Kulturell lägesbild · Essä · 14 min

Den nya kvinnofällan, mansfällan och demokratifaran, Perry, Harrington, Paglia, Witt-Brattström och varför pendeln är på väg tillbaka

En generation kvinnliga tänkare, Louise Perry, Mary Harrington, Camille Paglia, Anna Björklund, Ebba Witt-Brattström, beskriver hur de framsteg som skulle befria kvinnan har skapat en ny kvinnofälla. Samtidigt har män identifierat mansfällan. Resentimentet växer i båda lägren och pendeln är på väg tillbaka. Det är inte bara ett relations­problem. Det är en demokratifråga: när en stor grupp medborgare upplever att myndigheterna systematiskt missförstår dem, krackelerar förtroendet för rättsstaten. Fattnings position är inte hämndlysten, inte nostalgisk, den är konstruktiv. Bygg pojkar till ansvars­tagande män från ung ålder, och rädda både kvinnor och demokrati i samma rörelse.

Det finns en växande grupp kvinnliga intellektuella, författare och debattörer som driver en obekväm tes: att de framsteg och skyddsnät som skapats för att befria eller rädda kvinnan i många fall har skapat nya och mer komplexa fällor. De menar att kvinnor har offrat saker som faktiskt gav dem makt, lycka och stabilitet, i utbyte mot en frihet som visat sig vara tom. Det är inte en konservativ kontra­revolt. Det är en sociologisk observation, framförd av kvinnor som själva växt upp i, och i många fall byggt, det moderna jämställda projektet.

Fattning.nu instämmer i diagnosen, och driver den vidare: när både kvinnor och män samtidigt upplever sig som offer för det system som var tänkt att lösa deras problem, skapas ett resentiment som inte stannar vid köksbordet. Det rör sig in i myndigheterna, in i rättssalen, in i det demokratiska kontraktet. Och det är där den verkliga risken ligger.

Fem kvinnliga röster som ser den nya kvinnofällan

Louise Perry, den brittiska skribent som med The Case Against the Sexual Revolution (2022) väckte en stor debatt, argumenterar för att den sexuella frigörelsen, som skulle befria kvinnan, i själva verket har skapat en värld perfekt anpassad för män med lågt engagemang. Genom att avveckla normer kring förpliktelse och commitment förlorade kvinnor sin förmåga att ställa krav. Perrys formulering är obehagligt klar: kvinnor trodde de vann frihet, men de vann rätten att bli behandlade som "män utan muskler" på en marknad där deras unika behov av trygghet och långsiktighet kodades om till svaghet.

Mary Harrington, journalist och författare till Feminism Against Progress (2023), kallar sin position "reaktionär feminism". Hennes tes är att marknadsfeminismen lurat kvinnor att tro att frihet är detsamma som att vara en utbytbar ekonomisk enhet på en arbetsmarknad. När allt arbete flyttades ut ur hemmet, till stat eller marknad, förlorade kvinnor den maktbas de faktiskt hade i den privata sfären. Resultatet är en karriärhets som inte är anpassad efter kvinnokroppens biologi, en utbrändhet som inte syns i statistik, och en relation till mannen som blivit förhandling om sysslor i stället för gemenskap.

Camille Paglia, amerikansk professor i humaniora, har i decennier hävdat att kvinnor skjuter sig själva i foten genom att kräva beskydd från institutioner, universitet, lagar, myndigheter, i stället för att äga sin egen styrka. Pagles argument är fränt: när kvinnor ber staten reglera mäns beteende ner i minsta sociala detalj, erkänner de samtidigt att de är svaga och behöver en överförmyndare. Genom att koda om varje obehaglig social interaktion som "våld" eller "kränkning" raderar man sin egen agens och gör sig till permanenta offer.

Anna Björklund, svensk journalist och poddare, har i boken Kvinnomanualen och i sina texter beskrivit den moderna kvinnan som "projektledare för ett liv som ingen egentligen njuter av". Genom att rationalisera bort alla könsskillnader och traditionella roller har man också rationaliserat bort spänningen, äventyret och den ömsesidiga tacksamheten. Kvinnor har kämpat för att få göra allt, och nu sitter de där och gör precis allt, men utan glöd och utan uppskattning.

Ebba Witt-Brattström, en av Sveriges tyngsta feministiska profiler, skildrar i Århundradets kärlekskrig (2016) hur den intellektuella, jämställda medelklassens relationer förvandlats till ett slagfält. Hennes poäng, och den är central, är att språket och terapin används som vapen i en maktkamp där ingen vinner. Kvinnans krav på total emotionell och praktisk symmetri leder till permanent krig, där kärleken dör i takt med att rättvisan skipas.

Dessa fem röster är inte samordnade och de håller inte med varandra om allt. Men de delar en grundobservation: trygghet har bytts mot prestationsångest, makt i hemmet mot underläge på jobbet, attraktion mot logistik, sårbarhet mot byråkrati som tillhygge. Det är inte en röst som hatar kvinnor. Det är en röst som sörjer vad som gått förlorat i försöket att rädda dem.

Två fällor på samma gång, och resentimentet däremellan

Det Fattning.nu lägger till är insikten att två fällor verkar samtidigt. Den nya kvinnofällan, beskriven ovan, kläms in samtidigt som den mansfälla vi själva diagnostiserat i [Mansfällan](/artiklar/mansfallan): att mannen ska bära både det traditionella idealet (klippan, försörjaren) och det moderna (sårbar, terapikompetent), utan att någonsin kunna vinna.

Resultatet är en cirkelrörelse där båda parter känner sig orättvist behandlade av samma system. Kvinnan upplever att hon bär den mentala lasten utan erkännande. Mannen upplever att hans praktiska och ekonomiska bidrag tas för givet, samtidigt som hans tydlighet och logik kodas som kontroll eller kyla. Båda har rätt utifrån sin egen kalkyl. Båda räknar olika valutor, vi har skrivit utförligt om det i [Två kartor, en terräng](/artiklar/tva-kartor-en-terrang) och i [Kartläggningen av samtalet om mansrollen](/artiklar/kartlaggning-mansrollen-i-kris-2025).

När båda parter är offer för varandras förväntningar, flyttar konflikten in i hemmet som permanent krig. Liv Strömqvist, Eva Illouz och Malcom Kyeyune har var för sig kartlagt hur detta krig avgörs i terapikulturens språk, och hur den som bäst behärskar det språket vinner. Vi delar den analysen. Men vi följer den inte in i acceptansen. Vi tror att det finns ett alternativ: att lära både pojkar och flickor att vara vuxna, ansvars­tagande individer som inte behöver staten som överförmyndare i sina nära relationer.

Pendelrörelsen, kvinnofällan kommer tillbaka

Tesen som Fattning.nu driver är att pendeln redan är på väg att slå tillbaka. Vi ser tre tydliga signaler.

Den första är TradWife-rörelsen, unga kvinnor som aktivt söker sig tillbaka till hemmet, ofta som en explicit reaktion på den utmattande "göra-allt-fällan". De ser det inte som förtryck. De ser det som en nödutgång från ett arbetsliv de inte finner meningsfullt. Det är ett symptom som borde tas på allvar, oavsett vad man tycker om innehållet.

Den andra är fertilitetskrisen. Födelsetalen i Sverige är de lägsta sedan mätningarna började. Det är inte en kris om "kvinnorna inte vill". Det är en kris om att villkoren för att bilda familj, ekonomiskt, relationellt, tidsmässigt, har gjorts obegripligt svåra för en hel generation. Här är förlusten dubbel: kvinnor som ville ha barn får dem inte, och samhället förlorar nästa generation.

Den tredje är mäns reträtt. En signifikant grupp unga män drar sig ur dejtingmarknaden, ur arbetslivet, ur det civila engagemanget. De gifter sig inte. De skaffar inte barn. De försvinner in i digital ensamhet eller in i extrema motrörelser som lovar struktur och mening.

Om jämställdheten reduceras till en bokföringsövning där båda parter känner sig rånade, kommer människor till slut att välja en orättvis ordning som åtminstone fungerar, framför en rättvis ordning som gör alla olyckliga. Det är pendelns logik. Och det är så vi i värsta fall får tillbaka en kvinnofälla med full kraft, nu med männens tysta eller högljudda samtycke.

Demokratifaran, det större problemet

Det här är där analysen lämnar köksbordet och rör sig in i det som faktiskt står på spel: det sociala kontraktet. En demokrati bygger på att medborgarna accepterar att förlora en tvist, för att de litar på att processen var rättvis. När en stor grupp medborgare, i det här fallet män, upplever att statens institutioner inte längre agerar som opartiska domare utan som ideologiska aktörer, krackelerar denna grundläggande tillit.

Socialtjänsten är frontlinjen. När den nya socialtjänstlagen (träder i kraft 2026) lägger ännu starkare betoning på "tidiga insatser" och "förebyggande arbete" utan motsvarande rättssäkerhets­garantier, riskerar fler oskyldiga män att hamna i utredning på grunder som inte håller för logisk granskning. Vi har skrivit om detta i [Den nya socialtjänstlagen](/artiklar/nya-socialtjanstlagen) och i [Orosanmäld, frågor och svar](/artiklar/orosanmald-fragor-och-svar). Tillägg: en orosanmälan är inte en utredning. Förhandsbedömningen kommer först. Samtycke styr i de flesta fall. Barnsamtal och skolkontakt kräver vårdnads­havarens samtycke utom vid grovt våld eller LVU-grund. Detta är centralt och måste vara känt av varje pappa som hamnar i kontakt med systemet.

LVU-kampanjen, den utländska desinformations­kampanj som påstår att svenska socialtjänsten kidnappar muslimska barn, är farlig inte främst för lögnerna i sig, utan för den kärna av upplevd orättvisa de fäster vid. När en pappa som tagit praktiskt ansvar i åratal plötsligt blir utmålad som förövare i en utredning på grund av "mental load"-retorik eller en partners terapeutiska tolknings­förträde, blir han mottaglig för budskap om att hela systemet är ruttet. Det är inte sant att hela systemet är ruttet. Men det är sant att systemet har blinda fläckar som lämnas öppna för utländsk informations­krigföring att exploatera.

Kyeyunes analys av det "terapeutisk-byråkratiska komplexet" får här sin demokratiska konsekvens. Om det språk som myndig­heterna använder främst behärskas av en del av befolkningen, den professionella medel­klassens kvinnor och de män som lärt sig härma deras kod, så har en annan del i praktiken ingen talerätt i de rum som avgör deras barns liv. Det är ett demokratiproblem av första rangen.

Två vägar för män i kris, och varför båda är farliga

När förtroendet raseras ser vi i regel två vägar för män, och båda är samhällsfarliga.

Den tysta reträtten. Männen drar sig ur. De engagerar sig inte politiskt, de bildar inte familj, de tar inte de civila uppdrag, i föreningsstyrelser, i hemvärnet, i kommunpolitiken, som ett samhälle behöver för att fungera. Risken är för hög, vinsten för låg, ensamheten kanske värd det. Det är en långsam katastrof eftersom den inte syns i tidningarna men dräner samhället på vuxenkraft.

Den högljudda revolten. Männen söker sig till motrörelser som lovar att krossa systemet. Andrew Tate-typen är ett internationellt symptom, men hemma har vi sett egna versioner, från konspiratoriska Telegram-kanaler till politiska entrépreneurer som lovar att "ta tillbaka mansrollen". De flesta av dessa rörelser är giftiga. De erbjuder bekräftelse av offerrollen i utbyte mot bitterhetens permanens.

Fattning.nu vägrar båda. Vi vägrar reträtten eftersom vi tror att civilsamhället behöver vuxna män i sina rum. Vi vägrar revolten eftersom vi inte är här för att hata kvinnor eller demolera myndigheter. Vi är här för att kräva rättssäkerhet, för att utbilda män i system­förståelse, och för att vara brobryggare till de delar av myndighets­sverige som faktiskt vill göra rätt.

Vägen fram, bygg pojkar till ansvars­tagande män från ung ålder

Här ligger Fattning.nus konstruktiva position. Vi tror inte på att backa pendeln till 1950-talet. Vi tror inte på att förbjuda terapi­språket eller demolera socialtjänsten. Vi tror på något mer radikalt och mer realistiskt: att bygga pojkar till ansvars­tagande män från ung ålder.

Det är där den verkliga jämställdheten ligger. En pojke som lär sig agens, plikt, självreglering och ömsinthet i samma kropp blir en man som inte behöver staten som överförmyndare i sina nära relationer. Han blir en partner som kvinnor faktiskt vill leva med. Han blir en pappa som barn faktiskt har glädje av. Han blir en medborgare som myndigheter faktiskt kan samarbeta med utan att behöva placera honom i kategorin "potentiell förövare" från första mötet.

Konkret: detta är vad vi pekar mot i [Vägen fram när manscirkeln inte lockar](/artiklar/vagen-fram-plikt-handling-scouterna), i [Det civila mörkret och översättningen](/artiklar/det-civila-morkret-skilsmassan-och-oversattningen), i [Klassresan och de två språken](/artiklar/klassresan-och-de-tva-spraken) och i [Rigga framtiden, värderad riktning och tre cirklar](/artiklar/rigga-framtiden-varderad-riktning-och-tre-cirklar). Det är inte ett program i en bok. Det är en serie konkreta arenor: scouterna, idrotts­föreningen, hemvärnet, bostadsrätts­styrelsen, mentor­skapet uppåt och nedåt i åldrarna, läsningen vid matbordet, kraven på sommarjobb och ansvar i hushållet.

Det är så vi också räddar kvinnorna. Inte genom att bygga fler skyddsnät runt dem som vuxna, utan genom att bygga in agens och ansvar hos pojkarna som är deras framtida partners, kollegor och söner. En generation pojkar som lär sig att hantera frustration utan att slå, att uttrycka behov utan att manipulera, att stå för sin logik utan att förlora sin värme, det är den enda långsiktigt hållbara investeringen i jämställdhet vi vet om.

Vad Fattning.nu inte kommer att bli

Vi måste vara tydliga med vad detta inte är, eftersom risken för missförstånd är stor.

Fattning.nu är inte en sajt som hatar kvinnor. Vi citerar Perry, Harrington, Paglia, Björklund och Witt-Brattström för att de är skarpa observatörer av samma terräng vi själva rör oss i. Vi gör inget av deras analyser till rest av kvinnohat, och om någon läsare försöker läsa in det, läser de fel.

Fattning.nu är inte en sajt som vill montera ner socialtjänsten. Vi vill stärka rättssäkerheten i den. Vi vill att utredningar ska tåla logisk granskning, inte bara emotionell. Vi vill att begreppet våld ska reserveras för det som faktiskt är våld. Vi vill att samtycke och förhands­bedömning ska respekteras som lagstiftaren tänkt. Vi vill att social­sekreterare ska ha verktyg att skilja en man i kris från en man som utövar våld.

Fattning.nu är inte en plattform för LVU-konspirationer eller Tate-tankegods. Vi har skrivit explicit om varför Andrew Tate är symptom snarare än lösning, och vi har varit öppna med att utländsk informations­krigföring exploaterar verkliga svenska brister. Båda sakerna är sanna samtidigt: bristerna finns, men lösningen är inte att riva systemet.

Fattning.nu är en sajt för den rådige fadern. Mannen som har full kapacitet för agens och ansvar, men som har integrerat detta med ömsinthet och självbehärskning. Mannen som vägrar både offerrollen och nostalgin. Mannen som bygger sina söner för en framtid där pendeln inte behöver slå tillbaka, eftersom inget längre är så snett att det måste korrigeras med kraft.

Slutord, kärleken efter avtalet

Tragikomiken är skarpare nu än för tio år sedan. Vi har kämpat så hårt för att bli fria att vi glömde bort hur man håller varandra i handen utan att först skriva ett avtal om saken. Vi har skapat ett samhälle där rättvisan mellan könen är en bokföringsövning, samtidigt som glädjen i att leva tillsammans försvinner ur protokollet.

De kvinnliga rösterna i den här texten, Perry, Harrington, Paglia, Björklund, Witt-Brattström, säger på sina olika sätt samma sak: vi måste våga erkänna att vissa av de "framsteg" som skulle frigöra oss har skapat nya bojor. Det är inte ett angrepp på jämställdheten. Det är ett försvar för dess själva mening, som var att människor, kvinnor och män, ska kunna leva ett gott liv tillsammans.

Fattning.nus svar är inte att backa pendeln. Det är att bygga män som inte behöver pendeln. Pojkar som växer upp till ansvars­tagande, vuxna, ömsinta män med pondus, det är den enda investering som räddar både kvinnorna, demokratin och relationen mellan könen i samma rörelse. Allt annat är symptombehandling som riskerar att förstärka det den sägs vilja lösa.

Det är drivkraften bakom den här sajten. Och det är därför vi skriver vidare.

Källor