Mansfällans åtta rum · Idéhistoria · samtidsdiagnos · 10 min

Kompetensfällan, när dugligheten blev fängelset

Erich Fromm skrev 1956 att den moderna mannen är fri från allt utom sig själv, och att det skulle visa sig vara den värsta friheten av alla. Sjuttio år senare har vi gjort en variant av samma upptäckt: att den man som klarar allt också är den som ingen längre ser.

Det här är en essä om en helt vanlig kulturell figur. Han bär hushållet, ekonomin, schemat. Han är inte sjuk på något sätt som heter något. Han har inga symtom värda att rapportera. Han fungerar, och det är just det som långsamt monterar ner honom inifrån.

Figuren är inte en specifik person. Den är en sociologisk arketyp som har vuxit fram i den senmoderna kärnfamiljen ungefär parallellt med att det manliga försörjarskapet upplöstes utan att ersättas av något annat lika tydligt. Han är vanligare än de flesta av oss inser. Han sitter på fyrtio procent av landets soffor någon gång under småbarnsåren, och han är, fucking ensam där.

Den oönskade kompetensen

Christopher Lasch beskrev i The Culture of Narcissism (1979) hur den moderna familjen successivt förlorade sina yttre stödstrukturer, släkt, kyrka, grannskap, klass, och kompenserade detta genom att ladda kärnenheten med en omöjlig mängd funktioner. Två vuxna förväntades nu vara varandras bästa vän, älskare, terapeut, ekonomiska partner, medförälder och existensförklaring. Det är ett kontrakt som ingen tidigare epoks äktenskap hade tagit på sig, och Lasch såg redan på sjuttiotalet vad det skulle kosta.

I denna konfiguration uppstår en specifik figur som vi här kallar överfunktionären (begreppet kommer från Murray Bowens systemiska familjeterapi från 1960-talet, men har egentligen aldrig blivit en del av allmänspråket, vilket är en del av problemet). Det är den partner som av temperament eller av tidig socialisering tar över de funktioner som det gemensamma livet kräver. Räkningar. Tider. Beslut. Den emotionella temperaturen i hemmet. Ofta också den långsiktiga planeringen, försäkringarna, förskolekontakten, vaccinationsschemat. Det är inte ett beslut. Det är en gradient.

Den dominanta martyren

Terapeuten Terrence Real (The New Rules of Marriage, 2007) har gett denna figur ett namn som är obekvämare än det låter: den dominanta martyren. Det är en person som genom sin kompetens har skaffat sig en form av tyst makt, beslutsmakt, definitionsmakt, makt att veta bäst, och som samtidigt klagar över att hen bär allt. Båda dessa är sanna samtidigt. Det är just denna dubbelhet som gör positionen så svårupplöst.

För den part som lever bredvid en överfunktionär är upplevelsen ofta inte av tacksamhet utan av lågfrekvent kritik. Eftersom överfunktionären har sina rutiner, sina system och sina åsikter om hur saker ska göras "rätt", lever den andra parten under en konstant måttstock. För överfunktionären själv är detta osynligt, han uppfattar sig som hjälpsam, organiserad, ansvarsfull. Han ser inte att han har format hela bygget så att bara han kan bära det.

Det är, lika lönsamt på lång sikt som att be någon dansa fritt, men inom en kvadratmeter och utan att flytta på fötterna.

Den långsamma erosionen

Allan Schores neuropsykologiska arbete (Affect Regulation and the Repair of the Self, 2003) visar att det inte är de akuta kriserna som tunnar ut en människa mest. Det är den långvariga lågnivåbelastning som aldrig blir akut nog att skrika. Den syns inte. Den hörs inte. Den producerar inga sjukskrivningsorsaker. Men den eroderar gradvis nervsystemets kapacitet att hålla socialt engagemang vid liv.

Resultatet är inte att överfunktionären "tappar humöret" eller "blir deprimerad" i någon klinisk mening. Han slutar bara känna att han finns. Färgen försvinner ur hans dagar. Han ler mot barnen, lagar mat, sköter logistiken. Han är fortfarande i rummet. Han bor det bara inte längre.

Varför han inte söker hjälp

Om denne man hade visat tydliga symtom, panikångest, sömnstörningar, alkoholism, hade omgivningen reagerat. Vården hade haft en kod att skriva in honom under. Sjukförsäkringen hade haft ett protokoll. Det är just därför han faller mellan stolarna: han har inga symtom. Han har bara en gradvis försvinnande närvaro i sitt eget liv, och det är inte en diagnos.

Terrence Real har döpt detta till covert depression, den dolda manliga depressionen som tar sig uttryck i att fungera lite för bra under lite för länge. Vincent Felitti och Robert Andas ACE-studie (Adverse Childhood Experiences, 1998) har samtidigt visat att män som vuxit upp i hem där de tidigt fick ta vuxenansvar, den äldsta brodern, sonen till den trötta modern, den unga "hjälparen", bär en livslång predisposition för just detta mönster. De vet hur man bär. De vet inte hur man slutar bära.

Vad vi inte säger (eftersom någon ändå kommer att tro det) är att detta är ett klagomål mot kvinnor. Det är det inte. Det är en observation om en strukturell konfiguration som en lika vanligt förekommande andra-part lika gärna kunde ha hamnat i. Underfunktionen är också en överlevnadsstrategi, ofta från en barndom där initiativ straffades. Båda parterna är fångade i samma system. Det är inte personernas fel. Det är att kontraktet de skrev in i var omöjligt från början.

Den gemensamma scenen

Den specifika scen som denna essä egentligen handlar om, en helt vanlig pappa, klockan 17.40 en torsdag, i en helt vanlig hall, med två gnälliga barn och tre olästa mejl och en partner som meddelar att hon kommer hem sent, utspelar sig i hundratusentals svenska hem just nu. Det är inte privat. Det är epokens scen.

Man ska inte trösta sig med statistik, men man ska inte heller bära det enskilt när det inte är enskilt. Det viktigaste den här essän kan göra är att benämna konfigurationen, så att den som lever i den inte tror att han är en personlig avvikelse från en lyckligare allmän norm. Han är norm. Den lyckliga allmänna normen finns inte. Den är en marknadsföringsbild.

Vad som ligger i kompetensens skugga

Det finns i denna figur också en mer obekväm sida som hör hemma i samma analys. Överfunktionären är inte oskyldig. Han är ofta passivt-aggressiv på ett sätt han själv inte ser. Han kommunicerar i moln, antydningar, suckar, tonläge, istället för i klartext. Han börjar mentalt föra register över vad partnern gör och inte gör. Han slutar vara nyfiken på personen han lever med och börjar i stället ha åsikter om henne. Han trodde att han bara var organiserad. Det är något annat.

Sue Johnson, som utvecklade Emotionally Focused Therapy, säger att par i denna konfiguration ofta söker hjälp först fem till sju år efter att problemet började. Vi får anta att det är optimistiskt. För många är det snarare tio. Tio år där han trodde att han bara behövde bli lite bättre på något.

Den genre vi skriver i

Det här är den punkt i essän där läsaren förväntar sig en lösning. Jag har ingen som passar in på en sida. Jag har bara en observation: den man som börjar känna igen sig i den här texten är inte mer ensam än norm. Han befinner sig i ett kulturellt mönster som har en historia, en namngivbar mekanik och ett antal tänkare som har försökt kartlägga det sedan minst sextio år tillbaka.

Att förstå att kompetensfällan är en epokfråga och inte en personlig brist är inte detsamma som att vara förlöst från den. Men det är en första rörelse, från privat skam till delad analys. Det är, en av få saker en text kan göra.

Källor