Vuxenutveckling · Klinisk psykologi · Utvecklingspsykologi · 15 min

När mätningarna tar slut, och ingen ringer

BVC, nationella prov, simborgarmärket, högskoleprov, körkort. Sen är man klar enligt protokollet, ungefär vid 25. Inget mer. Ingen utvärdering, ingen riktning, ingen som ringer. Det är ett av de större tomrummen i det moderna livet, och det är precis där vuxenutvecklingen börjar.

Vi psykologer älskar att säga "det beror på". Det är vår motsvarighet till "pris på begäran". Men ibland beror det inte på. Ibland kan man säga något ganska bestämt, och här är ett sådant tillfälle: det finns ett systematiskt tomrum i det svenska livsloppet, det börjar någonstans mellan 22 och 28, och det består i att ingen längre mäter dig.

Fundera på det en stund. Från och med BVC mäts ditt barn nästan oavbrutet. Längd, vikt, motorik, språk, sociala leenden. Sen kommer förskolans utvecklingssamtal, lågstadiets bokstavsdiktamen, mellanstadiets nationella prov, högstadiets betyg, gymnasiets meritvärden, högskoleprovets normalfördelning, körkortsprovets uppkörning, eventuellt en värnplikt, en kandidatuppsats. Det finns en oavbruten extern återkoppling i tjugo år.

Och sen, typ vid 25, slutar det. Helt. Du är, enligt det formella protokollet, klar.

Bilden: en man i 27-årsåldern. Han har precis fått fast jobb. Han har en partner. Han har genomfört allt som har frågats efter. Ingen kommer att fråga något mer. Han ska nu, antas det, leva i 55 år till på det här underlaget. Pulsen är 72. Han märker inte att något fattas förrän kring 35.

Vad utvecklingspsykologin faktiskt säger

Den traditionella bilden, att människan blir färdig med hjärnan vid 25, sen handlar det bara om att förvalta, är överraskande seg, men den är empiriskt fel. Det finns en ganska samlad forskningsfront som pekar åt motsatt håll: vuxna kan, om vissa villkor finns, fortsätta utveckla mer komplexa sätt att tänka, känna och relatera ända in i sjuttioårsåldern. Inte alla gör det. Men kapaciteten finns.

Tre namn återkommer.

Robert Kegan (Harvard) beskrev i *The Evolving Self* (1982) och *In Over Our Heads* (1994) hur vuxna passerar genom olika "medvetandeformer". Kärnan är skiftet från subjekt till objekt: det vi förut var fångade i (våra impulser, våra sociala roller, vår världsbild) kan vi steg för steg kliva utanför, betrakta och ta ansvar för. Den vuxne som mognar fortsätter att göra det som tidigare *var* honom till något han *har*.

Jane Loevinger kartlade samma rörelse från ett annat håll. Hennes egoutvecklingsstadier (1976) går från det impulsiva, via det konformistiska ("jag är som min grupp"), via det samvetsgranna ("jag har egna principer"), till det autonoma och slutligen integrerade, där en människa kan rymma motstridiga behov hos sig själv och andra utan att behöva välja sida i panik. Susanne Cook-Greuter har vidareutvecklat detta i nio stadier (2005, 2013).

Michael Commons (Harvard) byggde en matematiskt formaliserad modell, Model of Hierarchical Complexity, för hur svårighetsgraden i en uppgift och i ett tänkande kan beskrivas. Slutsatsen är prosaisk men användbar: ju högre komplexitet du klarar att hålla, desto bättre ser du hur olika system (ekonomi, ekologi, psykologi, juridik) hänger ihop.

De tre teorierna kommer från olika håll. De pekar åt samma hörn.

Den svenska bron: Stålne och Kjellström

För den som hellre läser det här på svenska finns det två vägar in.

Kristian Stålne, *Vuxen men inte färdig, vuxenutveckling, stadier av komplexitet och mening* (Fabricius Resurs 2018). En lättläst introduktion till hela fältet, med svensk tonträff. Den är, det närmaste vi kommer en folkbildningsbok om Kegan, Loevinger och Commons.

Sofia Kjellström, professor i kvalitetsförbättring och ledarskap vid Jönköping University, har under två decennier arbetat med vuxenutveckling tillämpad på vården, kommunalt ledarskap och samskapande. Hennes och Ann-Christine Anderssons artikel *Applying adult development theories to improvement science* (International Journal of Health Care Quality Assurance, 2017) är en bra ingång till hur fältet faktiskt tas på allvar i svensk offentlig sektor.

Jag tar upp dem av en specifik anledning: det är lätt att avfärda vuxenutveckling som amerikansk självhjälp. Det är inte det. Det är ett etablerat fält med svenska rötter och svensk forskning. Om du som rådig läsare vill kontrollera mig, börja med Stålne och Kjellström.

Tre dimensioner som mognar separat, och måste mogna ihop

Det räcker inte att läsa böcker. Mognad, om vi ska vara kliniska, har minst tre samverkande dimensioner. De utvecklas i otakt hos de flesta människor, och det är där svårigheterna uppstår.

Dimension ett: kognitiv kapacitet. Förmågan att hålla flera motstridiga perspektiv i huvudet samtidigt utan att panikslå välja sida. Den mogna personen ser inte världen i svartvitt utan i gradienter och system. Detta är Commons spår.

Dimension två: emotionellt djup. Förmågan att möta egen smärta, skam och osäkerhet utan att fly in i försvarsmekanismer. Att kunna känna empati för någon vars position man bestämt ogillar. Detta är delvis Loevinger, delvis det Esther Perel och Terry Real arbetar med kliniskt.

Dimension tre: tillstånd (state). Vår mognad är begränsad av vårt biologiska tillstånd just i denna minut. Sömnskuld, hunger, hot, kronisk stress, och vi är tillbaka i tunnelseende och defensivitet, oavsett hur många böcker vi har läst. Detta är Stephen Porges polyvagala spår, och det är den dimension som svenska män systematiskt underskattar.

Nervsystemet är inte intresserat av dina argument. Det är intresserat av om någon precis slog i en dörr. Det är intresserat av om du har sovit fyra timmar tre nätter i rad. Det är intresserat av om din chef just skickade ett mejl du inte vågar öppna. Den högsta versionen av dig är otillgänglig när det basala är obetalt.

Man kan vara välutvecklad i en dimension och rudimentär i en annan. Den kognitivt skarpaste mannen i rummet kan vara emotionellt sju år gammal. Den mest empatiska terapeuten kan vara kognitivt fast i ett enkelt offer-förövarschema. Den mest atletiska 38-åringen kan ha noll förmåga att stå ut med tristess i ett samtal med sin tonåring. Det här är inte ovanligt. Det är normalfallet.

Det jag ser i terapirummet

Jag satt själv i ett mörkt hyresrum med oöppnad post i ett halvår någon gång i mitt fyrtioandra år. Min vän ringde varje kväll. Det är så jag vet att det fungerar, och det är också därför jag inte är intresserad av att moralisera över de män jag möter.

Det jag ser i rummet, om och om igen, är följande: en man i 35,50-årsåldern, hyfsat yrkesverksam, ofta välutbildad, kommer in efter en kris, separation, utmattning, ett barn som börjar hata honom, en chef som påpekat något. Han säger: *"Jag fattar inte. Jag har gjort allt rätt."*

Och det stämmer. Han har gjort allt rätt, i den mätningsregim som gällde fram till 25. Han har tagit examen, betalat sina lån, hållit sitt äktenskap nominellt vid liv, motionerat. Det han inte har gjort är att fortsätta utvecklas i de tre dimensionerna efter att ingen mätte längre. Och det visar sig nu, eftersom hans liv vid 42 ställer krav som är omöjliga att lösa med 25-åringens repertoar.

Det finns en specifik smärta i den insikten. Att man inte misslyckats med vad man tränade på. Att man har tränat på fel sak.

Ja, jag vet att det här låter som självhjälpens grundberättelse. Skillnaden är att det inte är en uppmaning till självoptimering. Det är en observation att den infrastruktur som bär upp mognad, mätningarna, mentorerna, externa krav, gruppen som tittar, försvann för dig vid 25, och sen byggdes ingenting nytt på samma plats. Du står och håller upp ditt eget tak.

Varför detta måste vara gemensamt, inte privat

Om vuxenutveckling bara handlade om dig som individ, skulle den här texten vara klar nu. Köp Stålne, sov mer, gå i terapi, läs Aurelius, gör övningar. Men det räcker inte, och det är därför fyrfältsmodellen, som du kan läsa om i artikel #44, är så användbar att tänka med.

Den säger, kort, att personlig mognad och förändrade beteenden hos individer är meningslösa om de inte möts av en ny gemensam kultur och så småningom nya gemensamma system. Och tvärtom: en ny politisk kultur som inte vilar på faktisk personlig mognad hos sina deltagare blir tom. De fyra fälten, du, dina handlingar, vår kultur, våra system, utvecklas tillsammans eller går sönder var för sig.

För mannen i 40-årsåldern betyder det här något väldigt konkret: du kommer inte att kunna mogna ensam. Du kommer behöva en partner som är beredd att mogna parallellt med dig (det är därför artikel #43 handlar om parrelationen). Du kommer behöva några manliga vänner som tål att se dig svag utan att vare sig fixa eller dramatisera. Du kommer behöva en kultur, på din arbetsplats, i ditt grannskap, i ditt föräldraskapsnätverk, som premierar vuxet beteende framför reaktivitet. Och du kommer behöva några system (rutiner, mentorskap, regelbunden återkoppling) som ersätter de mätningar som tog slut.

Det är inte sexigt. Det är hela poängen.

Sex frågor som ersätter de gamla mätningarna

Jag vill inte avsluta i abstraktionerna. Här är sex frågor du kan ställa dig själv en gång i halvåret. De är inte ett test. De är ett substitut för den utvärderingsstruktur som tog slut för femton år sedan.

Ett. Vad i mig själv är jag *fångad* i som jag förut kunde *se*? (Kegans subjekt-objekt-fråga.)

Två. Vilket motstridigt par av behov hos mig själv kan jag idag rymma utan att panik­välja sida, som jag förut hade behövt välja mellan?

Tre. Vilken person, vars position jag bestämt ogillar, kan jag idag förstå inifrån utan att behöva acceptera den?

Fyra. Vad hos mitt eget nervsystem läser jag idag bättre än för fem år sedan? (Sömn, mat, tonläge, andning, axlar.)

Fem. Vem skulle ringa mig om jag försvann in i ett hyresrum i ett halvår? Och vem skulle jag ringa?

Sex. Vad i min nuvarande relation, mitt nuvarande föräldraskap, mitt nuvarande arbete kräver en version av mig som jag ännu inte är? (Detta är Kegans formulering: vi växer först när livet kräver mer av oss än vad vi kan leverera.)

Det är ingen som kommer att rätta dem åt dig. Det är poängen. Det är därför vi behöver varandra.

Källor