en idrottsförening. Inte som ett emotionellt utvecklingsprojekt först.

Med Linder delar vi tesen att faderslöshet är den underliggande röda tråden i hela samtalet, och att lösningen inte ligger i biologiska hacks utan i reella relationer till sina barn.

Med Strömqvist, Skugge, Schunnesson, Illouz och Kyeyune delar vi den obehagliga analysen av terapikulturens asymmetri, att den har skapat en ny typ av maktobalans där den som behärskar terapins språk vinner, och att män systematiskt hamnar i underläge i detta system. Vi har formulerat det själva i Terapispråkets kil och i Terapikulturens forskning.

Var skiljer vi oss?

Vi skiljer oss från Jan Emanuel i att vi vägrar den nostalgi som ofta smyger sig in i hans formuleringar. Den gamla mansrollen, den som ensam försörjde, som inte grät, som tog smällarna utan att be om hjälp, är inte att längta tillbaka till. Den var en fälla för många män och förstörde många pappor. Vi vill inte ha tillbaka tystnaden eller den ensamma stoiska bördan utan motvikt. Vi vill ha pondus och ömsinthet i samma vuxna man, inte bara den första.

Vi skiljer oss också från Jan Emanuels tendens att kategorisera tv-spel och vissa subkulturer (gamers) som lättja per se. Vår linje, formulerad i Det civila mörkret, är att gamers besitter en uppsättning verkliga kompetenser, taktiskt tänkande, snabb beslutskraft under stress, ledarskap över anonyma team i strid, koordinering av komplexa system, uthållighet under långa sessioner. Problemet är inte spelandet i sig. Problemet är att dessa kompetenser inte översätts till civilsamhället. Lösningen är översättning, inte fördömande.

Vi skiljer oss från Schüldt i att vi inte föreslår en specifik andlig hemvist. Den som finner sin fattning i kyrkan, välsigne den. Men vi pekar inte på en hierarkisk religion som lösning på samhällsnivå. Vi tror att stoicismen, dygdetiken och plikten kan bäras lika väl av en sekulär man som av en troende. Marcus Aurelius är vår referens, inte en kardinal.

Vi skiljer oss från Sandberg och Claimens ramverk i att vi vägrar terapeutisera frågan om manlighet ytterligare. Att lägga till ännu fler emotionella verktyg och självledarskapsmodeller riskerar att bli en del av problemet, inte lösningen. Vi tror på handling före introspektion. Det stoiska programmet är inte en personlighetstest, det är att stiga upp, sköta sin sömn, sin kropp, sin ekonomi, sina barn, sin partner och sin uppgift, dag efter dag.

Vi skiljer oss från Strömqvist och Illouz på en avgörande punkt: vi följer dem inte hela vägen in i det de implicit driver, att den nya emotionella kapitalismen är ofrånkomlig och måste accepteras som villkor. Vår linje är att en man kan, och bör, vägra att låta sig totalt definieras av terapins språk. Det betyder inte att han ska bli känslokall. Det betyder att han ska kunna stå för sin egen logik, sin egen agens och sin egen tydlighet utan att be om ursäkt. Här ligger vi närmare Kyeyune.

Vi skiljer oss från Kyeyune i att vi inte gör motståndet till en politisk fråga om PMC-klassens dominans. Vi har ingen partipolitisk agenda. Vi ser att den professionella medelklassen har skapat språk och institutioner som missgynnar vissa typer av män. Vi beskriver mekaniken sakligt. Men vi vill inte att Fattning.nu ska bli en revolt mot en social klass, vi vill att den ska vara en plats där individuella män hittar sin fattning oavsett klass och oavsett politisk position.

Och vi skiljer oss från det manosfäriska tonläget i sin helhet. Vi skyller inte på kvinnor. Vi intar inte offerrollen. Vi avslutar inte texten med att "kvinnorna har förstört allt". Den som vill det får leta sig till andra sajter. Här gör vi inte det.

Linjen, den rådige fadern, en gång till

Det som börjar växa fram i ljuset av all denna kartläggning är konturen av Fattning.nus egen position med större tydlighet. Vi står vid en korsning där den stoiska, den sakrala och den psykologiska vägen möts, men vi är ingen av dem helt. Vi är något fjärde.

Vi är agensens röst utan stoicismens kyla. Vi är pliktens röst utan reaktionens nostalgi. Vi är brödraskapets röst utan terapeutiseringens språkbruk. Vi är faderskapets röst utan religionens hierarki. Vi är logikens och tydlighetens röst utan att förfalla i kulturkrig. Vi är ömsinthetens röst utan den kletiga mjukheten.

Det är den rådige fadern, om och om igen. Mannen som har full kapacitet för agens, ledarskap och om så krävs försvar av sina egna, men som har integrerat detta med ömsinthet och emotionell reglering. Förebilden är Marcus Aurelius vid Donau, inte krigsromantikens karikatyr. Det är den vuxna pappan som inte tappar fattningen i en separation, i ett förhör hos socialtjänsten, i ett bråk vid köksbordet, i ett möte med en chef som vill provocera fram en överreaktion.

För pojkar betyder det struktur, övergångsriter, krav, plikt, lojalitet, kropp, läsning, tystnad och högläsning. För unga män betyder det arenor, inte appar, där de möts av äldre män som faktiskt ställer krav på dem. För medelålders män betyder det de tre cirklarna: säkrat fundament, skyddad flock, avgränsad värld. För äldre män betyder det att gå ut som mentor och inte sjunka tillbaka in i sin egen bitterhet.

Det är inte en teori. Det är ett program. Och vi bygger det i varje text vi publicerar.

Kartan, en orientering för dig själv eller din son

Om du är man och vill orientera dig i samtalet, eller om du har en son som du vill kunna stötta, är det här minimal-kartan.

Läs Liv Strömqvist på Stormens utveckling, särskilt avsnittet om "Kvinnor som hatar män", för att förstå den terapeutiska kulturens nya maktdynamik. Hon är ofta obehaglig att höra på, men hon ser kartan klart.

Lyssna på Lyckopodden med Jan Emanuel om "Priset män betalar". Inte för att du behöver hålla med om allt, utan för att han säger det enklaste och rakaste om plikt och agens. Filtrera bort nostalgin, behåll plikten.

Lyssna på Eric Schüldt om manlighet och kyrkan. Inte för att konvertera, utan för att han ser den menlöse mannen klart och beskriver vad som faktiskt skadats. Filtrera bort liturgins specifika svar, behåll diagnosen om förlorat initiativ.

Gå igenom Max Sandbergs Claimen-modell om du är ung och behöver ett ramverk. Hans fem pelare, fysisk hälsa, identitet, mastery, connection, emotionell intelligens, håller. Filtrera bort den terapeutiska överbyggnaden om den känns klistrig, behåll pelarna.

Se Hampus Linders dokumentär om manosfärens hacks. Den visar varför ytliga lösningar inte fungerar, och pekar på faderskapet som den underliggande frågan.

Läs Malcom Kyeyune på Axess och Göteborgs-Posten för den sociologiska analysen av varför moderna institutioner missgynnar vissa typer av män. Filtrera bort eventuella partipolitiska resonemang, behåll mekaniken.

Läs Eva Illouz om emotionell kapitalism om du orkar engelsk akademisk text. Det är den teoretiska basen för det mesta i samtalet.

Och sist, läs Fattning.nu, helst i ordning. Vi har skrivit kartan från dygden, men också från terapikulturens asymmetri, mansfällan, det civila mörkret, klassresan, värderad riktning, healthy mind platter, plikten och de tre cirklarna. Tillsammans bildar det ett program du kan navigera efter.

För dig som vill stötta din son

Om du är förälder eller bonusförälder till en pojke i tonåren, finns det några konkreta saker som följer av allt detta.

Se till att han har manliga vuxenkontakter utöver dig själv. En morbror, en granne, en hemvärnsledare, en scoutledare, en idrottstränare. En pojke som bara har tonårspojkars sällskap och föräldragenerationen, har ingen bro till vuxenheten. Detta är poängen med övergångsriter, utan riter, utan vuxna män runtomkring, blir han kvar i ett ändlöst peripheri.

Kräv något av honom. Inte i bemärkelsen att straffa eller pressa, utan i bemärkelsen att förvänta. Att han bidrar till hushållet, att han har ett sommarjobb, att han bär eget ansvar för sin skola, att han söker upp en idrott eller en förening, att han läser böcker. Förväntan är respekt. Brist på förväntan är passivt avskedande.

Ge honom kropp. Hjälp honom hitta en idrott, en kampsport, en utomhusaktivitet som ger honom rörelse, smärta i benen, trötthet i musklerna och stolthet över att ha klarat något. Den moderna pojken sitter alldeles för stilla. Detta är inte en moralisk fråga, det är en biologisk fråga.

Se upp för manosfären utan att moralisera. Andrew Tate-typ av innehåll attraherar pojkar för att den talar om plikt, agens och styrka, saker den vuxna offentligheten ofta tycks ha övergivit. Lösningen är inte att skälla på honom för att han tittar. Lösningen är att erbjuda en bättre, mer komplett version av samma sak. Det är vad vi försöker göra här, och det är vad du kan göra hemma.

Läs högt. Prata vid bordet. Ta honom på saker. Bygg den dubbla repertoaren, arbetarklassens dygder och borgerlighetens koder, som vi beskrivit i Klassresan och de två språken. Ge honom rötter och vingar samtidigt.

Och, viktigast, visa honom vad pondus och ömsinthet ser ut i samma vuxna man. Du är hans närmaste exempel. Det är där allt börjar.

Slutord, en karta är inte territoriet

En karta är inte territoriet. Ingen text kan ersätta det dagliga arbetet med att vara man, far, partner och medborgare. Men en karta gör att man slutar gå i cirklar. Den ger orientering.

Det svenska samtalet om mansrollen 2024,2025 är på gång. Det rör sig fortfarande mellan de tre vägarna, den stoiska, den sakrala, den psykologiska, och har ännu inte riktigt funnit sin syntes. Liv Strömqvists, Eva Illouz och Malcom Kyeyunes analyser av terapikulturens asymmetri har gett oss verktyg att förstå varför så många män känner sig fångade utan att kunna sätta ord på det. Jan Emanuel, Eric Schüldt och Max Sandberg pekar på olika versioner av en lösning. Hampus Linders dokumentär påminner oss om att det till syvende och sist handlar om faderskap.

Fattning.nus position i detta samtal är den fjärde vägen, den rådige fadern. Vi tar plikten från den stoiska vägen, riten och meningen från den sakrala, brödraskapet från den psykologiska, och formulerar dem på ett sätt som inte kräver att du blir nostalgisk, religiös eller terapeutiserad. Det räcker att du blir vuxen.

Vår tes håller. Vi delar mycket med Strömqvist och Jan Emanuel. Vi skiljer oss från dem i tonläget och i lösningarna. Och vi har en linje hem.

Källor