Bokessä · Idéhistorisk läsning · 11 min

No More Mr. Nice Guy, en bok som lätt missförstås, och varför vi ändå läser den

Robert Glover gav 2003 ut en bok som har räddat äktenskap och, i fel händer, sänkt dem. Vi läser den som det den är: en diagnos av det dolda kontraktet, inte ett tillstånd att bli kall. Den passiv-aggressive pappan är inte tryggare för barnen än den frånvarande. Han är bara svårare att sätta fingret på.

Robert Glover publicerade No More Mr. Nice Guy 2003, och redan i undertiteln, "A proven plan for getting what you want in love, sex, and life", har boken ett problem som den aldrig riktigt skakar av sig. Den marknadsfördes på The O'Reilly Factor och i Rush Limbaughs radioprogram, vilket lika gärna kunde ha varit en självmordspakt mot framtida trovärdighet i Sverige. Det är, för att tala klarspråk, en titel och ett paket som bjuder in fel sorts läsare av exakt fel skäl. Vi tar ändå upp boken här, eftersom den under den olyckliga förpackningen rymmer en av de mer användbara diagnoserna av en specifik svensk patologi: den passiv-aggressive, konflikträdde mannen som offrar sig själv tills han exploderar i sin partners ansikte och inte förstår varför det blev så. Innan vi går in i texten: vi rekommenderar inte boken som inkörsport till manosfären, till Andrew Tate, till red pill eller till någon annan av de pojkrumsrörelser som tror att kall distans är detsamma som mognad. Glover själv tar avstånd från det. Vi gör det också. Vi läser honom som det han är, en familjeterapeut med ett enda budskap: ditt dolda kontrakt skadar de människor du säger dig älska, och det måste rivas.

Det dolda kontraktet, eller: varför "snäll" inte alltid är snäll

Glovers tes är enkel och, när den landat, svår att skaka av sig. Den "snälle killen" är inte snäll i Aristoteles bemärkelse, alltså vänlig av karaktär, av en stadig dygd som inte väntar sig något tillbaka. Han är snäll av strategi. Han har ingått ett dolt kontrakt (a covert contract) med omvärlden: om jag är tillräckligt tillmötesgående, tillräckligt självutplånande, tillräckligt anpassad, då kommer ni att älska mig, ge mig sex, ge mig fred och göra mitt liv enkelt. Problemet är att den andra parten aldrig skrivit under. Hon vet inte ens att kontraktet finns. När det inte uppfylls, när hon inte gissar vad han vill, när sexet inte kommer av sig självt, när uppskattningen uteblir, bygger det upp en bitterhet som inte har något lagligt utlopp, eftersom han aldrig sagt vad han ville. Bitterheten läcker istället ut sidledes: passiv-aggressivt, sucksvis, som martyrskap över disken, som plötsliga utbrott över småsaker. Erich Fromm beskrev redan 1956 i Kärlekens konst hur den moderna människan gör om kärleken till ett byteskontrakt; Glover gör i praktiken samma diagnos, fast på köksgolvsnivå.

Varför detta är ett problem för partnern och barnen, inte bara för mannen

Det här är där boken förtjänar att läsas på Fattning.nu, och det är där den oftast missförstås. Glover skriver för mannen, men effekten av Nice Guy-syndromet bärs av familjen. En pappa som sätter sig själv permanent åt sidan, som suckar istället för att säga nej, som låter småsakerna växa till en intern bokföring han sedan dumpar på sin partner i ett oväntat raseriutbrott klockan 21.40 en söndag, han är inte en trygg pappa. Han är en oförutsägbar pappa. Barn läser nervsystem före ord; de märker att stämningen kan vända utan förvarning, och de lär sig att gå försiktigt. Partnern lär sig samma sak, och tappar långsamt respekten för en man som aldrig säger vad han vill men förväntar sig att hon ska veta. Den klassiska svenska "toffelmaken" är inte familjens snälla servicemedlem. Han är, med Glovers diagnos, en passiv kontraktsskrivare som långsamt förgiftar luften i hemmet i utbyte mot en kärlek han aldrig vågat be om. Det är inte mer ömsint än den frånvarande pappan. Det är bara svårare att sätta fingret på.

Vad boken faktiskt säger, och vad den inte säger

Glovers recept består i grova drag av fyra rörelser. För det första: lär dig att säga nej utan dåligt samvete, eftersom ett ja som egentligen är ett nej alltid blir en räkning som någon annan får betala. För det andra: äg dina behov och uttala dem, sluta förvänta dig att din partner ska läsa dina tankar, eftersom hon inte kan och eftersom kravet i sig är orättvist. För det tredje: sluta söka extern validering som bränsle. Ditt värde som man kan inte hänga på om din partner är nöjd med dig vid varje given middag. För det fjärde: sök manlig vänskap. De flesta Nice Guys har ingen att prata med utöver sin partner, och har därmed lagt hela sin emotionella infrastruktur på en enda människa, vilket både kväver henne och gör honom skör. Vad Glover inte säger, även om hans kapitelrubriker ibland antyder det och hans amerikanska marknadsföringsapparat högljutt ropar det, är att mannen ska bli kall, att kvinnan ska underordnas, eller att sex är något man förtjänar genom rätt uppträdande. Han säger motsatsen: gränser är förutsättningen för verklig närhet, inte alternativet till den. Det är en aristotelisk tanke i amerikansk paperback.

Den svenska mottagningen, tystnaden och underjorden

Boken har i Sverige fått en mottagning som följer en numera välkänd linje. Mainstreammedia, DN:s, SvD:s, Aftonbladets kultursidor, har i stort sett ignorerat den. Den har, vad vi kunnat hitta, inte recenserats i någon större tidning. Det är inte konstigt: titeln, undertiteln och Limbaugh-stämpeln räcker som varningssignal i ett svenskt redaktionellt landskap där varje bok som handlar om mäns problem behöver passera ett antal kontrollstationer för att inte misstänkas vilja restaurera 1950-talet. Boken har inte hyllats. Den har inte heller dissikerats. Den har, vilket är värre, behandlats som om den inte fanns. Parallellt har den fått en livskraftig underjordisk spridning. På Flashbacks relationsforum, på svenska Reddit-trådar, i mansgrupper, i tysta rekommendationer från terapeut till klient cirkulerar boken som en av de mest rekommenderade självhjälpsböckerna för svenska män i medelåldern. Det är ett välkänt mönster: det som etablerade kanaler inte tar upp tar gräsrötterna upp, och eftersom etablerade kanaler då inte heller modererar diskussionen får tolkningen ofta sin värsta möjliga form. När ingen seriös läsning erbjuds blir det de oseriösa läsningarna som vinner. Det är delvis därför vi skriver den här texten.

Reddit-tråden, eller: två tolkningar av samma bok

En tråd på r/IfBooksCouldKill, en subreddit ägnad åt att slakta dålig pop-psykologi, diskuterar boken under några hundra inlägg, och den fångar mottagningen ovanligt rent. Två röster återkommer. Den första: män som vittnar om att boken hjälpt dem ut ur destruktiva mönster, ut ur äktenskap där de var dörrmattor, ut ur passiv-aggressiv bitterhet. En användare beskriver det som "no-nonsense advice från någon man respekterar". En annan, som signerar sig "a recovering nice guy", skriver att han för första gången kunde sätta ord på var hans människopliktbeteende kommer ifrån, och att han nu är mindre ångestladdad och mindre styrd av andras förväntningar. En tredje pekar ut bokens viktigaste fras: den fixar inte människorna runt dig, den fixar dig, och de som inte tål att du har gränser kommer att lämna ditt liv ändå. Den andra rösten är skarpt kritisk. En kvinnlig kommentator kallar boken "messed up" och menar att den uppmuntrar redan själviska män att bli ännu mer själviska, att den producerar "babies wanting more validation". En annan, vars vän skilde sig efter att ha läst boken, varnar för att Glover saknar djup om medberoendets relationella rötter och rekommenderar istället IFS-terapi (Internal Family Systems) som en mer hållbar väg. En tredje, autistisk, beskriver att han inte kände igen sig i bokens implicita maskulinitetsideal och kände sig sämre, inte bättre, av läsningen. Båda rösterna har fog. Boken är, som mycket amerikansk självhjälp, skriven i en ton som förutsätter en viss läsare och får oavsedda effekter på andra. Den fungerar för den passiv-aggressive 45-åringen som behöver höra att han har rätt att vilja något. Den fungerar inte för den redan kalla 28-åringen som söker en ursäkt för att förbli kall.

Bokens tre klassiska missläsningar

I praktiken kan boken läsas på tre felaktiga sätt, och vi behöver namnge dem för att skydda läsaren. Den första missläsningen: gränser blir murar. "Nej" blir inte ett verktyg för ärlighet utan ett vapen för avstånd. Mannen drar sig undan i namn av sina behov och kallar det mognad när det egentligen är det gamla undvikandet i ny dräkt. Den andra missläsningen: ägandeskap blir egoism. "Jag äger mina behov" blir "mina behov går först, alltid". Familjen blir ett hinder mellan honom och hans självförverkligande, vilket är en imponerande pervertering av en bok som hela tiden talar om att rädda just familjen. Den tredje missläsningen, den värsta: den maskulinitet boken förordar tolkas som dominansmaskulinitet, den Tate-aktiga, den röda pillrets, den som ser kvinnan som motspelare snarare än medspelare. Det är inte vad Glover skriver, men det är den läsning han får i fora där den enda andra litteraturen är pickup-traktater. Vi som har en plats att läsa honom från, en plats där phronesis, stoisk självbehärskning och Extreme Ownership bildar ramen, har ett ansvar att inte lämna honom åt dem.

Hur vi rekommenderar att läsa Glover

Den vuxna läsningen av No More Mr. Nice Guy ser ut ungefär såhär. Du läser den som en diagnos av det dolda kontraktet, inte som en livsfilosofi. Du tar med dig insikten att passiv-aggressivitet är ett brott mot ärligheten i hemmet, och att martyrskap inte är en dygd utan en dold skuldsedel som någon annan får betala. Du tar med dig att gränser är en form av närvaro, inte av distans, att ett ärligt nej är vänligare än ett ouppriktigt ja. Du tar med dig att det inte är din partners jobb att gissa vad du behöver, och att det inte heller är ditt jobb att gissa vad hon behöver; ni får båda lov att säga det rakt ut, även om det är pinsamt och även om det tar år att vänja sig vid. Du läser den parallellt med någonting som ger djupet boken saknar, Fromm för det historiska, Aurelius för självbehärskningen, Aristoteles för dygden, Terrence Real eller Sue Johnson för parrelationens dynamik, IFS eller motsvarande terapeutisk modell om medberoendet är djupt inrotat. Och du läser den med barnen i blickfånget, hela tiden. Frågan är inte: hur får jag mer av det jag vill ha? Frågan är: vilken pappa är jag, och vilken pappa skulle jag vara om jag inte längre samlade på mig osynlig bitterhet i tysthet? Den frågan ställer Glover faktiskt, även om han inte alltid hörs över bullret från sin egen amerikanska förpackning.

Slutsats

No More Mr. Nice Guy är inte boken vi skulle skrivit. Den är skriven på en marknad som rekompenserar tvärsäkra titlar och som lockar fel läsare med rätt diagnos. Men diagnosen är riktig, och den är förbluffande precis för en svensk mansgeneration som vuxit upp i en konsensuskultur där konflikträdsla varit en dygd och där det dolda kontraktet hunnit bli generationsbeteende. Vi rekommenderar boken med tre villkor. Läs den med barnen i blickfånget. Läs den parallellt med något djupare. Och läs den i den tradition vi själva står i, där agens betyder ansvar för dem omkring dig, inte frihet från dem. Glover själv hade förmodligen skrivit under på alla tre. Det är resten av hans följarskara vi inte litar på.

Källor