Kulturell lägesbild · Feminism · Familj · Kulturell analys · 14 min

Matriarkernas återkomst: när feminismen tog tillbaka modern

I en samtidsdiagnos om män är det lätt att glömma att den intressantaste rörelsen just nu sker hos kvinnorna. En generation kvinnliga författare, entreprenörer, komiker och artister har slutat välja mellan makt och moderskap. De gör moderskapet till makt och familjen till plattform. Det är inte feminismens slut, det är dess nästa fas. Och den fasen ställer en sval fråga till mannen: vad bidrar du med, när hon redan håller ihop sin egen flock?

Den här texten handlar om något som länge varit en blind fläck både i den feministiska och i den manliga samtidsdiagnosen: matriarken. Inte den ironiska matriarken från fyrtiotalets familjefilmer, inte den uppoffrande mor som offrar sig själv för att hålla fasaden uppe, utan något annat. En kvinna som har kapital, intellekt, plattform och röst, och som använder allt detta för att hålla samman en flock på sina egna villkor.

Feminismen i sin frigörelsefas, från sjuttiotalet och framåt, behövde definiera friheten som ett brott mot hemmet. Det var historiskt nödvändigt. En kvinna som inte kunde ta lån i eget namn, som inte kunde säga nej till sin make i sängen, som inte kunde få vårdnaden om sina egna barn, behövde först befrias från hemmet innan hon kunde välja det. Den kampen var rättfärdig och dess vinster är bland de viktigaste som det moderna Sverige har att tacka för sin civilisatoriska nivå.

Men i den kampens skugga försvann en figur ur den feministiska berättelsen: matriarken. Modern som inte var ett offer. Modern som var maktens centrum, inte dess motpol. Hennes återkomst i den svenska och internationella offentligheten är en av de mest underanalyserade kulturella förändringarna i samtiden, och den får direkta konsekvenser för hur en man kan tänka kring sin egen roll.

Den intellektuella matriarken: Liv Strömquist

Liv Strömquist är tvåbarnsmamma och sedan ett decennium en av Sveriges viktigaste kulturanalytiker. Hennes seriealbum, från Prins Charles känsla (2008) till Den rödaste rosen slår ut (2019) och I’m every woman (2018), och hennes podd Stormens utveckling med Caroline Ringskog Ferrada-Noli, har gjort henne till en sorts inofficiell husfilosof för en hel generation kvinnor.

Det märkliga, sett ur ett klassiskt feministiskt perspektiv, är att Strömquist använder sin plattform till att försvara tvåsamheten och familjen. Hon kritiserar den moderna dejtingmarknadens konsumtionslogik. Hon lyfter Eva Illouz, Erich Fromm och Zygmunt Bauman för att visa att den hyper-individualistiska kärleken har gjort oss olyckligare, inte friare. Hon argumenterar, ungefär, för att det mest radikala en kvinna eller man kan göra idag är att våga stanna kvar, bygga bo och satsa på något långsiktigt.

Det är en matriarkalisk position. Hon talar inte om relationen från positionen som offer eller från positionen som karriärkvinna utan barn. Hon talar från positionen som mor och tänkare samtidigt, och hon använder den positionen för att ge en hel kohort yngre kvinnor ett språk för varför de mår dåligt i Tinder-ekonomin. Hennes inflytande syns i att tjugofemåringar idag säger emotionell kapitalism med samma självklarhet som deras mödrar sa patriarkat.

Tech-klanens ledare: Sara Wimmercranz

Sara Wimmercranz är fyrbarnsmamma, medgrundare av Footway och av venturefonden Backing Minds, och en av de mest synliga investerarna i svensk Draknästet. Hon representerar en annan typ av matriark: den ekonomiskt oberoende, som har flyttat matriarkens logik om långsiktighet och flocktrygghet in i det kalla riskkapitalets värld.

Wimmercranz talar ofta och kompromisslöst om vardagspusslet. Hon vägrar spela med i myten om den perfekta karriärkvinnan som klarar allt själv. Hon lyfter fram att hon har ett starkt team hemma, att hon involverar mor- och farföräldrar, att hennes man tar lika stor del av föräldraskapet. Det är inte en privat detalj. Det är en del av hennes ekonomiska argument: ett liv som hänger ihop kräver ett team, inte en hjälte.

Hon personifierar därmed något som äldre feminism hade svårt att formulera: moderskap som superkraft snarare än karriärbroms. Hon investerar i bolag med samma långsiktiga, omvårdande och uthålliga tänk som krävs för att fostra en stor familj. Det är inte sentimentalitet. Det är en konkurrensfördel i en industri där de flesta investerare jagar kortsiktig avkastning och bränner ut sig själva och sina grundare i samma rörelse.

Den globala klanmodern: Taylor Swift

Taylor Swift har inga biologiska barn, ännu. Men hon agerar som en av världens mäktigaste kulturella matriarker. Hennes Swifties, en global fanbase på hundratals miljoner, fungerar som en löst sammanhållen klan. Och hennes musikaliska resa speglar i miniatyr precis det skifte som denna texts författare har analyserat i tidigare artiklar.

De första tio åren av hennes karriär sjöng hon om den stormande, destruktiva tonårskärleken: romantisk individualism i sin renaste form. Från och med Folklore (2020) och Evermore (2020) byter språket karaktär. På låten Peace sjunger hon om att bygga en pakt i mörkret. På Marjorie sjunger hon om att bära sin mormors röst med sig. På Cardigan om att laga något som någon annan kasserade.

Det är inte en slump att det här skiftet kommer i den ålder då många kvinnor börjar tänka allvar kring familj. Det är inte heller en slump att det är just dessa album som har gett henne den absoluta kulturella dominansen. Hon har visat att en kvinna kan nå global topposition genom att sjunga om det mest mänskliga av allt: längtan efter att höra ihop med någon. Hon äger sina egna inspelningar efter sitt återinspelningsprojekt. Hon driver sitt eget Eras-imperium. Hon är, på alla rimliga mått, sin egen klanmoder, och hennes klan är planetär.

Den orädda unga matriarken: Zara Larsson

Zara Larsson är inte mor. Men hon är, i den svenska offentlighetens öga, en av de tydligaste matriarkaliska rösterna i sin generation. Hennes plattform, hennes intervjuer och hennes texter handlar nästan alltid om en sak: villkoren för en relation.

Hon har varit kompromisslöst tydlig med sina krav på jämställdhet. Hon har sagt rakt ut att hon vägrar bära det emotionella eller logistiska huvudansvaret för en relation bara för att hon är kvinna. Hon har talat öppet om sin egen ekonomi, om vad hon tjänar och inte tjänar, och om hur hon förhandlar i en bransch där kvinnor konsekvent får mindre betalt. Hon visar yngre kvinnor hur man kliver in i en relation som en jämbördig partner, snarare än som någon som ska fogas in i en mans liv.

Det matriarkaliska i hennes hållning är inte att hon är hård. Det är att hon talar från en position av plattform och oberoende, och därifrån formulerar villkoren för hur hon kan älskas. Det är, i grunden, samma rörelse som Strömquist och Wimmercranz gör, fast en generation yngre och med popmusikens räckvidd.

Den ekonomiska matriarken: Clara Lidström

Om Wimmercranz är tech-matriarken är Clara Lidström, känd som Underbara Clara, landsbygdens matriark. Med två böcker om hushållsekonomi, en av Sveriges största hushållsbloggar och en mediekarriär som sträcker sig från Antikrundan till egna podcaster, har hon gjort hushållerskan till en maktsfär.

Hennes feministiska gärning är osynlig för den som bara ser ytan. Hon räknar konsekvent ut vad hemarbete faktiskt är värt i kronor. Hon argumenterar för att det traditionella kvinnliga arbetet, att laga mat, att odla, att skapa ett hem, inte är en kvinnofälla om kvinnan själv äger produktionsmedlen och statusen. Det är en omvänd marxistisk analys, och den är djupare än den ser ut.

Hon driver tesen att familjen är ett företag, ibland uttryckligen Familjen AB, som kräver respekt och planering. Hon visar att man kan vara en sylvasst affärskvinna genom att vara en hönsmamma, inte trots det. Det är en matriarkalisk position som hade varit otänkbar i den feministiska huvudfåran för tjugo år sedan.

Den sårade och sanna matriarken: Mia Skäringer

Mia Skäringer är, genom Skäringer & Mannheimer, sina egna föreställningar och sina böcker, något som kan kallas en landsmoder för den imperfekta kvinnan. Hennes position är inte den ekonomiska eller den intellektuella matriarkens. Det är sårbarhetens matriark.

Genom att tala öppet om utbrändhet, om PMS, om diagnoser för sig själv och sina barn, om sin skilsmässa, har hon avdramatiserat den duktiga mamman. Hennes budskap är ofta att sänka ribban. Hon lär en hel generation att en sund familj inte är en som aldrig bråkar, utan en där man får vara ful, arg och trasig utan att bli utstött.

Det är en specifik matriarkalisk roll. Hon är inte den som håller fasaden uppe. Hon är den som river den och visar att hemmet håller ändå. För många kvinnor som växte upp med mödrar som dolde sin smärta är Skäringer själva tillåtelsen att vara hel människa även som mor.

Klan-matriarken: Pernilla Wahlgren

Det går inte att skriva om svenska matriarker utan att nämna Pernilla Wahlgren. Hon har, nästan ensam, återinfört klansamhället i svensk offentlighet, om än i en ultramodern, kommersiell tappning.

Genom Wahlgrens värld, sin podd med dottern Bianca och sitt skoföretag, har hon byggt ett imperium där hon själv är navet och där barnen, modern Christina och brodern Niclas är de övriga ekrarna. Männen i hennes liv kommer och går, men klanen består. Det är en helt annan modell än den nukleära kärnfamiljen. Det är, i praktiken, en svensk version av den italienska storfamiljen, paketerad för Instagram och linjär TV.

I Wahlgrens värld är familjen inte en privat angelägenhet utan ett kollektivt projekt. De bråkar högljutt och offentligt, men lojaliteten mot flocken är absolut. Hon visar att en kvinna kan leda en storfamilj med både ekonomisk makt och humor, och att det går att göra hela detta utan en patriark vid sin sida. Familjen håller därför att hon håller den.

Den otämjda matriarken: Glennon Doyle

Den viktigaste internationella rösten just nu för den nya tidens moderskap är amerikanska Glennon Doyle. Hennes bok Untamed (2020), på svenska Otämjd, har sålt över tre miljoner exemplar och hennes podd We Can Do Hard Things rankas konsekvent bland de mest lyssnade i USA.

Doyle myntade en formulering som har gått runt jorden: en bra mor är inte en som dör för sina barn, utan en som visar dem hur man lever fullt ut. Det är ett direkt brott mot den gamla offer-matriarken. Hon lämnade ett yttre sett perfekt men inifrån olyckligt äktenskap för att leva med fotbollsikonen Abby Wambach, och hennes filosofi är att barn inte behöver perfekta kärnfamiljer, de behöver föräldrar som inte ljuger om vilka de är.

Hon kallar det att bygga sin egen flock. Det är en formulering som har migrerat snabbt också in i svenska familjesamtal. Den är inte oproblematisk. Den kan, illa läst, bli ett rationaliserande språk för att lämna när det blir svårt. Men i sin starkare läsning är den en matriarkalisk hållning: jag tar ansvar för att skapa det sammanhang mina barn växer upp i, och jag ber inte om ursäkt för att det sammanhanget ser annorlunda ut än min uppväxts.

Den gemensamma nämnaren

Det som förenar dessa kvinnor, från Strömquist till Doyle, från Lidström till Swift, är att de har slutat be om ursäkt för att de tar plats. De använder sin plattform för att säga, ungefär: jag tänker inte förminska mig själv för att få en relation att fungera. Om du vill vara med mig måste du klara av att jag är huvudpersonen i mitt eget liv.

Det är feminismens nya fas. Inte frihet från familjen, utan rätten att definiera den. Inte ett brott med moderskapet, utan en återerövring av det. Inte ett avstånd från det privata, utan en politisering av det privata genom att göra det till plattform.

Det betyder också att den klassiska feministiska kampen kring jämställdhet i hemmet får en annan karaktär när matriarken är ekonomiskt oberoende. När hon själv äger produktionsmedlen, som Lidström säger, eller äger sina master, som Swift gör, eller äger sin venturefond, som Wimmercranz gör, då blir frågan om vem som diskar inte längre den centrala stridsfrågan. Den centrala frågan blir: vad bidrar mannen med, när hon redan har egen makt?

Den långa skuggan över mannen

För en man som läser detta finns två möjliga reaktioner. Den första är defensiv. Den säger att kvinnor som har all denna makt inte längre behöver män, att matriarken gör mannen överflödig, att lösningen är att han hittar en mer traditionell partner som behöver honom. Det är en svag reaktion. Den vilar på att mannen bara har värde när kvinnan är beroende av honom.

Den andra reaktionen är vuxen. Den frågar: om hon redan håller ihop sin egen flock, vad är då mitt bidrag? Och svaret, om man tänker efter, blir intressant. Det är inte längre försörjarrollen i den klassiska meningen, för hon klarar sig ekonomiskt. Det är inte längre beslutsfattaren, för hon fattar sina egna beslut. Det är något annat: ett bidrag av närvaro, av lojalitet i mörkret, av att vara den som inte sviker när hon blir trött, av att vara fadern som barnen kan luta sig mot när modern står upp och leder.

Matriarken gör inte mannen överflödig. Hon gör en specifik sorts man överflödig: den som bara hade värde genom hennes beroende. Den manliga roll som blir kvar, och som blir viktigare än någonsin, är den som i den här texten kallas den rådige fadern. Det är mannen som inte tävlar med matriarken om vem som har makten, utan som står bredvid henne med en helt egen sorts tyngd: lugn, uthållighet, närvaro, närvaro, och åter närvaro.

Avslutning: två starka människor

Frågan som någonstans ligger under hela detta är: gör matriarkernas återkomst det lättare eller svårare för män att hitta sin roll i relationen? Svaret är, ärligt talat, både och.

Svårare, därför att den gamla rollen som ensamförsörjare och självskriven auktoritet är borta för alltid. Den kommer inte tillbaka och bör inte komma tillbaka. Lättare, därför att den nya rollen är fri från den gamla maskulinitetens tyngsta börda: att vara den som ensam bär ansvaret för en familjs överlevnad. När hon också bär, behöver han inte låtsas vara odödlig.

Det som krävs av honom i stället är att han har egen substans. En egen kärna. Egen självbehärskning. Egen pondus. Egen förmåga att stanna kvar i obekväma rum. Inget av detta får han gratis av att vara man. Allt måste odlas. Det är vad denna sajt försöker hjälpa till med.

En relation mellan en modern matriark och en rådig fader är, när det fungerar, en av de starkare strukturer som det moderna samhället kan producera. Två människor som inte behöver varandra för att överleva, men som väljer varandra för att livet är rikare ihop. Inte beroende. Inte oberoende. Snarare ömsesidigt bärande. Det är en bättre relation än någon av de modeller historien har erbjudit oss förut, om man bara orkar göra arbetet.

Källor