Politik · Lagstiftning & debatt · 7 min

Lagen som skulle rädda systemet

Den nya socialtjänstlagen (1 juli 2025) skulle flytta fokus från utredning till lättillgängligt stöd. Men de begrepp som triggar systemet är desamma, och de dubbla signalerna består.

Den 1 juli 2025 trädde en ny socialtjänstlag i kraft. Den ska, enligt propositionen, "skapa en mer förebyggande, lättillgänglig och kunskapsbaserad socialtjänst". Det är ord man som jurist har lärt sig att läsa två gånger.

Jag har inget emot ambitionen. Jag har invändningar mot att de begrepp som triggar hela maskineriet, våldskontinuumet, det breddade våldsbegreppet, är desamma som innan. När motorn är felinställd hjälper det inte att man målar om karossen.

Från utredning till stöd

Arbetet började med "Ju förr desto bättre" (SOU 2018:32). Utredarna konstaterade att socialarbetare la merparten av sin tid på orosanmälningar som inte ledde någonstans, så kallade slasktratts-anmälningar, medan det verkligt hjälpande arbetet hamnade i skymundan. Den centrala innovationen i den nya lagen är att kommuner numera kan erbjuda insatser utan individuell behovsprövning. Föräldrar ska kunna få enklare rådgivning utan att ett byråkratiskt maskineri triggas igång. Det är, juridiskt sett, en sundare ordning än tidigare.

Vilka driver begreppen?

Den breda definitionen av våld, våldspyramiden eller våldskontinuumet, drivs framför allt av NCK vid Uppsala universitet samt stora kvinnojoursorganisationer. Teorin är framtagen för att skydda de mest utsatta. När den däremot appliceras rakt av på en medelklassfamilj i en separationskris tappar den greppet om verkligheten. Det är ofta den teoretiska grund som terapeuter och socialsekreterare har skolats i, vilket är väsentligt eftersom samma personer skriver yttranden som senare landar på en domares bord.

De som varnar

Stefan Wiklund (Stockholms universitet) har myntat och varnat för "anmälningstsunamin", hur det breddade våldsbegreppet och rädslan för att göra fel tvingar professionella att överanmäla. Resultatet: systemet dränks i utredningar av välmående barn medan genuint utsatta barn trillar mellan stolarna. Åsa Furén-Thulin (SKR) har varnat för hur tvångs- och utredningsfokuset raserar den tillit som krävs för att socialtjänsten ska fungera. Två röster ur etablissemanget. Inga av dem är aktivister, vilket gör varningen tyngre.

Vad fattas?

Tre blindfläckar består:

(1) Krocken med tvångslagstiftningen, Mellantvångsutredningen vill ge socialtjänsten makt att tvinga fram samtal utan samtycke. Lagstiftaren signalerar mjukhet med ena handen och tvång med den andra. Föräldrar uppfattar det.

(2) Ingen praktisk gränsdragning, lagen ger ingen manual för när en terapeut kan avfärda en konflikt som "normalt vuxenbråk". Rädslan för IVO gör att de "kodar upp" konflikten. Defensiv juridik smittar av sig på defensivt socialt arbete.

(3) Resursbrist, Första linjen finns inte i hela landet, så familjer slussas ändå in i de tunga spåren. En reform finansieras inte med en presskonferens.

Jurister är inte kända för att vara roliga sällskap. Jag är inget undantag. Men det finns en viss bitter komik i att samma år som lagstiftaren talar om "en mjukare ingång" har varken kommunerna fått pengarna eller utbildarna fått ett nytt grundbegrepp att jobba med.

Källor