Berättelse · Klinisk · 13 min

Mannen i köket klockan elva, om ett ärvt larm

En klient kommer till mig för att han har börjat skrika på sin sambo över soporna. Han är fyrtiotvå år och har en titel på dörren. Han säger: jag förstår inte varför jag tappar det. Min uppgift är att hjälpa honom inse att han redan vet, han vågar bara inte tro på sin egen läsning. Det är hela diagnosen.

Vi psykologer säger gärna att *det aktuella inte är det som triggar*. Det är vår yrkesvariant av "det är inte du, det är jag". Påståendet är sant, men otillräckligt om man lämnar det där.

Den här texten handlar om en man jag har träffat varannan vecka under ett halvår. Jag kallar honom Mikael. Han är inte en person utan ett montage av sex eller sju män jag har mött genom åren, med detaljer ändrade så att ingen ska känna igen någon. Han kom till mig för att hans sambo hade sagt att hon inte orkar mer om han fortsätter på det sätt han gör. Hon har, säger han, "börjat dokumentera". När han säger ordet *dokumentera* försöker han skratta torrt. Det är inte ett torrt skratt.

Det är där vi börjar. Det är inte där det började.

Det aktuella: en söndag kväll

Han berättar om söndagen. Hans sambo hade just kommit in från garaget och stod kvar i hallen. Hon sa något som han uppfattade som att han aldrig tar ut soporna utan att bli tillsagd. Hennes ton var, säger han efter en paus, *kanske inte ens särskilt arg*. Hans puls gick ändå från sjuttio till etthundratjugo på sju sekunder. Han hörde sig själv säga något iskallt sarkastiskt om hennes egen oförmåga att avboka tandläkartider. Sedan gick han in i sovrummet och stängde dörren hårdare än han hade tänkt. Han satt på sängkanten i fyrtio minuter, kunde varken gråta eller tänka. När han kom ut igen var hon inte kvar i hallen. De har inte talat med varandra sedan dess. Det är onsdag.

Han tittar på mig. *Jag fattar ju inte. Det var en sopa. Jag är en vuxen man.*

Min uppgift i rummet är inte att förklara för honom att det inte handlade om en sopa. Det vet han redan. Hela problemet är att han vet det och inte vill veta det, eftersom kunskapen öppnar en bottenvåning i hans hus som han spikade igen någon gång i tonåren och inte har gått ner till sedan dess.

Det som triggar: ett kök 1989

Bilden är ett kök i en lägenhet i en mellansvensk stad. Mikael är åtta år. Hans pappa har just sagt något till hans mamma som fått henne att lämna rummet. Mikael sitter kvar vid bordet. Hans pappa vänder sig mot honom och säger ungefär: *du är väl inte sån att du tar parti för henne nu också*. Mikael minns inte vad han svarade. Han minns att han från och med den dagen lärde sig en regel som har gällt i trettiofyra år: *den som påpekar mönstret är problemet*.

Han minns också, och det berättar han för mig först fjärde gången vi ses, en gång i tonåren när han försökte säga till sina äldre systrar att han kände sig sårad av något. Den ena svarade, och här citerar han ord för ord, vilket i sig är information, att han var överkänslig och behövde jobba på sin självkänsla. Den andra föreslog att han skulle sluta ta saker så personligt. Det var, säger han, sista gången han prövade den linjen i den familjen. Han bytte taktik. Han började svälja. Det fungerade så bra, säger han med ett tonfall som ska låta ironiskt men inte riktigt blir det, *att jag fick en bra utbildning, en fin titel, en hustru och två barn*.

Det är här vi sitter när han första gången gråter i mitt rum.

Vad nervsystemet faktiskt gjorde i hallen

Stephen Porges polyvagala teori (*The Polyvagal Theory*, 2011) ger en användbar grovbild. Vagusnerven har en social gren som hjälper oss att möta varandra med ansikte och röst, och en äldre gren som tar över när systemet bedömer att det finns hot. Bedömningen sker, och det är poängen, *under medvetandet*. Porges kallar processen neuroception. Den läser ansiktsuttryck, tonfall och kontext snabbare än hjärnbarken hinner formulera en åsikt.

Mikaels neuroception i hallen läste två saker samtidigt. Den läste *aktuell sambo som säger något om sopan*. Den läste också *kvinnlig röst med uppfordrande tonfall i en hall i hemmet*. Den andra läsningen är, för hans system, en katalogiserad farosignal, inte för att hans sambo är farlig, utan för att den tonen och den platsen i hans uppväxt nästan alltid följdes av timmar av kall stämning, frånvarande föräldrar och en grundregel om att den som påpekar problemet blir problemet.

Bessel van der Kolk skriver i *The Body Keeps the Score* (2014) att traumaminnet är ett *minne utan tidsstämpel*. Det är därför Mikael i hallen inte upplever 1989. Han upplever 2026. Hela poängen är att han inte vet att han också upplever 1989, och att den okunskapen är vad som gör reaktionen så våldsam. Det är inte bara hans nuvarande irritation. Det är hans nuvarande irritation plus trettio års lagrad invalidering, allt på en gång, utlöst av tre sekunders ton i en hall.

De två lägena han ärvde

I min praktik möter jag det här mönstret oftare än något annat hos män i hans ålder, och det ser likadant ut varje gång. Mannen har vuxit upp i ett hem med ett begåvat och oförutsägbart känsloliv hos föräldrarna. Han har lärt sig att hans egen läsning inte räknas. Och han har därför utvecklat två lägen i stället för tre.

Läge ett är *svälja*. Det är hans grundinställning. För en utomstående är han en behaglig, samarbetsvillig och ganska tystlåten man som inte gör väsen av sig vid frukosten. Hans sambo skulle, om någon frågade henne på stan, beskriva honom som *snäll men frånvarande*. Han har sedan han var fjorton upplevt sig själv som någon som inte kostar någon något.

Läge två är *flippa locket*. Det aktiveras när trycket har byggts upp i läge ett tillräckligt länge, i Mikaels fall ungefär tre veckor, och en utlösande kommentar levereras med fel ton vid fel tidpunkt. Då går han från noll till etthundratjugo på sju sekunder, säger något kallt eller skriker, lämnar rummet och sitter sedan ensam i fyrtio minuter med en skam han inte vet vart han ska göra av.

Något tredje läge finns inte. Inte för att han inte har läst om det. Han har läst Marshall Rosenbergs *Nonviolent Communication* (2003), han har gått en kommunikationskurs på jobbet, han kan formuleringen *när du säger X känner jag Y* utantill och använder den ibland korrekt i konferensrum. Men i sitt eget kök, mot en människa som verkar arg på honom, finns bara de två lägena. Det är skillnaden mellan teori och nervsystem. Nervsystemet är inte intresserat av hans argument. Det är intresserat av om någon i hallen precis lät som hans pappa.

När partnern blir systrarna

Det som komplicerar bilden är att Mikaels sambo, i de flesta avseenden, inte alls liknar någon i hans ursprungsfamilj. Hon är en rimlig människa som har gjort sitt bästa under år av en relation där hon inte har förstått varför hennes man stundtals beter sig som om hon vore en åklagare.

Men hon har, ofrånkomligt, börjat utveckla ett mönster som *inifrån hans system* spelar samma roll som hans systrar en gång gjorde. När han, oftast efter ett av sina utbrott, försöker säga att något i hennes ton tidigare hade sårat honom, möts han av varianter av *du tolkar in saker som inte finns där* eller *jag sa det inte så*. Det är inte hennes fel. Det är ofta också sant, hennes ton var inte vad hans system hade läst den som. Men effekten på hans nervsystem är identisk med effekten av systerns rad om självkänslan trettio år tidigare. Han hör samma sak: *din läsning av rummet räknas inte*.

Jennifer Freyd kallar mönstret DARVO, *Deny, Attack, Reverse Victim and Offender* (Freyd 1997). Hon beskrev det ursprungligen i samband med övergrepp, men strukturen återfinns i lågkonfliktversioner i många helt vanliga relationer. Det behöver inte vara medvetet. Det räcker att den som möter en svår känsla från någon annan upplever det som en attack och försvarar sig genom att ifrågasätta den andras tolkning. För den som har vuxit upp med invalidering är just den manövern bensin på en redan brinnande gammal eld. Det är inte bara dagens missförstånd. Det är ett livs ackumulerade *du har inte rätt att läsa rummet som du läser det*.

Så när Mikael i hallen blev sarkastisk om tandläkartider var det inte sin sambo han pratade med. Det var sin äldsta syster år 1995. Sambon råkade bara stå i skottlinjen för en projektil som hade varit i luften i tre decennier.

Vad han faktiskt behöver, i den ordning det måste komma

Mikael frågar mig, ungefär femte gången vi ses, vad han ska *göra*. Det är en helt rimlig fråga från en man som har levt sitt liv genom att lösa problem. Jag säger till honom att svaret för hans del är ovanligt prosaiskt och ovanligt obekvämt. Det är inte en teknik. Det är inte ett knep med andningen. Det är fyra saker, i en bestämd ordning, och man kan inte hoppa över de tidigare för att nå de senare.

Ett, han behöver känna kroppens varning innan tanken kommer

Det första han behöver är inte mer insikt. Han har redan tillräckligt med insikt för att kunna skriva en uppsats om sig själv. Det han behöver är en ny vana: att lägga uppmärksamhet på sin egen kropp i sekund två i stället för i sekund nio.

Hos honom sitter signalen vid vänster tinning. Det är en värme bakom örat som dyker upp innan han har en tanke om varför han är arg. Den finns där i ungefär sex sekunder innan ord kommer ut ur munnen. Sex sekunder är, i ett vuxet livs ekonomi, en evighet. Det är hela skillnaden mellan ett samtal och ett gräl. Att lära sig märka den värmen, och att inte gå direkt på vad den *betyder*, utan bara registrera att den är där, är, för Mikael, månader av övning. Det är också den enskilt mest verksamma intervention jag har att erbjuda honom. Det är banalt. Det är inte enkelt. Banalt och enkelt är inte samma sak.

Två, han behöver kunna lämna rummet utan att slå i en dörr

Andra steget är en mening på fjorton ord: *Jag behöver tio minuter, jag är inte med just nu, vi tar det här klockan halv åtta.*

Det är, ärligt talat, den mest livsförändrande mening en man i Mikaels position kan lära sig att uttala. Den är inte en flykt. Den är en teknisk åtgärd. Hans nervsystem befinner sig i det ögonblicket i ett tillstånd där det inte kan föra ett rimligt samtal. Att försöka göra det ändå är som att försöka köra bil med två centiliter blod i hjärnan: teoretiskt möjligt, praktiskt katastrofalt.

Många män i hans situation kan inte säga den meningen. Inte för att de inte vill, utan för att deras pappa aldrig sa den i deras hörselvidd. Den finns inte i deras vokabulär. De har två varianter, *det är ingen fara* (svälja) och *fan, jag orkar inte med dig* (flippa). Den tredje varianten, *jag behöver tio minuter*, är ord de måste lära sig som om det vore ett främmande språk. Tio minuter är den tid det tar för parasympatikus att gå från en puls på etthundratjugo ner till åttio. Det är ingen psykologisk fråga. Det är fysiologi.

Ja, jag vet att tio minuter känns som en timme när man står där och vill bli klar med samtalet. Stå ut med det.

Tre, han behöver komma tillbaka och säga en mening

Tredje steget är att senare samma kväll återvända in i samma rum och säga en mening i den här genren: *jag tappade det, det var inte rimligt*.

Inte en analys. Inte en förklaring. Inget *men du också*. En mening. Sedan tystnad.

Det här är vad Edward Tronick visade redan på 70-talet i sina *still face*-experiment, och vad han har upprepat genom ett halvt sekel av forskning sedan dess: det är inte frånvaron av brott i kontakten som skadar barn eller partners. Det är frånvaron av *reparation* efter brottet. Reparationen behöver inte vara stor. Den behöver inte vara välformulerad. Den behöver bara komma, och den behöver komma inom rimlig tid.

Mikaels far reparerade aldrig. Mikael har, fram till han kom till mig, aldrig reparerat med sin sambo i den meningen. I stället har han gjort något som är mycket vanligt bland högfungerande svenska män i hans ålder: han har låtit *tiden* göra reparationen åt honom. Han har väntat ut den dåliga stämningen, mött henne med en kram efter två dygn och hoppats att de aldrig skulle behöva tala om vad som hänt. Det fungerar lika bra som att låta tiden reparera en propp i en säkringscentral. Det vill säga: det fungerar inte alls. Skadan är bara osynligare än elden.

Fyra, han behöver sluta hoppas att hon ska bli en person hon inte är

Fjärde steget tar längst tid, och det är det jag har minst rätt att kräva av honom. För att komma vidare behöver han sluta vänta på att hans sambo ska bli en kvinna som spontant validerar hans känslor på det sätt som hans mamma aldrig gjorde, hans systrar aldrig gjorde och som hon själv heller inte är konstruerad att göra. Hon är en helt vanlig människa som blir stressad när hennes man brakar samman över sopan. Hon kommer inte att bli den person som med ett perfekt placerat *jag ser att det här är jobbigt för dig* upplöser hans uppväxt. Det är inte hennes uppgift. Det är inte ens en rimlig uppgift att lägga på en partner.

Den invalidering han har burit är, till sist, hans egen att sörja. Det är ett sorgearbete, inte en förhandling. För att vara torr om saken: det är det enda riktigt vuxna han har kvar att göra i den frågan. Det innebär att acceptera att hans far inte kommer att be om ursäkt på det sätt som hade behövts, att hans systrar förmodligen kommer att fortsätta vara som de är, att hans mor kommer att dö med hjärtkänningar och oavslutade samtal, och att han trots det kan välja att inte föra samma atmosfär vidare in i sitt eget kök, sin egen hall och sina egna barns nervsystem.

Det är inte något jag kan göra åt honom. Min funktion är lika modest som tränaren som står med ett stoppur och säger till löparen att han faktiskt sprang en sekund snabbare än förra veckan. Allt annat gör han själv.

Vad jag säger till mig själv mellan sessionerna

En man i fyrtioårsåldern som just har sagt till mig att han mår bra, och vars puls jag, om jag fick mäta den, misstänker ligger på etthundratolv.

Jag har själv suttit i ett mörkt hyresrum med oöppnad post i ett halvår efter min egen skilsmässa. Det var en vän som ringde varje kväll i sex månader tills jag började svara igen, och utan honom hade jag inte gjort det. Jag noterar det inte för att texten ska handla om mig, utan för att jag inte har något att säga till Mikael från en plats där jag aldrig själv har stått. Jag vet ungefär hur långt ett halvår är när man sitter ensam i ett rum.

Min profession har, om man läser den välvilligt, en uppgift i den här typen av mansliv. Vi ska kunna sitta i ett rum med en man som Mikael utan att vare sig tillrättavisa honom för att han tappade det med sambon eller överskyla det med att hans uppväxt är förklaring nog. Vi ska kunna säga: båda sakerna är sanna samtidigt. Du bär inte själv ansvaret för det som gjorde dig så här reaktiv. Du bär hela ansvaret för vad du gör med det härifrån.

Det är, om man ska be sin egen yrkeskår om något, vad man borde be om. Inte fler terapeutiska tekniker. Inte fler Marshall Rosenberg-citat på powerpoint. Bara fler vuxna människor i fler rum som vågar säga den meningen, klart, utan att mjuka upp den, till män som Mikael, innan deras sambo har börjat dokumentera och innan deras egna barn har börjat lära sig att den som påpekar mönstret är problemet.

Källor