Sociologi · Makt · Yrkesetik · Maktanalys · 17 min

Maktens skepnader: från den dolda manipulationen i hemmet till statens synliga kontroll

Makt tar olika form beroende på vem som utövar den och var. I köket är den ofta osynlig och relationell. I uniformen är den synlig och fysisk. I socionomens kalla anteckning är den varken eller, och därför särskilt svår att värja sig mot. Den här texten försöker hålla samman tre arenor som sällan analyseras tillsammans: parrelationen, polisen och socialtjänsten. Inte för att likställa dem, utan för att visa att samma grundfenomen, kontroll över en annan människa, byter dräkt men inte natur.

Makt är inte ett ord man säger högt i sin egen relation. Det är ett ord man säger om andras. När statsvetaren Robert Dahl 1957 försökte ringa in begreppet landade han i en formulering som har överlevt sextio år av kritik: A har makt över B i den mån A kan få B att göra något B annars inte skulle ha gjort. Stephen Lukes vidgade tre decennier senare definitionen till tre dimensioner. Den synliga makten att tvinga, den dolda makten att sätta dagordningen, och den djupaste makten att forma vad B över huvud taget vill och tror sig behöva. Det är den tredje dimensionen som är intressant när vi pratar om relationer, om polisen och om socialtjänsten på samma gång, eftersom det är där de tre arenorna börjar likna varandra mer än någon av aktörerna är bekväm med att medge.

Den här texten gör tre nedslag. Först i parrelationens kök, där makten oftast är emotionell och därför svår att fotografera. Sedan i polisens utryckning, där makten är fysisk och därför oftast den enda makt vi diskuterar. Slutligen i socionomens samtalsrum, där makten klär sig i omsorg och därför når djupare än någon batong.

1. Hemmet som maktarena: konkret beteende, inte etikettering

Det är frestande att börja ett kapitel om makt i parrelationen med en lista över personlighetsdiagnoser. Vi gör inte det. Inte för att diagnoserna saknar verklighet, utan för att de oftast används som etikett i en pågående konflikt snarare än som beskrivning av den. Vi beskriver i stället konkret beteende: vem höjer rösten när, vem säger upp vänskaper för den andre, vem håller hand om bankboken, vem tystnar och i hur många dagar.

När forskningen gör så, blir bilden mindre dramatisk och mer användbar. Den klassiska översikten av Murray Straus och kollegor från Family Conflict and Violence-traditionen, baserad på den så kallade Conflict Tactics Scale, har sedan 1980-talet visat att fysisk vardagsaggression i parrelationer rapporteras i ungefär samma utsträckning från båda könen. Den senare metastudien av Archer (2000, Psychological Bulletin) sammanfattade femtioåtta studier och kom till samma slutsats för lättare fysisk aggression. Det är inte hela bilden. När det kommer till grovt, upprepat, kontrollerande våld med skaderisk, det Michael Johnson kallat intimate terrorism, är överrepresentationen av manliga förövare påtaglig. Det är två olika fenomen som ofta blandas ihop i debatten, och båda existerar.

För psykisk maktutövning och kontrollbeteenden visar svensk data, bland annat Brå:s Nationella trygghetsundersökning och studien Våld och hälsa (NCK 2014), att kvinnor och män rapporterar att de utsatts för psykiskt våld i nära relation i jämförbara storleksordningar, med skillnader i form snarare än i förekomst. Det är värt att hålla i huvudet, både för att inte trivialisera det grova mansvåld som faktiskt finns, och för att inte göra det omöjligt att tala om den andra hälften av kartan.

Skillnader i form: vad könssocialiseringen gör med taktiken

Frekvensen är likartad. Formen är inte det. Yvonne Hirdmans analys av genussystemet (SOU 1990:44) ger en av flera möjliga förklaringar: pojkar och flickor tränas in i olika repertoarer, och dessa repertoarer följer med in i vuxen ålder också när själva ojämlikheten formellt har upphört.

Kvinnor får, i genomsnitt och med stora individuella variationer, längre träning i det relationella registret. När en konflikt eskalerar finns en bredare verktygslåda av relationsorienterade drag att tillgå: tystnad i flera dagar, mobilisering av det gemensamma sociala nätverket, framställning av motparten inför svärföräldrar eller vänner, åberopande av barnen, åberopande av barnafödandet, åberopande av tidigare löften. Inget av detta är specifikt kvinnligt. Allt av detta är vanligare hos den part som har det relationella registret som primärt instrument.

Män får, i genomsnitt, längre träning i det direkta och strukturella registret. När en konflikt eskalerar finns ett bredare register av tvinga-fram-en-resolution: höja rösten, ekonomisk kontroll, fysisk dominans utan att slå (dörrslag, kroppsspråk, att stå upp medan motparten sitter), explicit hot om konsekvens. Inget av detta är specifikt manligt heller. Allt av detta är vanligare hos den part som har det direkta registret som primärt instrument och dessutom oftast ett fysiskt övertag att backa upp det med.

Resultatet är en ojämlik synlighet. Mannens maktutövning är oftare iakttagbar och dokumenterbar. Kvinnans är oftare så vävd in i relationens vardagsstruktur att den knappt registreras som maktutövning ens av dem som utsätts. Det skapar två fel som följs åt: dels att den mer subtila formen underskattas i statistiken och i debatten, dels att den grövre formen, som faktiskt kräver särskild uppmärksamhet, riskerar att försvinna i en falsk symmetri. Båda felen är möjliga att göra på en gång, och båda görs.

Susan Forwards FOG och varför vi inte använder ordet manipulativ

Terapeuten Susan Forward beskrev i Emotional Blackmail (1997) en dynamik hon kallade FOG, Fear, Obligation, Guilt. En part i en relation får den andra att backa från sina egna behov genom att aktivera rädsla för konsekvensen, ansvarskänsla för relationens helhet eller skuld för tidigare händelser. Det är ett användbart raster eftersom det är beskrivande snarare än diagnostiskt. Det säger inget om vem personen är, bara om vad rörelsen gör med rummet.

Vi använder inte gärna ordet manipulativ om en konkret person, eftersom det är ett ord som låser dörren snarare än öppnar den. Vi beskriver i stället rörelsen: när du säger att du behöver en kväll med dina vänner och du får höra att då vet du ju hur jag mår, så är det FOG i obligation-registret. När du säger att en utgift känns för stor och du får höra att då kan vi väl bara strunta i resan vi pratade om i fem år, så är det FOG i guilt-registret. När du säger att du tänker ringa familjerådgivningen och du får höra att då vet du vad som händer, så är det FOG i fear-registret. Det är beskrivningar. De låter den andre höra sig själv. De är användbara just därför att de inte är etiketter.

2. Polisen: det legitima våldsmonopolet som arbetsmiljö

Från det privata köket till den offentliga gatan. Polisen är, i Max Webers klassiska definition från 1919, bäraren av statens legitima våldsmonopol. Det är inte en metafor. Det är ett juridiskt uppdrag. Polislagens 10 § ger polis rätt att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om andra medel är otillräckliga, under behovs- och proportionalitetsprincipen. Det är, sakligt sett, den mest långtgående delegation av makt staten gör till en enskild tjänsteman vars beslut ska fattas under sekunder.

Det är ett tungt arbete. En polis som ska lägga ned en kraftigt påverkad person utanför en pub klockan halv tre på en lördagsmorgon har inte tid att skriva en avhandling om proportionalitetsprincipen. Han eller hon har sekunder, ett tjugotal kilo skyddsutrustning, en kollega som behöver veta vad nästa rörelse är, och en risk för att det som ser ut som en berusad kille i själva verket är en kille med psykos och en kniv. Att förstå makt på den arenan utan att respektera arbetets allvar är att skriva från ett kafé som aldrig har behövt höja rösten.

Det sagt: just därför att makten är så stor är dess former värda att granska. Forskningen på svensk poliskår, bland annat Wieslander (2014, Bara man håller en go ton, doktorsavhandling Karlstads universitet) och den citerade studien Linde och Nyman (2020, Maktrelationer inom Polismyndigheten, Högskolan i Borås), visar att en stark informell kårkultur lever kvar parallellt med den formella organisationen. Den kulturen har historiskt varit maskulint kodad, med jargong, fysisk tuffhet och lojalitet uppåt som dygder, och dessa dygder spiller över på hur makt utövas både internt mot kvinnliga kollegor och externt mot medborgare som inte passar in i det förväntade.

Två sätt att bära samma uniform

Empirin om kön och polisarbete, sammanställd internationellt av bland andra Rabe-Hemp (2008, Police & Society) och i Sverige av Andersson (2003, Polisens kvinnliga sida), pekar på något som inte är överraskande men ändå behöver sägas. Manliga och kvinnliga poliser har exakt samma juridiska befogenheter, men de möter olika förväntningar i ingripandeögonblicket och utvecklar därför olika repertoarer.

Manliga poliser möts oftare av en förväntan om fysisk auktoritet. De utmanas oftare av unga män i gatumiljö, där en del av interaktionen handlar om en maskulin statusförhandling som varken polisen eller den unge mannen har valt men båda har lärt sig. Det skapar en högre frekvens av eskalerande ingripanden, dels för att de oftare hamnar i lägen där råstyrka är det förväntade svaret, dels för att de internt i kåren förväntas leverera det svaret för att räknas som riktiga poliser.

Kvinnliga poliser möts oftare av en initial underskattning av deras strukturella auktoritet. Det är ett problem och en tillgång på samma gång. Eftersom råstyrka inte är det första som tas för givet, byggs auktoriteten oftare genom verbal deeskalering, taktiskt samtal och relationell kompetens. Den forskning som finns om så kallad procedural justice, bland annat Tom Tylers arbete vid Yale, visar att just sådana verktyg ger högre långsiktig legitimitet hos den ingripna och färre upptrappade konflikter. Att det är kvinnliga poliser som av sociala skäl tvingas behärska dem bättre, betyder inte att det är ett kvinnligt verktyg. Det betyder att kåren som helhet skulle ha nytta av att lära av den delen av sin egen praktik.

Det vi inte ska göra är att romantisera någondera. En kvinnlig polis kan vara minst lika hård som en manlig. En manlig polis kan vara minst lika skicklig på samtalet. Vi pratar om mönster, inte om individer. Och vi pratar om dem just därför att makten på den här arenan är så stor att det inte vore försvarbart att inte göra det.

3. Socionomen: omsorg som maktverktyg

Från gatan till samtalsrummet. Socialtjänsten är ett av samhällets mest långtgående maktinstrument, och det är ett av de minst synliga. En polis som lägger någon i marken är synlig i två sekunder och blir i värsta fall en GoPro-film på sociala medier. En socialsekreterare som efter en orosanmälan inleder en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen påverkar en familj i månader, ibland i år, utan att en enda kamera går igång. När det till slut blir ett LVU eller ett LVM är ingreppet lika långtgående som en frihetsberövning, fast utan domstolsförhandling i förvaltningsrättens första instans i samma mening som den straffrättsliga.

Det är ett tungt arbete också. Att läsa fyrtio orosanmälningar i veckan, varav merparten är välmenande lärare eller arga grannar, och behöva avgöra vilka av barnen som faktiskt är i fara, är en uppgift som sliter på vem som helst. Socialsekreterare har en av Sveriges högsta sjukskrivningstal, en av de högsta personalomsättningarna i offentlig sektor och en arbetsmiljö som ofta är direkt traumatiserande (Astvik och Melin 2013, European Journal of Social Work). Att skriva om socialtjänstens maktutövning utan att börja där vore ohederligt.

Det sagt: just därför att makten är så stor är dess former värda att granska. Tina Mattsson visade i sin avhandling I viljan att göra det normala (2005) hur socialt arbete använder en retorik om omsorg och klientens bästa som täcker över ett maktutövande som i grunden är normaliserande. Klienten ska anpassas till samhällets förväntningar på en fungerande förälder, en fungerande missbrukare som inte längre missbrukar, en fungerande arbetslös som söker arbete på rätt sätt. Maktens innehåll är ofta rimligt. Maktens form är sällan diskuterad.

Den dubbla rollen: hjälpare och kontrollant i samma person

Det här är det centrala problemet. Socionomprofessionen är konstruerad så att samma person ska erbjuda stöd och fatta tvingande beslut. Klienten möter en handläggare som säger jag är här för att hjälpa er och vars anteckningar samma kväll kan ligga till grund för ett omhändertagande. Det är inte en ondskefull konstruktion. Det är en pragmatisk konstruktion som följer av att samhället både vill ha en empatisk hand och en yttersta säkerhetsnät, och som av kostnadsskäl placerar bägge funktionerna i samma tjänsteperson.

Men den skapar en strukturell ärlighetsbrist i mötet. Klienten kan inte tala fritt eftersom allt han säger kan användas mot honom i en framtida bedömning. Handläggaren kan inte heller tala fritt eftersom hennes empati alltid är dubbelbottnad: hon menar det, och hon antecknar det. Att kalla det en samtalsrelation utan att markera den asymmetrin är att be klienten ingå ett kontrakt utan att läsa det.

Karen Healy (2014, Social Work Theories in Context) beskriver detta som care and control problem, vård- och kontrollproblemet, och har länge förespråkat att professionen ska vara mer transparent med sin egen dubbelhet. Den linjen finns även i svensk forskning hos exempelvis Stefan Morén och i Socialstyrelsens egna metodguider, där rekommendationen är att handläggaren tydligt ska markera när samtalet växlar från stöd till utredning. I praktiken sker det sällan, inte av illvilja utan av tidsbrist, och kanske också för att en alltför tydlig markering skulle göra det helt enkelt omöjligt att få fram den information utredningen behöver.

Det är därför Fattnings genomgående råd till en man som hamnar i kontakt med socialtjänsten är att alltid behandla samtalet som det vad det också är: en utredning. Inte med fientlighet, inte med murar av paragrafer, inte med inspelning som första rörelse. Med samarbetsvilja och med vetskap om att den varma stämningen i rummet inte ändrar att det skrivs en journal.

Emotionellt arbete som maktteknik

Arlie Hochschilds begrepp emotional labour, från The Managed Heart (1983), har inom socialt arbete fått en specifik tillämpning. Forskningen av Husso och Hirvonen (2012, Journal of Social Work Practice) visar att kvinnodominerade vård- och omsorgsyrken systematiskt använder empati, lyssnande och relationsbyggande som professionellt verktyg, och att detta är skickligt utfört men sällan beskrivs som det maktarbete det också är.

Det är inte en kritik av att vara empatisk. Empati i en handläggning är ofta det enda som gör situationen uthärdlig för klienten och informationen tillförlitlig för utredningen. Det är en kritik av att vi pratar om empati som om den vore neutral, när den i myndighetssammanhang är en av de starkare påverkansvarianterna som finns. En klient som känner sig sedd berättar mer. En klient som berättar mer hamnar i en mer informerad bedömning. En mer informerad bedömning ökar både träffsäkerheten i hjälpen och precisionen i kontrollen. Bägge effekterna är reella, och de är inte separerbara.

Det är värt att lägga bredvid bilden av polisen. Polisen utövar sin makt med fullt synliga instrument: uniform, vapen, batong, handfängsel. Socionomen utövar sin makt med osynliga instrument: blick, tonfall, en följdfråga som kommer en kvart in i samtalet när klienten har börjat slappna av. Polisens makt går att filma. Socionomens går knappt att beskriva ens efteråt.

En kvinnodominerad sektor, en bevarad könsordning

Siv Fahlgren och andra genusforskare har visat att socialt arbete, trots att det är en utpräglat kvinnodominerad sektor, inte upphäver den traditionella könsordningen utan reproducerar den i ny dräkt. Kvinnliga socialarbetare fokuserar oftare på omvårdnad, familjearbete och relationella interventioner. De få män som finns i yrket hamnar oftare i ledande positioner, i myndighetsutövning mot vuxna missbrukare eller i kriminalvårdsanknutna roller med högre formell status. Den horisontella könssegregationen återställs alltså vertikalt också i en kvinnodominerad organisation.

Det skapar en specifik dynamik när en man möter socialtjänsten. Han möter, statistiskt sett, oftast en kvinnlig handläggare. Hon möter, statistiskt sett, oftast en manlig partner eller pappa till barnet hon utreder, och oftast med en historia hon har hört förut. Båda har dragits in i ett möte där könen är historiskt laddade och där rollerna är förutbestämda. Att det blir så är inget fel hos någondera. Att det blir så utan att någon säger det högt är problemet.

Att hålla tre arenor samman utan att jämna ut dem

Det är frestande att avsluta med en jämställdhetspoäng, att säga att makt är makt oavsett vem som utövar den, och att alla tre arenor i grunden handlar om samma sak. Det är inte sant. En partner som tystnar i tre dagar gör inte samma sak som en polis som lägger någon i marken. En polis som lägger någon i marken gör inte samma sak som en socionom som inleder ett LVU. De tre arenorna har olika konsekvensskala, olika rättssäkerhet och olika möjligheter till överprövning.

Det som ändå är värt att hålla samman är att alla tre, från det privata köket till statens yttersta tvångsmedel, faller under samma grundläggande etiska fråga: utövar A sin makt över B på ett sätt som A själv skulle vara beredd att se utövas över sig? Den frågan är den ursprungligaste av alla maktanalyser. Den finns hos Konfucius som silver rule, hos Kant som det kategoriska imperativet, hos Marcus Aurelius som en daglig påminnelse till sig själv om att inte missbruka sin position. Den klarar sig utan akademisk vokabulär.

För den man som läser detta från flera av arenorna samtidigt, som partner i ett ansträngt kök, som någon som möter polisen i en separationskonflikt, som någon som sitter mittemot en socialsekreterare med en utredning på bordet, är den enda användbara hållningen densamma i alla tre rummen. Bär den egna makten medvetet. Räkna med att andras makt över dig är reell och inte alltid välvillig. Lägg inte bort fattningen för att du har rätt, och vänd den inte mot någon annan för att du har möjlighet. Det är ingen briljant slutsats. Det är den enda som håller över tid.

Källor