Samtidsdiagnos · Forskning · 18 min

Våld är inte makt. Det är vad som händer när makten redan är borta.

Organisationen MÄN bygger sitt arbete på tesen att våld är ett maktmedel och att pojkar måste granska sina privilegier. Klinisk forskning pekar i motsatt riktning: det reaktiva våldet föds ur vanmakt och skam. Den här texten är också vår regel för vad vi vänder oss emot, och varför.

Det har vuxit fram en förklaringsmodell i svensk samhällsdebatt där manligheten i sig är diagnosen och nedmonteringen av den är behandlingen. Organisationen MÄN kallar sig en radikal omsorgsröst, och den formuleringen är inte tom retorik: det finns i verksamheten ett genuint engagemang för pojkar som ingen annan bryr sig om. Men under omsorgsspråket ligger ett teoretiskt fundament som säger att pojkar och män fostras till att sträva efter makt, ledarskap och status, och att just den strävan är en viktig orsak till att kontroll och våld uppfattas som gångbara medel. Botemedlet blir då att mannen undersöker och ifrågasätter sina privilegier.

Invändningen mot detta handlar inte om målet. Ett fredligare samhälle är inte en kontroversiell ambition. Invändningen handlar om orsakskedjan. Om man tar fel på var våldet kommer ifrån kommer man att ge fel medicin till just de pojkar man säger att man vill nå, och man kommer att göra det med bästa möjliga avsikter, vilket är vad som gör det svårt att korrigera.

Arendt hade det motsatta svaret

MÄN slår fast att våld är ett maktmedel som skadar och bidrar till att upprätthålla orättvisor. Hannah Arendt kom i sin analys av samma fenomen till den rakt motsatta slutsatsen. Våld är inte maktens högsta form utan dess ersättning, och det bryter ut just där makten har börjat glida ur händerna. Den som verkligen har auktoritet behöver inte slå. Slaget är kvittot på att auktoriteten är förlorad, och det är därför regimer som skjuter på gatan är svagare, inte starkare, än dagen innan.

Den distinktionen är inte en akademisk finess. Den avgör vem man tror att man har framför sig. En modell som säger att våldet är ett uttryck för överordning förutsätter en kalkylerande man som vet vad han vinner. Klinikerns erfarenhet är en annan: mannen som slår i nära relation eller killen som drar kniv på busshållplatsen upplever sig i regel inte som privilegierad utan som utplånad, och han beskriver ofta i efterhand att han inte fattade något beslut alls.

Skammen som tänder

James Gilligan tillbringade decennier med de mest våldsdömda männen i det amerikanska fängelsesystemet och kom ut med en tes som är obekvämt enkel: våldet är ett försök att döda skammen, och när en människa saknar varje annat sätt att återta värdighet blir kroppen det enda argument som återstår.

Donald Nathanson gav mekanismen en form. I hans kompass har skammen fyra utgångar, och den pojke som växer upp i en fientlig miljö utan språk för sitt inre tar nästan alltid den som heter angrepp utåt, eftersom raseriet i just det ögonblicket är det enda som får den brännande känslan av att vara värdelös att upphöra. Det fungerar. Det är hela problemet: det fungerar i tre sekunder och kostar tio år.

Kenneth Dodge lade till filtret. Barn som upprepat mötts av fientlighet utvecklar en tolkningsberedskap där neutrala signaler läses som hot, och de slår därför först i vad de själva upplever som självförsvar. Att möta en sådan kille med kravet att han ska granska sina medfödda privilegier är inte omsorg. Det är ännu en vuxen som talar om honom i termer han inte känner igen, och enligt kompassens logik är det precis den upplevelsen som tänder angreppet igen.

Litteraturen visste det före kliniken

Det märkliga är att den psykologi som forskningen mödosamt har mätt fram sedan 1980-talet redan finns nedtecknad i den skönlitteratur vi bygger boken på. Den som vill förstå varför en man slår behöver egentligen inte börja i en metaanalys. Han kan börja i Macbeth.

Shakespeares mordscen drivs inte av maktbegär i första hand utan av en fråga om manlighet som ställs som ett prov. Lady Macbeth stänger dörren till varje reträtt med en enda replik: när du vågade göra det, då var du en man. Macbeth dödar inte för att han känner sig överordnad. Han dödar för att alternativet är att stå kvar i rummet som ingenting. Sedan följer resten mekaniskt, för när man klivit tillräckligt långt ut i blodet blir det kortare att gå framåt än tillbaka. Det är precis den kalibrering som mansforskningen i dag kallar prekär manlighet: statusen är inte given utan måste bevisas, och ett hot mot beviset ger en riskbenägenhet som saknar motsvarighet hos den som känner sig trygg i sin plats.

Strindbergs Fadren från 1887 gör samma sak med definitionsmakten i stället för med kniven. Ryttmästaren är formellt husets herre, och han slutar i tvångströja. Det som knäcker honom är inte att någon tar makten från honom med våld, utan att han förlorar rätten att veta vad som är sant om hans eget liv, om hans eget barn, om honom själv. Han förvandlas från handlande man till diagnos, och hans utbrott mot slutet är inte styrka: det är kvittot på att allt annat är borta. Den som har läst en modern utredningsakt känner igen formen.

Tolstojs Ivan Iljitj gör allt rätt enligt manualen och upptäcker på dödsbädden att manualen var fel. Han har byggt karriär, hushåll, gardiner och anseende, och det håller inte i den sekund där ingen längre behöver hans funktion. Camus lät Meursault skjuta i solen utan motiv, utan vinst, utan dominans, och lade därmed på trettio sidor fram den distinktion som rättspsykiatrin senare skulle skriva ut i tabellform: det affektiva våldet har inget mål, det har ett tryck. Ivar Lo-Johanssons statarpojke i Godnatt, jord bär den tredje delen av bilden, den vanmakt som inte ens har ord för sig själv och därför tar sig ut i slag mot djur och kamrater medan de vuxna kallar honom elak.

Ingen av dessa berättelser handlar om män som hade makt och missbrukade den. De handlar om män som förlorade sin, eller aldrig fick någon, och om vad som händer i kroppen när det sker. Den som vill förebygga våld på riktigt bör ta det på allvar att fyra sekler av europeisk litteratur pekar på samma mekanism, och att den mekanismen inte är privilegium.

Illusionen om en värld utan maktmedel

MÄN menar att trygghet allt oftare felaktigt beskrivs som ett säkerhetsproblem, att repression och militarisering hålls fram som lösningar, och att en militariserad maskulinitet reducerar mäns liv till att vara bärare av våld. Här lämnar analysen den verklighet som svenska barn faktiskt växer upp i. Kriminella nätverk sprängde och sköt sig in i vanliga bostadsområden under hela förra decenniet, och öster om Östersjön finns ett hot mot vår demokrati som ingen omsorgsformulering neutraliserar. I en sådan värld är ett fungerande polisväsende och ett försvar som håller inte motsatsen till omsorg. De är den vägg som omsorgen behöver för att alls kunna finnas i rummet.

Det citat som brukar användas i det här läget, om att människor sover tryggt tack vare hårda män som vakar, tillskrivs George Orwell och är inte hans. Vi noterar det, för vi tänker inte vinna ett argument med en falsk källa. Vad Orwell faktiskt skrev, i sin essä om Kipling 1942, är strängare än fabrikatet: han såg klart att människor bara kan vara högt civiliserade så länge andra, oundvikligen mindre civiliserade, finns där för att vakta och föda dem. Kipling själv hade fyrtio år tidigare lagt orden i soldatens mun i dikten Tommy, om dem som hånar uniformen som vaktar deras sömn. Att kalla förmågan att skydda för ett förtryckande drag är att göra hånet till doktrin.

När ansvaret läggs ut på entreprenad

Här uppstår en spricka mitt i plattformen. MÄN uppmanar till aktivt åskådarskap: man ska gå emellan, avbryta, säga ifrån när någon kränks. Samtidigt listas förmågan att hantera fara utan rädsla, liksom strävan efter kontroll, bland de skadliga mansnormerna. Men handlingen som efterfrågas kräver exakt de egenskaper som misstänkliggörs. Den som kliver in mellan två personer i en tunnelbanevagn behöver fasthet, obekymrad kroppshållning och beredskap på att det kan sluta illa för honom själv.

Konsekvensen är förutsägbar. Kapaciteten till fasthet försvinner inte ur världen bara för att en man avsäger sig den, den flyttar. Pappan som drar sig ur den obekväma konflikten med en sextonåring för att inte framstå som auktoritär lämnar den till mamman, som får ta den ensam och sedan höra att hon är sträng. Den som inte går emellan lämnar den utsatta kvar. Att avsäga sig förmågan att stå kvar i det obehagliga är ett privilegium, och det är i praktiken bara tillgängligt för den som räknar med att någon annan gör jobbet. Omsorg som aldrig kan bli mur är inte omsorg. Det är delegering.

Iliadens sjätte sång har den kompletta bilden och är trettio sekunders läsning. Hektor kommer in från slaget och sträcker sig efter sin son, som skräms av hjälmen och gråter. Hektor skrattar, tar av hjälmen, lägger den på marken och lyfter pojken. Han går sedan tillbaka ut och dör. Det är samma man som bär värnet och ömheten, och det finns inget hos Homeros som antyder att den ena delen skulle vara sjuk. Grekerna hade ett ord för den där rörelsen ner mot barnet, philostorgia, den ömsinta tillgivenheten, och den beskrevs som en dygd hos den som också kunde strida.

Kravet är inte förtrycket

Den normkritiska rörelsen har helt rätt i en sak, och den ska inte förminskas: att män lärt sig att inte tala om sin svaghet är en verklig skada med verkliga dödsfall i statistiken. Men slutsatsen att förväntningarna på pålitlighet därför bör avvecklas följer inte. Marcus Aurelius skrev inte Självbetraktelser för att förtrycka någon, han skrev dem till sig själv för att orka en dag till med ett rike i pestens och krigets grepp. Hemingways Santiago ror ut igen efter åttiofyra dagar utan fångst, och det som gör honom stor är inte att han fångar fisken utan att han går ut.

Verkligheten är dessutom mindre ideologiskt medgörlig än plattformarna. När sjukdomen kommer, när ekonomin rasar, när ett barn far illa, förväntas någon i hushållet kunna hålla huvudet kallt och fatta beslut i tur och ordning. Att vara den som gör det är inte ett utslag av att ha tränats i maktsträvan. Det är innehållet i att vara vuxen. Den rimliga ambitionen är därför inte att befria pojkar från krav utan att ge dem verktygen att bära dem: en skamtolerans som håller för ett misstag, och en handlingskraft som sitter ihop med empatin i stället för att konkurrera med den.

Fem punkter där vi och MÄN skiljer oss

Detta är inte en text om att organisationen är ond eller att dess medarbetare saknar hjärta. Det är en text om fem konkreta antaganden i det skrivna materialet, och om vad de får för följder i mötet med en pojke.

Ett. Våldet härleds ur makt, inte ur vanmakt. Plattformen säger att våld är ett maktmedel och att förståelsen för våldets koppling till makt och manlighet är nyckeln till prevention. Den kliniska litteraturen pekar mot motsatsen för det reaktiva våldet, som är den vanligaste formen i familj och skola. Där utlösningen är skam och tolkningsfilter, biter inte en insats som riktar sig mot upplevd överordning.

Två. Normkritik ges till den som behöver skydd. Att lära en femtonåring att granska sina medfödda privilegier förutsätter att han har några som han känner igen. Den som bryts ner av en fientlig skolmiljö har inte det, och budskapet landar som ännu ett bevis på att han är felaktig. Det som fungerar för honom är att de vuxna sanerar hans faktiska miljö och att någon reglerar tillsammans med honom när det brinner till, inte att han får en lektion i strukturer.

Tre. Att kalla våldet ett val gör neurobiologin osynlig. Ansvaret ska ligga kvar hos den som slog, juridiskt och moraliskt, och det finns ingen väg runt det. Men affektivt våld föregås sällan av kalkyl. Kombinationen av hög anspänning, fientligt tolkningsfilter och slut på hämningsförmåga är väl beskriven i forskningen om vad som faktiskt utlöser aggression i realtid. Om vi låtsas att det var ett övervägande missar vi den enda punkt där insatsen hade kunnat göra skillnad.

Fyra. Trappan finns kvar under omsorgsspråket. Formuleringen att ett hårt samhällsklimat skapar hårda män är en linjär modell i ny dräkt. Den förklarar inte varför de flesta pojkar i tuffa miljöer aldrig blir våldsamma, vilket är den avgörande frågan för varje riskbedömning, och den blandar samman bakgrundsrisk med utlösande mekanism. Trycket i grytan är inte samma sak som handen på locket.

Fem. Linsen är lånad från en annan uppgift. Att arbeta i nära dialog med jour- och stödrörelsen för utsatta kvinnor är hedervärt och nödvändigt, och den kunskapen behövs. Men en förklaringsmodell som utvecklades för att beskriva systematiska övergrepp i vuxna relationer är inte utformad för att förstå en trettonårig pojkes inre. Använder man den ändå betraktar man honom som en förövare in spe, och då blir omsorgen en form av omprogrammering.

Vad vi vänder oss emot, uttalat

Eftersom den här texten också ska fungera som en regel för vad Fattning.nu står i motsättning till, skriver vi ut det. Vi vänder oss emot att våld förklaras huvudsakligen som maktutövning när det oftast är ett haveri i affektreglering. Vi vänder oss emot att pojkar i utsatthet bemöts med normkritik i stället för skydd. Vi vänder oss emot att förmågan till fasthet, beskydd och gränssättning beskrivs som en defekt, eftersom den beskrivningen i praktiken skickar räkningen till någon annan. Vi vänder oss emot könsessentialism i båda riktningarna, alltså både bilden av mannen som latent hot och bilden av kvinnan som per definition omsorgsfull. Och vi vänder oss emot att bakgrundsrisk och utlösande mekanism buntas samman, för det är där felbedömningarna görs.

Vad vi står för är kortare. Handlingar bedöms, inte kön. Ansvaret ligger kvar hos den som slog, samtidigt som mekanismen beskrivs som den är. Pojkens miljö saneras innan hans karaktär utreds. Och den vuxenhet vi håller fram är inte hårdhet och inte mjukhet, utan bådas samtidiga närvaro i samma person: mannen som lägger hjälmen på marken utan att för ett ögonblick sluta vara den som kan bära den.

Vad detta inte är

Det här är inte ett argument för att lägga ner arbetet med män och våld, och det är inte en uppmaning att avstå från stöd. MÄN driver samtalsmottagningar där män faktiskt får hjälp att sluta slå, och den verksamheten är värd sitt anslag oavsett vad vi tycker om idéplattformen. Vår kritik gäller kartan, inte de människor som går ut i terrängen med den. Men kartan styr var man letar, och just nu leder den bort från det ställe där våldet börjar.

Källor