Fältguide · Klinisk · 14 min

Kvarnandet, om föräldern som inte kan sluta mala, och om vad du gör när hon kommer på besök

Min mor maler. Hon har malt i fyrtio år, och min far har gått ut i garaget i fyrtio år, och ingen av dem har någonsin tagit ansvar för den ventil de tillsammans har konstruerat. Den här texten handlar om varför kvarnandet aldrig stängs av, varför det är meningslöst att försöka byta ut hennes verktygslåda, och vad jag som vuxen son och far till mina egna barn faktiskt kan göra när hon ringer på dörren.

Vi psykologer älskar att säga att *konflikt är en dans, inte en monolog*. Det är vår variant av att slippa peka ut den som leder. Påståendet är sant, men det räcker inte. Att en relation har två parter betyder inte att ansvaret är jämnt fördelat i varje givet ögonblick. I min mors och fars äktenskap finns två problem, inte ett. Mitt ena problem är min fars passiva reträtt, han går ut i garaget, han stänger en dörr, han säger inte ifrån. Mitt andra problem, och det är det den här texten handlar om, är min mors verbala kvarnande. Hon maler. Hon har malt i fyrtio år.

Jag har skrivit förut om att jag själv satt i ett mörkt hyresrum med oöppnad post i ett halvår. Det jag inte har skrivit är att en av rösterna i det rummet, bokstavligen, i form av telefonsamtal som jag till slut slutade svara på, var min mors. Hon ringde inte för att fråga hur jag mådde. Hon ringde för att berätta vad min far hade gjort den veckan. Det är, för att vara torr om saken, inte det stöd man som vuxen son är som mest hjälpt av en söndag i februari.

Jag skriver det här som psykolog och som son samtidigt, och jag försöker hålla isär de två funktionerna. Det är inte alltid jag lyckas. Det är heller inte alltid jag försöker.

Vad kvarnandet faktiskt är (och inte är)

När en människa "hackar" eller maler på samma sak om och om igen, kaffet, körningen, att han ställde skorna fel, att han 1982 inte sa det han borde ha sagt på en bröllopsmiddag, drivs det sällan av en genuin önskan att lösa det specifika problemet. Om det vore så skulle ventilen stängas när problemet löstes. Den stängs aldrig. Det är diagnosen.

Kvarnandet är en *ventil för oreglerad inre stress*. Den person som maler upplever sig själv som en någon som *påpekar saker som måste sägas*. Det hon faktiskt gör är att översätta ett otåligt nervsystem till ord, och då orden går ut till en annan människa upplever hennes egen kropp en kortvarig lättnad. Trycket sjunker. I tre minuter. Sedan börjar det byggas upp igen, eftersom själva grundproblemet, att hon inte kan vara ensam i sin egen kropp utan att klaga, aldrig vidrörs.

Bilden: en kvinna i sjuttioårsåldern. Hon står i sin sons kök på torsdag eftermiddag. Hon har just sagt att han borde ha tagit en annan väg från flygplatsen. Pulsen, den hennes, sjunker med tre slag per minut när hon säger det. Hennes son, hennes svärdotter och hennes barnbarn upplever en parallell rörelse i motsatt riktning. Det är så ventilen är konstruerad. Den lättar trycket på *en* nervsystem genom att lägga det på fyra andra.

Tre saker hon saknar, och varför du inte är personen som lär ut dem

Om jag fick välja den klient jag minst gärna har på min mottagning är det den person som *själv inte har bett om hjälp*. En vuxen kvinna i sjuttioårsåldern som har klarat sig på sin ventilteknik i fyra decennier kommer inte att stänga av ventilen för att hennes son på en söndagspromenad försöker förklara polyvagal teori för henne.

Men för att hålla det rent, och eftersom du läser det här just för att din egen mor, eller svärmor, eller faster, är konstruerad ungefär likadant, så låter jag oss ändå titta på vad hon saknar. Inte för att du ska försöka lära henne det. För att du ska sluta hoppas att hon spontant ska komma på det.

För det första saknar hon *affektreglering*. Stephen Porges (*The Polyvagal Theory*, 2011) skulle uttrycka det som att hennes sociala vagus inte tar över när trycket stiger; hon hoppar direkt till en sympatikus-driven aktivering som tar sig uttryck i ord i stället för i flykt. Det betyder, prosaiskt, att när hon känner sig osedd, trött eller rastlös går känslan rakt ut i en kommentar om någon annan. Det finns inget filter mellan känsla och handling. Hon vet inte ens att det är en känsla. Hon upplever det som att hon konstaterar fakta.

För det andra saknar hon förmågan till *sårbar kommunikation*. Det är skillnaden Marshall Rosenberg (*Nonviolent Communication*, 2003) byggde sin karriär kring: skillnaden mellan ett du-budskap (*du gör alltid fel, du lyssnar aldrig*) och ett jag-budskap (*jag känner mig ensam när du går ut och lägger dig först*). Att säga det första är riskfritt. Det är ett angrepp utifrån en redan befäst position. Att säga det andra kräver att man visar sig själv. Min mor har inte gjort det i mitt minne. Hon vet inte hur. Det är, sannolikt, för att ingen i hennes uppväxt visade hur det går till.

För det tredje, och det är det svåraste att skriva, saknar hon förmågan att *kliva ut ur offerrollen*. Hon har sagt en mening i fyrtio år: *jag har stått ut med den mannen i trettio år*. Numera är det fyrtio. Snart är det femtio. Meningen är inte en beskrivning av ett faktum. Den är en identitet. Genom att vara den som *står ut* slipper hon ta ställning till varför hon stannar. Att stanna i ett äktenskap man konsekvent är missnöjd med, och därtill straffa både partnern och resten av familjen för det dagligen, är ett vuxet val. Det är inget som händer henne. Det är något hon gör. Och det är där en del av hennes plåga ligger, i avståndet mellan att hon vet det djupt inne och inte kan låta sig veta det öppet, eftersom hela hennes självbild som *uthållig hustru* skulle rasa.

Jennifer Freyds DARVO-mönster (*Deny, Attack, Reverse Victim and Offender*, Freyd 1997) är just det som hindrar rörelse ur den positionen. Den dag någon, en son, en svärdotter, en av hennes systrar, försöker peka på att hennes klagande själv har en kostnad, kommer hon att förneka, sedan attackera, sedan vända det till att hon i själva verket är den som är angripen. Mönstret är inte ondskefullt. Det är reflexivt. Och det är därför du inte är personen som ska försöka.

Min far i garaget, den andra halvan av problemet

Jag är inte intresserad av att frita min far. Hans tystnad är inte gränssättning. Den är reträtt. Att gå ut i garaget i tjugo år och hyvla en bräda medan ens hustru maler i köket är inte att leda en familj. Det är att överlämna terrängen. Det är, om man ska vara ärlig, en passiv form av samma problem: en man som inte kan reglera sin egen frustration i rummet, och som därför löser det genom att lämna rummet.

Den rådige fadern hade gjort något annat. Han hade sagt en mening, en enda, som lyder ungefär: *Om du behöver mala på det igen tar vi det i bilen, inte här i köket framför våra söner och barnbarn.* Sedan hade han stått kvar. Det är inte en sexig mening. Det är inte heller en lätt mening att uttala efter fyrtio års tystnad. Men den meningen är vad min far har varit skyldig oss i fyrtio år och inte levererat. Att han också har sina egna sår, uppväxt, krig i bakgrunden, en far som inte heller han fick en mening av, är sant och förklarar honom. Det fritar honom inte.

Jag säger det här därför att jag inte vill att den här texten ska läsas som *en man försvarar sin far och anklagar sin mor*. Det är inte vad det handlar om. Min mors kvarnande är hennes ansvar. Min fars reträtt är hans. De har båda bidragit till en atmosfär som flera vuxna människor i den här familjen, jag, mina systrar, våra partners, har behövt jobba sig ut ur i fyrtioårsåldern. Att den ena är högljudd och den andra är tyst gör dem inte ojämlika. Det gör dem komplementära. De har, utan att veta om det, designat ett perfekt självgående system för låggradigt psykiskt förtryck som löper utan extern energitillförsel.

Vad min uppgift inte är

Det är här jag måste vara streng mot mig själv. Min uppgift som vuxen son är *inte* att fixa min mors verktygslåda. Inte söndag eftermiddag, inte i bilen på väg till flygplatsen, inte i något telefonsamtal jag någonsin kommer att hinna ringa. Hon är sjuttiosju. Hennes nervsystem har trettio mönster bakom sig. Det enda jag uppnår genom att försöka är två saker: jag bekräftar för henne att jag är *den orättvisa sonen som inte förstår vad hon har gått igenom*, och jag tar på mig en uppgift som inte är min och som jag dessutom inte har mandat för.

När jag, sista gången jag försökte, för fem år sedan, sa till henne att hennes sätt att tala om min far inför mina barn inte gick för sig längre, fick jag exakt det DARVO Freyd beskrev. Hon blev tyst i sjutton sekunder. Hon sa sedan, mycket lugnt, att hon inte hade vetat att jag tyckte så *illa* om henne, att hon förstod att hon inte längre var välkommen, och att hon i så fall fick *tänka över om hon överhuvudtaget skulle hälsa på*. Min syster ringde mig dagen efter och frågade vad jag hade gjort *mot mamma*. Det är en lärdom man bara behöver dra en gång. Den lärdomen är inte *säg ingenting*. Den är *säg inte det där, eftersom det inte var det jobb som hörde hemma i din mun*.

Min uppgift är något annat. Den är att bygga en gräns runt mitt hem som är så tydlig att hennes kvarnande inte kan etablera sig där. Inte mot henne. *Runt mitt eget hus.*

Husregeln, deklarerad i förväg

Det första, och viktigaste, är att inte gå in i besöket och hoppas. Hopp är ingen plan. Hopp är, för en vuxen man som vet vad han har att göra med, ett tecken på att han inte har förberett.

Någon vecka innan de kommer ringer jag. Jag säger ungefär detta, och jag säger det utan ironi och utan terapeutspråk:

*Mamma, jag ser fram emot att ni kommer på lördag. Jag vill bara säga en sak innan. Vårt hus är en fredad zon för mig och barnen. Om det blir konflikt mellan dig och pappa här, eller om det blir mycket prat om hur ni har det, så kommer jag be er ta det utanför. Inte för att jag dömer er. Det är för att jag inte vill att barnen ska sitta i den stämningen vid frukosten. Det är min husregel. Den gäller alla.*

Jag säger inte: *du brukar mala, sluta med det*. Det skulle starta DARVO innan hon ens har packat väskan. Jag säger en allmän regel som råkar gälla också henne. Hon kommer att förstå exakt vem den är formulerad för. Det är okej. Hon behöver inte säga det och jag behöver inte säga det.

Det är inte en sexig manöver. Det är hela poängen.

Mikrogränser i stunden

När hon ändå börjar, och hon kommer att börja, eftersom fyrtio års vana inte stängs av av ett telefonsamtal, har jag två meningar i fickan. Inte fjorton. Två.

Den första är: *Mamma, nu är vi där igen. Det får inte plats här.*

Meningen är konstruerad så att den inte argumenterar mot innehållet i klagomålet. Att argumentera mot innehållet är att kliva ner i ringen. Hon är världsmästare i den ringen. Hon har gått trettio matcher. Att försöka sätta henne i ord är ett amatörmisstag. Meningen säger heller inte att hon är fel som människa. Den säger bara att *det här rummet inte är platsen*. Det är en territoriell markering, inte en moralisk dom.

Om hon fortsätter, och hon kommer ofta att fortsätta, är den andra meningen:

*Då tar jag och barnen en promenad en stund. Jag är tillbaka till middagen.*

Det är det taktiska återtåget. Jag lämnar rummet. Jag lämnar henne med min far, vilket är symboliskt korrekt eftersom de är de två vuxna som har konstruerat detta tillsammans. Jag tar inte med mig barnen som åskådare till hennes nästa runda. Jag tar dem ut. Vi går till lekplatsen i tjugo minuter. När vi kommer tillbaka är ofta, inte alltid, men ofta, atmosfären omstartad. Hennes nervsystem behövde, hela tiden, någon som inte fanns i rummet att rikta strömmen mot. När den någon försvinner händer en av två saker: hon riktar den mot min far (vilket är hans relation att hantera, inte min) eller hon stannar upp och blir tyst.

Vid den punkten har jag inte fixat henne. Jag har skyddat mitt kök. Det är vad jag har möjlighet att göra.

Mina barns nervsystem är inte förhandlingsbara

Det här är den punkt där jag är som mest klar med mig själv, och därför också som hårdast inåt. Mina barn är fyra och sju. De har inget val i den här frågan. De kan inte säga *jag vill inte sitta vid frukosten med en mormor som maler på morfar*. De har inte språket. De har inte mandatet. De har bara ett nervsystem som registrerar exakt det Edward Tronick visade i sina *still face*-experiment redan på 70-talet: barnet märker när vuxnas ansikten hårdnar, även när orden låter som vanligt. De märker det inom två sekunder. De minns det.

Min mor är en bra mormor i många avseenden. Hon bakar med dem, hon läser för dem, hon kommer ihåg deras kompisar vid namn. Det är inte hennes funktion som mormor som är problemet. Det är hennes funktion som *fru*, den hon bär in i mitt hem oavsett om hon vill eller inte, som är problemet. Min uppgift är att skydda barnen från den ena utan att undanhålla dem den andra. Det betyder, prosaiskt, att jag aldrig ber henne sluta vara mormor. Jag ber henne sluta vara fru i mitt kök. Det är en distinktion hon kommer att tycka är konstig och som jag är skyldig henne att hålla fast vid ändå.

Bessel van der Kolk skriver i *The Body Keeps the Score* (2014) att traumaminnet inte har tidsstämpel. Det jag inte vill är att mina barn vid fyrtio ska sitta i ett mörkt hyresrum med oöppnad post och inte veta varför kvinnliga röster i hallar med uppfordrande tonfall får deras puls att gå till etthundratjugo på sju sekunder. Att mitt eget gick det är arbete jag har fått göra själv. Att deras inte ska göra det är arbete jag är skyldig att göra åt dem nu.

Vad jag säger till mig själv mellan besöken

Jag noterar fortfarande, fyra gånger om året, att jag dagarna före hennes besök sover sämre. Det är information. Det är inte något att tolka, något att skriva en uppsats om eller något att försöka prata bort med min hustru. Det är ett instrument som mäter ett rumstillstånd. Jag tar det som en signal att gå igenom husregeln en gång till i huvudet, kanske skicka det förberedande sms:et lite tidigare, kanske be min hustru att vara med i samtalet.

Jag har slutat hoppas på att hon spontant ska sluta mala. Det hoppet kostade mig de första femton åren av mitt vuxenliv. Jag har också slutat hoppas på att min far spontant ska kliva fram och säga den mening han var skyldig oss. Han kommer inte att göra det. Det är information, inte anklagelse. Den enda jag kan göra något åt är jag själv.

Vi psykologer har en yrkesvanesjukdom: vi tror att insikt läker. Det gör den inte. Insikt orienterar. Det är något helt annat. Det jag har insett om min mor, att hon maler för att hon inte kan vara ensam i sin egen kropp, har inte fått henne att sluta mala. Det har bara fått mig att inte längre tro att jag är personen som kan stoppa det. Det är, från min position, en lättnad. Det är också, från hennes, en sorg jag inte kan bära åt henne. Det är hennes egen.

Eftermäle: en officers anteckning till andra söner

Det här stycket är inte mitt. Det är en kollega som läste utkastet och ringde mig efteråt och sa fyra meningar jag tycker hör hemma här, ord för ord:

*Du behöver inte fixa din mor. Du behöver hålla din egen tröskel. Det är inte krigföring. Det är fastighetsförvaltning.*

Han tillade en sak till. *Den dagen din egen son står i sin egen hall med sin egen son och säger en mening till sin egen mor som du aldrig fick din far att säga åt dig, den dagen har du gjort jobbet. Det är hela fattningen. Det är ingen sexig titel. Det är hela poängen.*

Jag har inget att tillägga.

Källor