# När hatet flyttar hem
> När politiskt hat förgiftar debatten och smyger sig in i sovrummet. En essä om att försvara demokratin i det stora, och att rädda kärleken i det lilla.
- URL: https://fattning.nu/artiklar/nar-hatet-flyttar-hem
- Kategori: Samhälle · Relationer
- Perspektiv: Essä
- Författare: Johan Almer
- Publicerad: 2026-06-23
- Lästid: 9 min
- Språk: sv-SE
- Utgivare: Fattning.nu
Jag ser bilder och inlägg i mina flöden där den nuvarande debatten om hot och hat relativiseras, som om utsattheten går att gradera. Att osynliggöra eller förminska det lidande och de hot ens meningsmotståndare får utstå är kusligt att följa, inte bara i extrema flöden utan även i den ton som sätts av etablerade medier och politiker. Det är lätt att känna sig maktlös i politikens landskap; att ens försöka reda i en parrelation är svårt nog. Jag tänker på och känner en sådan oerhörd, gränslös kärlek till mina barn, och med dem och i den känslan vill jag vara kvar. Det är svårt att möta vardagen, men jag måste.

Jag har alltid haft svårt att placera in mig själv på det politiska spektrumet och har funderat på att engagera mig men vet inte var jag hör hemma. Det är fantastiskt med de som med mod faktiskt engagerar sig, och jag har verkligen en djup respekt för de folkvalda som orkar fortsätta när hatet blir så personligt och hårt.

## Hatets anatomi

Vad jag förstått, enligt återkommande rapporter från bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), så drabbar verkligen hatet politiker från hela det politiska spektrumet. Epitet som "fascist" eller "folkförrädare" kastas som vapen. Men det stannar inte där. Det övergår i sexualiserade våldtäktshot, i vandalism och i skrämmande hembesök. Allra värst är kanske den kallhamrade doxningen, där hotet flyttas från det offentliga till det allra mest privata. När ens familj kartläggs, när ens barn fotograferas och hängs ut på nätet med en uppmaning att "agera".

Hur kan detta rättfärdigas? Genom att avhumanisera motståndaren. Logiken är ofta en spegelbild: våldet rättfärdigas som "antifascistiskt självförsvar" mot en "fascist", eller som en patriotisk plikt mot en "folkförrädare". Enligt expertmyndigheter som BRÅ och Centrum mot våldsbejakande extremism (CVE) har systematisk kartläggning historiskt varit en central och synlig del av den autonoma vänsterns strategi, medan det högerextrema hatet och doxningen ofta varit mer decentraliserad. Doxning är ett ord sprunget från hackerkultur där drev piskas upp mot enskilda personer på anonyma nätforum eller i krypterade appar. Målet är detsamma: att tysta och skrämma bort en människa från det demokratiska samtalet.

## Frustrationens rötter

Jag förstår, och jag känner det själv. Att det är så lätt att ryckas med, att känna vanmakt, sluta sig till en grupp och skrika ut sin frustration. En frustration som ofta har rötter i verklig utsatthet – ekonomisk otrygghet, social marginalisering, en känsla av att ha blivit bortglömd. Det är en vilja att omkullkasta systemet och hänga ut de som orsakar lidande, och kanske till och med njuta när meningsmotståndare tystas.

Men vi lever också i ett land med historiskt unika friheter och en rättsstat som bygger på den kontraintuitiva men fantastiska principen att hellre fria än fälla. Detta är ingen självklarhet, och med det följer ett ansvar. Vi som kan, vi som har kraft. Istället för att kapitulera inför känslan av ett orättvist system, gå till grillen eller anamma en offerroll; istället för att rättfärdiga våld mot det vi ogillar, är det dags att vi sätter gränser.

## Den falska balansen

Att hitta en fast grund i detta klimat handlar inte om att ställa sig i en "neutral" mitt och hävda att "båda sidor är lika illa". Detta är den falska balansens fälla, där man i objektivitetens namn ger lika mycket legitimitet till den som försvarar demokratin och den som vill förgöra den. Det förväxlar moralisk feghet med klarsyn. Det är här vi måste förstå toleransparadoxen: ett samhälle som är obegränsat tolerant kommer till slut att förgöras av de intoleranta. Vår plikt är att försvara processen, inte att legitimera alla åsikter.

## När kriget flyttar hem

Så hur navigerar vi? Jag trodde att plikten var att försvara spelplanen, att se människan bakom åsikten och att med ljus och lykta söka efter de som kan förstå narrativen från båda sidor. Men vad händer när den jakten får ett personligt pris? I min egen strävan att förstå har jag märkt att jag sakta glidit ifrån min egen partner. Den inre kamp jag känner, frustrationen över ett debattklimat som förgiftar allt, har spillt över. Den går ut över vår relation och i tystnaden den lämnar efter sig, vet jag att den påverkar våra barn.

När vi dagligen matas med propaganda och extrema åsikter från båda sidor, har jag tappat fotfästet. Ska frustrationen över politiken, propagandan från främmande makt, få hota det mest grundläggande vi har – vår familj? Med två små barn har jag inte tid eller ork att engagera mig. Jag är helt dränerad av vad jag ser och hör, och av en relation som känns alltmer distanserad och avslagen. Vi har pratat om att flytta isär. Kanske kan vi ge vår relation en chans till, men efter allt vi sagt och gjort till varandra kommer det att krävas ett otroligt engagemang, utöver renovering, arbete och allt annat som livet kräver.

## Den lilla plikten

Så kanske är det där den verkliga plikten börjar. Inte i det stora politiska landskapet, utan i det lilla. I ansträngningen att bygga en bro över den tystnad som växt mellan två människor. För om vi inte ens kan hantera konflikten hemma, vilken chans har vi då att läka ett helt samhälle? Den där gränslösa kärleken till mina barn som jag känner, den måste få landa i ett tryggt hem. Det är ett ansvar jag inte längre kan fly ifrån.
