Samtidsdiagnos · Relationer · Sociologi · Sociologisk analys · 14 min

Kraften som driver isär: en diagnos av samtiden

Folk skiljer sig inte för att de har blivit sämre på relationer. De skiljer sig för att den ram som höll äktenskapet på plats har lossnat, och att det nu är två enskilda människors privata lyckokalkyl som ska bära det som tidigare bars av ekonomi, släkt, kyrka och brist på alternativ. Den här texten är seriens första nedslag: en bred beskrivning av kraften, innan vi går ner i köket.

En vän som hade gått igenom en separation året innan sa en sak vid ett middagsbord som jag har burit med mig sedan dess. Han sa att han inte längre var säker på om de hade skilt sig för att de inte fungerade, eller om de inte hade fungerat för att det fanns möjlighet att skilja sig. Det är en fråga som inte går att svara på i det enskilda fallet, men den är värd att ställa i samtiden. För hundra år sedan hade ingen ställt den. För femtio år sedan hade få vågat ställa den. Idag är det den fråga som ligger under varje långt parsamtal vid köksbordet, oavsett om någon säger den högt eller inte.

Den här texten handlar inte om varför du och din partner glider isär. Den handlar om varför så många gör det samtidigt. Skilsmässofrekvensen i Sverige ligger på dryga 23 000 äktenskapsskillnader per år enligt SCB, plus ett mycket större mörkertal av sambouppbrott. Ungefär hälften av alla äktenskap som ingås beräknas avslutas. Det är inte ett fel hos enskilda par. Det är ett mönster, och mönster har strukturella förklaringar utöver dem som syns i sängkammaren.

1. Från ekonomi till känsla: vad äktenskapet en gång var

Sociologen Eva Illouz har i Cold Intimacies (2007) och i Why Love Hurts (2012) gjort den enklaste och mest användbara historiska sammanfattningen. Fram till mitten av 1900-talet var äktenskapet en ekonomisk, juridisk och social institution först, och en känsloförbindelse i andra hand. Bondbarn gifte sig av jordskäl. Borgardöttrar gifte sig av namnskäl. Arbetarklass gifte sig för att två inkomster och två bostadsplatser var bättre än en. Att man dessutom skulle gilla varandra var en bonus, inte ett villkor.

Under andra halvan av 1900-talet flyttades motiven. Allmän pensionsförsäkring, kvinnors inträde på arbetsmarknaden, p-pillret, ny lagstiftning kring äktenskapsskillnad (i Sverige 1973 års reform som avskaffade skuldfrågan), och bostadspolitik som gjorde det möjligt att bo ensam, allt detta lyfte successivt bort de strukturella skäl som höll par tillsammans även när de inte stod ut. Kvar blev känsloförbindelsen som ensam bärare av en konstruktion som tidigare hade haft fyra ben. Det var inte fel. Det var däremot något helt annat än det som ordet äktenskap betytt under nästan all tidigare historia.

2. Lyckokravet, eller varför "tillräckligt bra" inte längre räcker

När känslan är det enda benet som finns kvar, blir den belastad på ett sätt den inte är konstruerad för. Den amerikanske psykologen Eli Finkel har i The All-or-Nothing Marriage (2017) beskrivit utvecklingen som en förflyttning av äktenskapet uppåt i Maslows behovstrappa. Tidigare generationer förväntade sig att äktenskapet skulle täcka grundläggande trygghet och försörjning. Nuvarande generationer förväntar sig att det också ska täcka självförverkligande, identitetsutveckling, sexuell tillfredsställelse på en intensitetsnivå som tidigare beskrevs i poesi, och en löpande känsla av att vara förstådd in i de små reaktionsmönstren.

Finkels poäng är inte att det är fel att vilja allt detta. Hans poäng är att paret som faktiskt lyckas leverera allt detta åt varandra är lyckligare än någon generation som funnits, och att paret som inte lyckas är olyckligare än något par som funnits, eftersom de jämför sig med ett ideal som tidigare inte ens existerade. Den ojämna fördelningen av tid, ekonomiskt utrymme och energi att investera i parrelationen gör att den nya modellen i praktiken bara fungerar för dem som har överskott på alla tre samtidigt. Resten lever i ett äktenskap som inte uppfyller sina egna villkor och som därför ständigt står under värdering.

3. Den rena relationen och dess inneboende instabilitet

Den brittiske sociologen Anthony Giddens döpte i The Transformation of Intimacy (1992) den nya formen till the pure relationship. En relation som inte längre hålls samman av yttre band, utan enbart av det den ger parterna i kraft av sig själv. Den fortsätter så länge bägge parter upplever att den är värd det. Den upphör i samma sekund som någon av parterna upplever att den inte längre är det.

Det är frigörande och brutalt på samma gång. Frigörande därför att ingen längre tvingas stanna i ett äktenskap som har dött. Brutalt därför att varje relation därmed lever på en daglig revision som tidigare generationer aldrig behövde göra. Den polskbrittiske sociologen Zygmunt Bauman gick längre och skrev i Liquid Love (2003) om relationer som engångsförbindelser, som upplöses så snart de blir kostsamma att underhålla. Bauman är polemisk men inte fel. Den som har använt en dejtingapp i tio minuter har sett samma logik i renkultur.

4. Kvinnors initiativ: den största enskilda förändringen

Den statistiska iakttagelsen är välkänd och tål att upprepas: ungefär 65 till 70 procent av skilsmässoansökningar i västvärldens registrerade äktenskap lämnas in av kvinnor. För registrerade sambouppbrott är mörkertalet större men trenden densamma. Det är inte en åsiktsfråga. Det är ett demografiskt faktum sedan 1970-talet i USA (Brinig och Allen, American Law and Economics Review, 2000) och med liknande siffror i nordiska register.

Förklaringen kräver ingen konspiration. Den kräver ekonomisk självständighet. När en kvinna kan försörja sig själv och sina barn utan en man, försvinner ett av de starkaste skälen att stå ut. Det är inte en kritik av att kvinnan lämnar. Det är en konstaterande av att den asymmetri som tidigare höll henne kvar har lyfts. För mannen innebär det att han inte längre kan luta sig på det strukturella greppet om relationen. Han måste bli en partner som hon väljer aktivt varje år, av skäl som inte är ekonomiska. Det är ett krav som inga tidigare generationer har behövt leva upp till på riktigt.

Det här är heller inte ett argument för bitterhet. Det är en beskrivning av spelplanen som den faktiskt ser ut. En man som förstår spelplanen och spelar den med fattning klarar sig bättre än en som låtsas att den fortfarande är 1955.

5. Den grå skilsmässan: en längd ingen tidigare planerade för

Det enskilt snabbast växande segmentet av skilsmässor i västvärlden är personer över 60 år. I USA fördubblades skilsmässofrekvensen för 50-plusare mellan 1990 och 2010 (Brown och Lin, Journals of Gerontology, 2012). Sverige följer samma kurva med eftersläpning. Förklaringen är delvis demografisk: vi lever längre. När det tomma boet inträder vid 55, finns 25 till 30 år kvar. Det är en livslängd i sig, lika lång som hela första vuxenlivet. Att tillbringa den i ett äktenskap som dog någon gång under barnens lågstadium är ett pris färre och färre är beredda att betala.

Vi återkommer till den grå skilsmässan i en egen artikel i serien. Här räcker det att notera att inte heller långa äktenskap är immuna mot kraften. Tvärtom är de särskilt utsatta för den, eftersom den ackumulerade tystnaden i ett långt äktenskap är tyngre att hantera än den i ett kort.

6. Vad detta betyder för den rådige fadern

Den här texten är diagnos, inte recept. Receptet följer i de andra fem artiklarna i serien. Men en sak går att säga redan här. Kraften som driver isär är inte din motpart. Den är inte heller du. Den är en samtidsstruktur som ni bägge står i, och som ingen av er har valt. Att förstå det är inte en ursäkt för att låta bli att arbeta med din egen del. Det är en förutsättning för att arbetet ska bli ärligt.

Mannen som tror att hans äktenskap glider isär enbart för att hans partner har förändrats kommer att bli besviken. Mannen som tror att det glider isär enbart för att han själv har misskött sig kommer att bli krossad. Den rådige fadern håller bägge i huvudet samtidigt: jag bär min del fullt ut, och jag vet att jag står på en spelplan som tippar mot upplösning oavsett vad jag gör. Det är inte fatalism. Det är realism. Med fattning står man stadigt även på en lutande spelplan.

Nästa text i serien går från makro till mikro. Den handlar om de tysta åren, om hur två vuxna människor som från början inte ville annat än att fortsätta höra ihop ändå slutar tala med varandra, lugnt och nästan obemärkt, och hur långt det är möjligt att gå tillbaka från det.

Källor