Psykologi · Relation · Klinisk essä · 11 min

När terapispråket blir ett vapen

Två noggrant gjorda videoessäer, en bredare och en spetsigare, har under det senaste året beskrivit samma fenomen från två håll: hur kliniska begrepp som trauma, gränser, gaslighting och narcissism slits loss från sina ursprungliga sammanhang och börjar användas som tillhyggen i vanliga relationskonflikter. Det är värt att se dem i sin helhet. Men det är också värt att tänka kring vad de säger till oss som arbetar i fältet, och till de män som hamnar i andra änden av ett språkbruk de aldrig har lärt sig att tala.

Det är två vältänkta filmer. Den första, en längre Aperture-essä, närmar sig fenomenet från kulturhåll: hur populärpsykologins ord har vandrat från klinikrummet till TikTok, och vad som händer med ett ord när det används av miljoner människor utan utbildningen som höll det på plats. Den andra, en kortare film av psykoterapeuten Darren F Magee, gör motsatt rörelse. Han stannar i parrelationens kök och visar hur exakt samma vokabulär kan användas som ett rent kontrollverktyg av en person som inte vill ta ansvar för något.

Båda har rätt. Det är samma rörelse beskriven från två sidor. Och det är värt att försöka säga något om vad den rörelsen är, klart och utan att själv falla in i den.

Begrepp som tappar sin innebörd

Det är inte ovanligt att en facklig term sprids ut i allmänspråket. Det händer hela tiden. "Allergi" betyder något ganska annat när jag säger det till min son än när en immunolog säger det. Det är vanligtvis okej. Språket tål en viss otydlighet, eftersom kontexten brukar fylla i resten.

Problemet med terapibegreppen är att de inte beter sig så. När "trauma" går från att betyda "den uppsättning psykologiska konsekvenser som följer av en händelse som överskred personens förmåga att hantera den" till att betyda "något som var jobbigt för mig", då är det inte bara en förenkling. Det är en förskjutning av vem som har rätt att kräva vad av vem. Trauma, i klinisk mening, är ett tillstånd som ger personen en rimlig anledning att be omgivningen om förståelse och anpassning. Trauma, i den nya populära meningen, blir ett kort man drar för att inte behöva diskutera sitt eget beteende. Skillnaden ser ut som semantik. Den är inte semantik. Den är en omfördelning av vem som har bevisbördan i en konflikt.

Det brittiska psykologerna Nick Haslam har kallat detta concept creep, begreppsdrift. I en uppsats från 2016 visade han hur en hel uppsättning psykologiska termer (övergrepp, trauma, fördom, mobbning, beroende) under femtio år hade utvidgats tills de täckte allt mildare upplevelser. Det är inte i sig fel. En del av utvidgningarna har gjort det möjligt att se sådant som tidigare osynliggjordes, exempelvis emotionell försummelse av barn. Men kostnaden, som Haslam också är ärlig med, är att begreppen i takt med utvidgningen tappar sin styrka. När allt är trauma är inget längre trauma. När varje obehaglig konversation är ett övergrepp har vi inget ord kvar för det som faktiskt är ett övergrepp.

Aperture-filmen är bra på just det här ledet. Den visar med exempel hur "gaslighting" på fem år gick från en specifik manipulativ taktik (en person försöker systematiskt få någon annan att tvivla på sitt eget minne och sin egen verklighet) till att betyda ungefär "min partner höll inte med mig". Det är ingen liten förskjutning. Det är hela poängen med ordet som försvunnit.

Hur ett gräl blir ett domslut

Det andra ledet, som Darren F Magee fördjupar sig i, är vad som händer när dessa nu uppblåsta begrepp används i en konkret nära relation. Han talar om det som ett vapenbruk, och han har rätt i att det är just det.

Mekaniken är följande. Två personer har en konflikt. Den ena säger något konkret: "jag tycker du var orättvis i går när du sa så framför barnen". Det är reparerbart. Den andra kan svara, förlåt, jag var trött, eller stå för det och förklara, eller säga emot. Konflikten lever. Båda är i den.

Men om den ena istället säger: "det där var gaslighting", då händer något annat. Konflikten har lämnat det reparerbara golvet och flyttat upp på en akademisk talarstol. Den ena parten är nu inte längre i en oenighet, hon (eller han, det förekommer åt båda håll, även om det statistiska mönstret i västländerna lutar tydligt åt ett håll) ställer en diagnos. Den diagnosticerade kan inte längre bara säga emot. Att säga emot blir en bekräftelse. "Det där du gör nu är precis vad en gaslighter skulle göra."

Det finns ingen reparerbar position kvar. Den ena parten har avgjort konflikten genom att benämna den andra som en sorts människa. Det är inte en oenighet om vad som hände. Det är ett moraliskt domslut om vem den andra är. Och i ett domslut har den ena rollen som domare och den andra rollen som tilltalad. Det är därför grälet inte längre kan landa. Domaren går aldrig ner från podiet.

Magee påpekar något viktigt här som är värt att stanna vid: detta inträffar inte sällan i relationer där den ena parten faktiskt har manipulativa eller narcissistiska drag. Det är inte den misshandlade kvinnan i Magees klipp som plötsligt börjar kalla sin lugna man för narcissist. Det är, i hans erfarenhet, oftare tvärtom. Den person som har minst förmåga att ta ansvar är ofta den som snabbast lär sig vokabulären, eftersom vokabulären passar perfekt för att slippa ta ansvar. Det är en obekväm observation. Den behöver sägas just därför.

Den asymmetriska tillgången till språket

Här finns en aspekt som de två filmerna nuddar vid utan att riktigt formulera. Tillgången till terapispråket är inte jämnt fördelad mellan könen, åtminstone inte i den nordeuropeiska medelklass där det här fenomenet är mest synligt.

Kvinnor i den åldersgrupp där det är aktuellt (säg 25 till 45) konsumerar i avsevärt högre grad populärpsykologi, terapipoddar, självhjälpslitteratur och relaterat innehåll på sociala medier. Det är en vid generalisering, men en bekräftad sådan av branschens egna lyssnar- och läsarstatistik. Män har, generellt sett, inte motsvarande exponering. När en konflikt i ett kök plötsligt börjar handla om "anknytningsstilar", "covert narcissism" eller "fawn-respons", då befinner sig den ena parten på ett språk hon eller han har övat på i hundratals timmar och den andra på ett språk hon eller han hör för första gången.

Resultatet är förutsägbart. Den som har vokabulären har också tolkningsföreträdet. Den andra parten kan inte ens säga emot, eftersom han inte har orden att säga emot med. Allt han säger blir ett ytterligare bevis på diagnosen, eftersom diagnosen är formulerad av den som har språket. Han kan välja mellan att vara tyst (vilket blir stonewalling, ytterligare en diagnos) eller att vara upprörd (vilket blir dysreglerad, ytterligare en diagnos). Det finns ingen utgång ur kategoriseringen från insidan av den.

Jag säger detta utan att vilja förminska den verkliga problematik som bor i den andra riktningen. Det finns gott om män som tystnar, försvinner, är emotionellt frånvarande, lämnar partnern att bära allt det relationella arbetet ensam. Det är ett verkligt problem och inget av det följande ska läsas som ett försvar för det. Men det är värt att konstatera att den part som inte kan språket inte automatiskt är den som har fel i sak. Han är bara den som har förlorat möjligheten att försvara sig.

Det som kliniken faktiskt menar

Eftersom det är min vardag är det värt att, kort, säga vad orden faktiskt betyder i sina rätta sammanhang, så att läsaren har något att jämföra med.

Gaslighting är ett mönster, inte en händelse. Det är när en person systematiskt och under en längre tid försöker få en annan att tvivla på sin egen verklighetsuppfattning, ofta i syfte att utöva kontroll. Det förekommer typiskt sett i relationer där det också finns andra kontrollerande mönster. Det är allvarligt och relativt ovanligt. Det är inte ett ord för en partner som minns en händelse annorlunda än du.

Narcissism, i klinisk mening, är ett personlighetsdrag eller, i sin uttalade form, en personlighetsstörning. Den finns hos någonstans mellan en och sex procent av befolkningen, beroende på hur strikt man definierar. Den karaktäriseras inte av att personen är självcentrerad i en konflikt utan av en genomgående och stabil oförmåga att se andra människor som något annat än redskap för det egna självvärdet. Det är inte detsamma som att din man är trött och dum när han kommer hem från jobbet.

Gränser är ett begrepp som har lidit särskilt mycket av sin popularitet. I sin ursprungliga, kliniska mening (Henry Cloud, John Townsend, 1992) är en gräns något jag tar ansvar för: "om du fortsätter skrika så lämnar jag rummet". Den är min rörelse, min konsekvens. I sin populära version har den blivit motsatsen: "min gräns är att du inte får göra X". Det är inte en gräns. Det är ett krav. Krav får man ställa, men man bör vara ärlig om att det är just ett krav, så att den andra parten kan välja om hon eller han vill möta det eller inte.

Traumarespons, slutligen, syftar i den kliniska litteraturen på de specifika dysreglerade reaktioner som följer av att personens nervsystem har formats av upprepad eller överväldigande hot- eller övergreppserfarenhet. Den hänvisar inte till att jag blev arg när min fru kritiserade min sätt att lasta diskmaskinen. Det kan finnas verkliga traumaresponser även i parrelationer. De är ovanliga och de förtjänar respekt. Bruket av termen för var och varannan obehaglig känsla devalverar både ordet och de personer som faktiskt lider av det.

Vad detta gör med ensamheten

En av Aperture-filmens skarpaste poänger är paradoxen. Det språk som skulle göra människor mer förstående mot varandra har börjat göra dem mindre förstående. Det språk som skulle hjälpa människor att artikulera sina behov har börjat användas för att avsluta samtal. Det språk som var avsett att hela har blivit ett sätt att lämna.

Det är inte konstigt. När varje konflikt går att avgöra med en diagnos behöver ingen längre lyssna på den andra. När varje obehagligt umgänge går att avsluta med "han är toxisk", "hon är gränslös", "den vänskapen var inte hälsosam för mig", då blir vi steg för steg ensammare i en social värld där vi har skurit bort allt som inte är friktionsfritt. Det är värt att stanna vid att den nuvarande generationen unga vuxna i västvärlden, som har växt upp med detta språk, är den ensammaste i mätbar historia.

Det kan vara många orsaker till det. Telefonerna, urbaniseringen, klimatet, allt det. Men det är värt att inte avfärda möjligheten att en del av ensamheten är en direkt konsekvens av att vi har lärt oss ett språk som gör det legitimt att lämna varje gång det skaver. En relation som inte tål friktion är inte en relation. Den är ett samboavtal med utgångsdatum.

Vad gör man då, som man, i andra änden av detta

Det här avsnittet är riktat specifikt till de män, för de finns och jag har träffat många av dem i mottagningsrummet, som lever i en relation där det här språkbruket används mot dem dagligen. Det är inte hela bilden. De flesta relationer är inte sådana. Men de finns, och de behöver konkreta råd snarare än bara analys.

Först: lär dig orden. Inte för att kunna använda dem mot din partner, utan för att kunna känna igen när de används felaktigt mot dig. Ett språk man inte förstår är ett språk man inte kan försvara sig mot. Läs en grundbok i klinisk personlighetspsykologi. Lyssna på podcaster som inte är populärpsykologi utan faktiska kliniker som talar med varandra. Det räcker med ett par månader för att kalibrera örat. Då hör du när "narcissist" används om en man som glömde att köpa mjölk, och du behöver inte längre ta diagnosen på allvar.

För det andra: vägra delta i den kategoriserande grammatiken. När din partner säger "du gaslightar mig" så behöver du inte bemöta det på dess egna villkor. Du kan svara: "jag förstår att du är upprörd över det jag sa. Jag minns det inte som du beskriver det. Det är två olika minnen, inte en diagnos. Vill du försöka beskriva vad det var som gjorde dig upprörd?" Det är en flytt tillbaka till det reparerbara golvet. Om hon inte vill med dit, då vet du också det.

För det tredje: skilj på det som är legitim kritik klädd i populärpsykologi och det som är manipulation klädd i samma språk. Det är en svår men nödvändig åtskillnad. Ibland har din partner faktiskt en poäng även om hon eller han har klätt den i ord du tycker är orättvisa. Ofta finns det ett sakligt klagomål inuti den kliniska förpackningen. Försök plocka ut det. "Du är en narcissist" kan i översättning betyda "jag känner mig osedd när du sitter på telefonen hela kvällen". Det senare är något du kan svara på.

För det fjärde: om mönstret är systematiskt, om varje konflikt slutar med att du är diagnosticerad och om det aldrig finns något du kan göra rätt, då är det värt att söka eget stöd hos en samtalsterapeut som inte är din pars. Inte för att få en diagnos på din partner. Det är inte vad terapi är till för. Utan för att i ett tryggt rum få hjälp att se klarare på vad som händer, utan att din egen förmåga att tänka redan är kapad av att ha levt i kategoriseringen för länge.

Det vi som arbetar i fältet behöver fundera på

En sista anmärkning, riktad till mina kollegor i den breda branschen psykologer, terapeuter, kuratorer, samtalscoacher. Det här är vårt fält och vårt språk. När det driver iväg är det också vårt ansvar.

Vi har, kollektivt, varit alldeles för glada över att se våra termer spridas i populärkulturen. Det har varit en yrkesmässig stolthet att höra "anknytning" diskuteras i en gympagarderob. Det är dags att vi också tar in den andra sidan. Att ett begrepp blir populärt betyder ofta att det blir oprecist, och oprecisa begrepp i en konfliktsituation är farliga. De ger sken av kunskap där det inte finns kunskap. De stänger samtal där samtal hade behövts.

Det vi kan göra, var och en på sin plats, är att vara konsekventa när vi själva använder orden, korrigera dem när vi hör dem användas felaktigt i vår närhet, och, i mottagningsrummet, vara försiktiga med att tillhandahålla diagnoser åt klienter att bära hem och kasta på sin partner. Den klient som efter ett samtal går hem och kallar sin man för narcissist har inte hjälpts av terapin. Hon eller han har fått ett vapen.

Det är inte vad vi är till för.

En slutkommentar

De båda filmerna ovan är värda att se hela vägen. De är inte snabba klipp. Aperture-essän är trettifyra minuter och Magees film sexton, och båda kräver att man stänger annat. Det är just det som är poängen. Den här diskussionen tål inte snabbformatet. Den är, paradoxalt nog, för viktig för att passa in i de plattformar där terapispråket sprids. Det säger en del.

Fattning, i det här sammanhanget, är att förbli i det reparerbara samtalet även när motparten flyttat upp på podiet. Det är inte att vinna grälet. Det är att vägra acceptera att grälet har förvandlats till en rättegång. Och det börjar, för de flesta av oss, med att lära sig vad orden faktiskt betyder, så att man inte längre står hjälplös när de viftas i ens ansikte.

Källor