Våldsbegreppet · Klinik & vardag · 10 min

Hur en man uppfattas när han säger att han är trött, missnöjesyttringen i fällans ljus

En suck. Ett bestämt nej. En höjd röst i vanmakt. I dagens institutionella läsning glider den manliga missnöjesyttringen från känsla till farlighetsmarkör inom loppet av en mening. Detta är artikeln som beskriver hur, och vad du som man kan göra åt det utan att förlora dig själv.

Den här artikeln är skriven för dig som har upptäckt att din vanliga reaktion, den som är mänsklig, mätbar, hanterbar för andra människor i ditt liv, i ett terapirum eller hos en socialsekreterare läses som något helt annat. Den är inte en uppmaning att svälja din frustration. Den är en analys av vad som händer i översättningen, och en handfast vägledning i hur du kan vara den du är utan att samtidigt mata in material i ett system som idag systematiskt missförstår dig.

Varför just sucken är så laddad

I den teoretiska modell som dominerar svensk klinisk skolning, våldskontinuumet, postuleras att fysiskt våld i nära relation föregås av en kontinuitet av mindre observerbara handlingar: passiv aggression, härskartekniker, känslomässig distansering. Modellen är klinisk användbar i sin ursprungliga kontext: att läsa pågående kontroll- och misshandelsrelationer. Problemet uppstår när modellen vänds till en generell läsraster och appliceras på en man i en helt annan situation, en sliten pappa i en separationskris, en frustrerad partner som just upptäckt en orättvisa, en vuxen man som markerar en gräns. I den läsningen blir sucken inte längre en suck utan en datapunkt i ett mönster. Det bestämda nejet blir inte längre ett ja och nej utan "kontrollerande beteende". Den höjda rösten blir inte längre vanmakt utan "hot". Översättningen sker inom sekunder och utan att du som man varskos.

Den asymmetriska tolkningsregeln

Det är värt att vara mycket konkret med vad som faktiskt sker. Forskning kring könade tolkningar av samma beteende är välbelagd. Eagly & Karau (2002, Psychological Review) etablerade i sin "role congruity"-teori att samma beteende, i deras data ledarskapsbeteende, bedöms helt olika beroende på vem som utför det. Brescoll & Uhlmann (2008, Psychological Science, "Can an Angry Woman Get Ahead?") visade specifikt för ilska att exakt samma utbrott av en man och en kvinna värderas helt olika av observatörer. Senare arbete (Salerno & Peter-Hagene, 2015; Lewis, 2000) har bekräftat att uttryck som hos en kvinna läses som "passion", "engagemang" eller "förståelig vanmakt" hos en man läses som "aggression", "hot" eller "instabilitet". Översatt till terapirummet: din partners höjda röst tolkas som att hon är desperat. Din höjda röst tolkas som att hon borde vara rädd. Det är inte ett påstående om att terapeuter är illvilliga. Det är ett påstående om att den implicita tolkningsregeln finns där, är väldokumenterad, och att den arbetar mot dig hela tiden, utan att den sägs öppet.

Vad som händer i din kropp och i hennes anteckningar

Det som ytterligare komplicerar bilden är att du som man oftast inte har de fysiologiska reaktioner som idag räknas som "godkänd sårbarhet". Du blir inte yr, du faller inte ihop, du gråter sällan tyst. Ditt nervsystem reagerar på upplevd orättvisa eller manipulation med frustration, indignation, en bestämd ton, en knuten käke. Det är inte ett tecken på farlighet, det är hur ett vältränat manligt nervsystem fungerar under press. Men i terapeutens anteckningar omvandlas det ofta till en formulering som "klienten uppvisade tecken på reaktiv aggressivitet" eller "klienten visade svårigheter med affektreglering". Det är inte fel iakttagelse, du var arg. Det är fel tolkning, du var arg av en mätbar anledning, och din ilska låg inom det fönster som varje vuxen människa ibland behöver för att markera en gräns. Skillnaden mellan iakttagelse och tolkning är allt, och det är där du som man förlorar i terapirummet idag.

Vad du faktiskt kan göra, utan att förråda dig själv

Det här är den svåra delen. Råden måste navigera mellan två fällor. Den ena är att uppmana dig att svälja din frustration, vilket är psykologiskt skadligt och dessutom ineffektivt, du blir då passiv-aggressiv på ett sätt som faktiskt verifierar terapeutens lins. Den andra är att uppmana dig att "vara dig själv", vilket i den nuvarande läsningen kommer att kosta dig dyrt i material som kan användas mot dig. Den vuxna vägen är en tredje. (1) Sänk amplituden, behåll innehållet. Säg exakt det du behöver säga, men säg det i den lägsta volym och med den mest kontrollerade ton som fortfarande är ärlig. Det är inte foglighet. Det är taktisk klarhet. (2) Namnge orättvisan istället för att uttrycka frustrationen. "Jag upplever att det vi just sa förbi mig är felaktigt och jag vill att det noteras" är en mening som varje terapeut är professionellt skyldig att registrera. "Det här är fan oacceptabelt" är samma observation, men i en form som kan användas mot dig. (3) Begär att dina invändningar journalförs. Du har rätt enligt patientdatalagen att begära att din avvikande mening noteras. Använd den rätten. (4) Var konsekvent över tid. Den enskilda missnöjesyttringen kan misstolkas. Ett mönster av lugn, klar markering är svårare att omtolka. (5) Ta paus före, inte under. Om du märker att du är på väg att tappa amplituden, säg "jag behöver fem minuter", res dig och gå ut. Det är inte flykt, det är professionalism, och det är just det som varje yrkesutövare hade gjort i ditt läge.

Den viktiga gränsen, det här är inte foglighet

Allt detta måste sägas med en tydlig avgränsning: det är inte en uppmaning att bli foglig, mjuk, eller att förneka din legitima ilska. Tvärtom. Den rådige fader vi skriver om på den här plattformen är just den som är *kapabel* till skarp markering, och som därför har råd att inte använda den. Den som kan slå men väljer att inte slå har en helt annan auktoritet än den som inte kan. Samma princip gäller verbalt. Den som kan brista men väljer att inte brista, och som istället formulerar sin sak med kontrollerad skärpa, är den enda i rummet som har auktoritet kvar när dagen är slut. Det är inte att förråda sig själv. Det är att vinna kriget istället för slaget.

Och systemet då

Inget av det ovanstående löser det strukturella problemet. Det är fortfarande ett systemfel att en man måste kalibrera sin frustration ned till en oändligt liten amplitud för att inte bli kodad som hot, medan samma frustration hos hans partner kodas som utsatthet. Den asymmetrin är inte hans uppgift att ensam korrigera. Det är ett politiskt, akademiskt och institutionellt arbete som kräver att fler röster, yrkesutövare, jurister, forskare, går ut och beskriver det som det är. Det är arbete vi gör i andra texter på denna plattform. Men i terapirummet imorgon morgon är du ensam, och då gäller det vi precis sa: sänk amplituden, behåll innehållet, dokumentera, ta pauser, var konsekvent. Det är överlevnadsråd för ett system som inte ännu har fattat sitt eget snedvridna register.

Källor